AP-snack & babbeltråd

Jag kan ju bara svara för mig själv. När lillebror föddes var storebror på dagis eftersom vi båda jobbade. När lillebror föddes var det en enorm omställning för mig och efter två veckor inleddes de tre kolikmånaderna. Jag var uppe och vaggade lillebror på nätterna och då valde vi att ha storebror på dagis för att jag skulle kunna sova på dagen. Vid 15 på dagarna inleddes skrikpassen och det var omöjligt att vara ute med lillebror, faktiskt omöjligt. Storebror fick med förskolan utevistelse och lite tyst tid, jag fick vila o sambon sköta skolan. Jag har sjukt svårt för förändringar, det tar hur lång tid för mig som helst att anpassa mig. och som sagt, vara ute eller leka med storebror gick inte eftersom lillebror vrålade i ett. Vi turades såklart om att ta ut storebror så gott det gick.

Sen var han hemma i sommar och har i höst, tre månader knappt gått 15h per vecka. Behovet för mig har försvunnit nu och därför har jag börjat fundera på att ta hem honom.

Nyfikna frågor är helt okej, det jag bara inte klarar är när folk antar en massa om min familj och har sina åsikter om det.      

Tidigare, innan barn två, var det en självklarthet för mig att ta hem första barnet när det var dags att gå hem med andra. Till viss del känner jag så fortfarande, trots att vi nu har dottern på dagis några timmar i veckan då hon själv uttrycker att hon vill gå. Ibland tär det oerhört att ha två barn (även om jag nog ändå upplever det lättare än vad jag trodde) och de dagarna känner jag att det är skönt att hon är på dagis och jag vilar hemma så att jag ändå lyckad vara en rätt hyfsad mamma resten av tiden vi spenderar tillsammans. I nuläget har vi ingen släkt i närheten (farmor har en övernattningslägenhet en bit härifrån och är här några helger då och då) och de få vänner jag har här (en som har barn) jobbar och avstånden är rätt stora. Öppna förskolan som finns här är förvisso både för små och stora barn men precis som på så många andra ställen är det sällan några större barn som är hemma. Detta resulterar i att jag verkligen får anstränga mig för att få dagarna att gå. Hade mitt liv sett annorlunda ut och vi hade kunnat ta en eftermiddag och hälsa på mormor och en dag då vi träffar vänner, ja då hade jag inte tvekat att ha henne hemma. Så rent krasst så är det ju för min skull som hon går på dagis nu. Visst får hon utbyte på dagis och tycker det är kul men hon skulle nog lika gärna vara hemma (eller hellre). Men jag vet verkligen inte om jag skulle orka Det låter hemskt att jag säger att jag inte orkar ta hand om mina egna barn men jag kännerig så oerhört ensam och när hon är hemma känner jag att jag har oerhört svårt att ge henne dagar där det händer något. Jag har inte höga krav och tror verkligen inte att barn behöver en massa aktiviteter men JAG behöver i alla fall någon/några aktiviteter per vecka för att orka vara en sån bra mamma som jag vill vara. Så, om mitt liv får en liten vändning och jag får lite mer social samvaro då plockar jag hem henne!

Min mor väljer ju att bo utomlands halva året, hon åkte när lillebror var två månader och kom hem för några veckor sedan. Hon kom hit två gånger och hurtfriskt deklarareade att det itne var nåt fel på lillebror och det var minsann ingen kolik. Så kränkande men det är sån hon är,  men hjälp, nej inte ett skit. Nu däremot funkar det bättre även om jag ofta känner sorg över att hon väljer att vara borta så mycket från oss. Vi hade dock svärföräldrarna som faktiskt räddade oss, de var de enda vi kunde hälsa på med en skrikande bebis. Jag hade nästan glömt det och mina fyra mjölkstockningar med feber och frossa under de månaderna. Jag tror faktiskt aldrig jag kommer att skaffa fler barn för jag vet inte om vår familj pallar med ett sånt första halvår med en bebis till. Innan dess hade jag varit lägenhetsbunden i två månader på grund av foglossningar som gjorde jag inte kunde gå. Så att sonen gick kvar på dagis var väl rätt väntat Och på tal om att aktivera stora barnet. Tittade på foton från nån utflykt vi gjorde alla fyra då han var typ en månad. Jag minns vi åt kalla korvar vi skulle grillat för lillebror vaknade och gallskrek, efter en timme åkte vi hem med skrikande lillebror, jag som bara grät där bak, sambon sammanbiten och storebror som om inget hänt Det är kanske svårt att förstå när man inte haft kolikbarn själv, vissa hävdar väl till och med att det inte finns nåt sånt.

Skrutt, vi har olika skäl märker jag. Socialt har jag så det räcker, jag vill inte ha för mycket. JAg tänker vår vecka som måndag socialt med kompisen, tisdag jobbar jag, onsdag lugn dag hemma med barnen, torsdag öppna förskolan och fredag lugn dag hemma. Så skulle min drömtillvaro med två barn se ut. 

Nåja, nu ska jag inte måla ut hela mitt liv här men första halvåret med andra barnet är nog en av de tuffaste perioderna jag haft i mitt liv. Jag är glad jag har en nästan treåring och snart en ettåring, nu kan livet börja igen    

   

Jag är ensamstående efter insemination i Danmark. Jag flyttade från Malmö till mindre ort när dottern var 4 månader, för att slippa avgaserna och allt det där. Fick ett vikariat när hon var 15 mån som jag var tvungen att ta eftersom jag lämnat den fasta tjänsten i Malmö i och med flytten. Så då började hon tyvärr lite väl tidigt på förskola, men i liten grupp och det fungerade jättebra i princip från start. När nu lillebror föddes när hon var drygt 2,5 år valde jag att hon skulle fortsätta mest för hennes skull. Jag känner inte många här på den nya orten, så hennes umgänge med andra barn skulle vara mycket begränsat utan förskolan. Hon är inte direkt den som tar kontakt med andra barn varken på lekplatser eller på kyrkans trista öppna förskola heller. Min moster hade sina barn hemma i alla år innan de började skolan, och i alla fall tre av de fyra har haft varierande svårigheter med att hitta kompisar långt upp på mellanstadiet eller högre. Det är ju inte säkert att det berott på att de varit hemma, men de träffade i alla fall inte många andra barn än sina egna syskon.
Dottern trivs jättebra på förskolan och har just nu när hon snart blir tre verkligen börjat lika ihop med de andra vilket är så glädjande att se! Hon har också en nära relation speciellt till en av fröknarna vilket också känns bra.

Madeleineh: Ur ett socialt perpektiv så ligger min tanke mycket nära din. Jag vill heller inte ha förycley, utan två mindre saker i veckan räcker gott och väl för mig! Jag måste även få vara icke-social och bara gå hemma och skräpa. Massor med krav har jag

fågelungarna, jag har nog tänkt lite som du kring det där med socialt för barnen. Nu pratar jag ju om 9mån hemma för stora barnet till det att lillebror är 18mån och båda skolas in på förskolan. Jag är själv hemmabarn och jag vet inte om jag är så tacksam för det. Varför liksom? Mamma var så övertygad om att det var det rätta men jag vet inte alls. Visst fram till 3-4 år men sen ser jag faktiskt ingen poäng med det alls. Kanske om man har nåt nätverk med andra i samma sits men det är ju inte så lätt att hitta i dagens läge. Min lillebror är rent av rätt arg på mamma för hon hade oss hemma, han anser han lidit socialt för det. Jag känner inte alls så, men heller inte tvärtom. Hoppas hon var nöjd bara.

Skrutt: Hehe,klart man har krav   

Ja, jag tänker att i ett mer ursprungligt samhälle, typ bushmen och så, vårt ursprung, så gissar jag att barnen hänger med varandra i tidig ålder, med socialt samvarande vuxna vid sin sida. Så ser ju inte vårt samhälle ut idag, men förskolan i all sin ibland konstlade form, är väl det som mest liknar den tillvaron. Öh, lite flummiga tankar kanske, men jag tror ni fatta hur jag menar.

Tack för era svar! Det är säkert som ni säger så att man har en åsikt kring detta innan tvåan kommer men som kan ändras rätt så drastiskt... Jodå Madeleineh kolik finns, minns att min 10 år yngre bror hade det och mina föräldrar gick på knäna. Nära skilsmässa tror jag...
Man(läs jag) har ju absolut ingen aning om vilket pyre som döljer sig i magen och vilken person han/hon kommer att vara. Än mindre vet vi hur jag, mannen och sonen kommer att reagera över att bli 4 i familjen.

Madeleineh: Mina föräldrar bor inte utomlands men väl 45 mil bort och är här ca 2ggr/år. Så jag vet hur det är att inte ha hjälp av sina föräldrar, det är tufft. Minns såväl nu i somras när vu bodde hos dem i 1 månad. Sonen var SÅ frustrerad... Han var precis i startgroparna för att gå men kunde och vågade inte. Vi bodde i en lite stuga på 15kvadratmeter och det enda vi kunde göra med honom hela den semestern var att gå och titta på nåt...Gnäll efter 1-2 min, nästa sak och så vidare hela dagarna. Mina föräldrar bor ute på landet där inget är barnanpassat, sklart eftersom de inte har småbarn. Där e hundbajs överallt i trädgården, smuts och grus inne och inget är krypvänligt... Min man var borta 4 dgn för att åka hem på en svensexa och jag var helt slut sen! Mina föräldrar hjälpte mig inte nåt nästan... Jo, jag bad dem hålla honom när jag skulle göra nr 2 på toaletten :)
De trötnade på att ha honom ror jag och kallade honom lite "skämtsamt "(min mamma) för terriern... Och pratade gott om mina brorsbarn som är av det lite lugnare slaget. Oj, nu blev det sidospår men jag vet hur det är att inte alltid ha fullt stöd från familjen.
Däremot har vi svärföräldrarna 1 mil härifrån som är guld värda! Det är inte ofta vi ber dem passa lillen men de ställer alltid upp om de kan. Farmor är ledig 1 gång/vecka och jagvet att hon gärna tar kommande storebror 1 gång/v när hon är ledig om jag behöver vila. Bara det gör att det känns som ett lättare val att vara hemma med båda. Min man och hans 3 bröder har haft sin mormor som dagmamma och den inställningen sitter i hos den familjen och det känns ofantligt skönt at veta.

Och så skulle jag säga att sonen hinner inte börja på fsk innan lillasyskon kommer. Då känns det konstigt också att placera honom där när 2an kommer.

mammalund: Det lät verkligen inte som en vidare sommar alls!