AP-snack & babbeltråd

Ja, som vanligt föll styckeindelningen bort... Ledsen för det! Jag har dock läst Gavelins bok och älskade den. Letade faktiskt fram den tidigare idag och ska nu läsa lite tänkte jag

*läste längre bak i tråden först nu. Jag vet att du bett om ursäkt - ok - men ändå så tycker jag det är ytterst intressant med familjers prioriteringar och deras argument*

Du har tidigare ifrågasatt att vara hemma med barn i tre år (eller mer) av ekonomiska skäl. Det var i en annan tråd här på FL. Merparten där hade inga stora ekonomiska förmåner. Det är synd att jag inte läste ditt svar (om du gav något) för det var många, likväl som jag, som redovisade att de minsann inte var några höginkomsttagare eller satt på en stor buffert - vilket du förutsätter.
Min man och jag ser vår familj som en helhet, det är ingen av oss som försörjer den andre.
Du förutsätter dessutom att det är min man som försörjer mig. Det är ju provocerande.

Har en nyfiken fråga; hur resonerade ni som har (väntar på) två barn angående åldersskillnad och barns psykologiska utveckling?

På vår föräldrautbildning pratade vi med en utvecklingpsykolog som avfärdade att det skulle vara menligt för ett barn att få syskon tätt. Hon menade att det finns fördelar och nackdelar med allt; oavsett om syskon kommer tätt eller glest eller inte alls. Personligen tror jag att det är viktigt att inte förvänta sig att det större barnet är större än vad det är och att också det barnet måste få sörja, vara arg och besviken över situationen.

Hur resonerar ni som väljer att inte skaffa syskon alls?

Ja då är det så. Vårt samhälle är uppbyggt kring en tvåförsörjarmodell, man försörjer sig själv och familjer är uppbyggda kring att två jobbar. Alltså försörjer du inte dig själv gör någon annan det. Är det provocerande för dig att jag ser det så så är det så. Det är ju ditt val så jag ser inte riktigt varför du blir provocerad att nån annan tänker så. Jag säger inte du är nån lyxhustru eller att ni har massa pengar, det är inte alls det det handlar om. Men den sista, jag förutsätter att det är din man som försörjer dig om du inte jobbar. Det kanske det inte är, men då är det ju ngn annan och det är min poäng.

Observera att jag inte säger att man inte kan göra en sån uppdelning. Jag och min man har också försörjt varandra i perioder, det gör man som gift/sambo/familj. Men det fråkommer ändå inte faktumet att någon annan betalar för ditt uppehälle. Sen om det är rätt eller fel...tja vad vet jag. Det är inte det som stör mig utan mer förutsättningen att alla kan göra så.

SEn fattar jag inte att alla hemmaföräldrar inte kan se detta utan många väldigt oödmjukt förutsätter att alla kan göra en sån uppdelning, så är det inte, så är det inte för oss exempelvis. HAde jag haft en sambo som tjänat så det räckt för oss båda hade jag sett det som en förmån att vara hemma som jag varit glad och tacksam för. Inte förutsatt eller försvarat som nåt alla kan. Det är det som stör mig, inte att manväljer att göra så.   

madeleineh
För de flesta så måste man nog sänka sin levnadsstandrad rejält för att kunna leva en hel familj på en lön tyvärr. Innan jag fick barn så arbetade både jag och mina sambo och vi hade nog en gemensam månadsinkomst på 35000 efter skatt. Då hade vi bostadsrätt och två bilar, varav en gammal skrutt och en lite nyare. I samband med sonens födelse så började sambon plugga. Så de senaste 1,5 åren har vi levt på ca 18000 kr/mån. Men nu har vi bara kvar skruttbilen, vi har sålt bostadsrätten och jag använder av mina sparade pengar sedan jag arbetade till att köpa det nödvändigaste till sonen och till att reparera bilen när den går sönder. Jag trodde att det skulle bli jättesvårt, men det har faktist gått att leva på hälften av det vi hade innan, men det är inte roligt. Fast det är ändå värt det, för jag vill vara hemma länge med sonen och därför tar jag inte ut så många fpdagar/vecka. Det brukar väl kallas "downshifting" när man sänker sin levnadsstandard för att få mer tid till familjen.

Det resonemanget är givetvis helt rätt, men det förutsätter ju också att man har en levnadsstandard att sänka så att säga. Familjer som bor i hyresrätter, saknar bilar, och inte lyxkonsumerar men går runt på två löner eller en lön + en hel föräldrapenning är ju inte alls speciellt ovanliga.

Jag väntar mitt andra barn nu. Det blir lite mindre än 2 år mellan barnen. Jag är övertygad om att syskon är berikande för barn både socialt, psykologiskt och känslomässigt, men givetvis så kommer det att bli en omställning för sonen när syskonet kommer.

Jag tror att det "naturliga" för människan är att få många syskon och dessutom tätt. Men om man ser historiskt så levde man ju mer i storfamiljer och mor och farföräldrarna hade nog en helt annan roll i familjen än vad de har idag. Så barnen hade nog fler vuxna att vända sig till då.

Som förälder idag så får man helt enkelt göra sitt bästa för att se till båda barnens behov och se till så att man även ger det äldre barnet egentid med sina föräldrar.

Jag tror egentligen det där med hur tätt det ska vara mellan syskonen påverkar föräldrarna mer än barnen. Det är helt enkelt föräldrarna själva som måste känna efter hur tätt de orkar ha mellan barnen. För barnen blir det säkert bra oavsett om det är 1 eller 5 år mellan syskonen.

Vi resonerade faktiskt inte så mycket kring det överhuvudtaget. Personligen tror jag att det kan bli svårigheter oavsett åldersskillnad.....och det var väl egentligen så vi resonerade. Ja, det är 7 år mellan mig och min syster och det var självklart relativt enkelt för min syster att få en lillasyster. Hon var så pass stor att hon förstod alla bitar av det hela så att säga och kunde hjälpa till på ett sätt som så klart en låt oss säga 3-åring inte kan och åldersskillnaden gjorde ju att vi liksom aldrig konkurrerat på något vis. Det var dock aldrig något alternativ för mig och sambon för vi är för gamla .

Det som jag upplever nu - vi som har ordentligt tätt mellan våra - är att båda har sociala kunskaper som många andra barn inte har förrän långt senare. Jag pratade härom dagen med en kollega som har ett barn....som är 6 år....och att han ligger före sina jämnåriga på många sätt vad gäller att dela, tåla att förlora i spel etc. etc.......och när han gav exempel på vad han "kunde", så kände jag direkt att....jaha, men det hanterar min äldsta utan problem också.....och han har inte fyllt 4 än. Tilloch med lillebror har rätt bra koll på sådant. Får väldigt mycket positiv respons på just det från förskolan också. De lär sig så fantastiskt mycket av varandra. De har egentligen inte gjort något annat de senaste 2-2½-året än att lära sig interagera med varandra. De ställs ständigt inför situationer kring rätt och fel och hur man behandlar varandra och inte minst där de själva även måste sätta tydliga gränser runt sin egen integritet. Jag brukar tänka att med endast ett barn så hade vårt liv varit fullkomligt konfliktfritt, för det enda gånger vi hamnar i konflikter handlar om just deras "tvåsamhet" . Hade det varit bra? Som jag ser det idag, nej. Jag upplever snarare att deras utveckling gynnas enormt av det faktum att de har en bror i nära ålder. Visst tvingas de hantera jobbiga känslor och jobbiga situationer men det är ju något som har berikat dem.

Jag funderade mycket när vi hade vårt jobbiga halvår. När jag ser mina två pojkar nu så tycker jag att alla borde skaffa barn precis som vi . Idag blev min lilla totalfrustrerad med mig. Han strorgrät och jag var dum och fick inte komma nära honom. Han sprang in och satte sig storgråtandes mitt på golvet i deras lekrum......och så sa han plötsligt snyftande att han ville krama sin storebror. Storebror skyndade sig in och på vägen sa han att hanville krama honom med och sedan satt de och kramades ganska länge. Lillebror slutade gråta och sa att han var glad igen. Jag var fortfarande dum .

Jag tror personligen att det enda som verkligen spelar roll är att man som förälder vill ha ett barn till och är beredd att jobba med relationen mellan barnen, för friktionsfritt kommer det aldrig att bli......som tur är, för då hade nog något varit allvarligt fel .

Fullkomligt subjektivt och ovetenskapligt, men så ser jag på det i alla fall . Jag hoppas verkligen ingen avstår från syskon i rädsla för att såra det barn man har......då gör alla en stor förlust.

Vill bara inflika kring att vara hemma: Vi lever på ca 20 500 netto varje månad. Där 18 000 ca kommer från min man och 2500 är min FP. Den siffran har vart högre men just nu snålar vi så nu ser det ut så. Ja - min man "försörjer" mig och jag har i perioder varit den som har tjänat mest och "försörjt" honom. Men jag ser det som att vi är en familj och det är våra pengar inte hans eller mina.
Vi bor i en hyresrätt som är rätt dyr för att vara en 2a men vi har ingen bil, handlar nästan allt till sonen second hand, har fått ärva en del grejer, går sällan ut och äter, reser ej, köper inte så ofta nnya kläder mm... Många kan nog tycka att vi lever lite tråkigt men vi har vant oss och tagit det stegvis. Vi trivs superbra! Många (nästan alla) av våra vänner som säger att de inte har råd att vara hemma tjänar bra mkt mer än vad vi gör. MEN de har hus, bil, åker på semester etc etc... I jan skall min man vara hemma och jag troligtvis plugga. För att klara det ekonomiskt har jag snååålat på dagarna så han skall kunna ta ut 6 dagar i veckan och ibland 7. Jag har även lagt undan pengar från min FP så att jag skall kunna plocka ut ca 2000 per månad då mannen är hemma. Och då snackar vi ingen hög FP då jag tidigare jobbat i en klädaffär. Så kontentan är väl att ofta GÅR det att vara hemma längre men att många ej vill göra uppoffringen. Och det är ju sin sak att inte vilja. Sen som du säger Madeleineh så finns där vissa som absolut inte kan.
Sen bara som et tillägg så tror jag att vi idag har så höga krav på rätt mkt. Tex boende... När min mamma var liten (född 53) så var mormor hemma med barnen och den familjen påå 4 personer bodde i en lägenhet på 52 kvm. Såhär bodde de tills barnen var ca 4-8 år tror jag. De var absolut ingen fattig familj då min morfar hade ett bra jobb på chalmers i Göteborg, Men förväntningarna och standarden såg lite annorlunda ut då mot nu :)

Peap: Intressant fråga! Vi har funderat mkt kring detta... Vi var först inne på att ha ca 3 år mellan barnen men sen resonerade vi som så här: Jag har ändå inget jobb att gå tillbaka till och jag behåller samma FP som med lillen då nästa barn nu kommer att komma inom den gränsen. Så lite ekonomi var det för oss. Dels så handlar det om eventuellt barn nr 3. OM vi vill ha ett tredje barn så vill jag isåfall ha en rejäl paus, säg 4-5 år. Och då är jag vips redan 34-35...ingen ålder men jag ville inte att den skulle sträckas ännu längre om du/ni är med på vad jag menar. Vi hoppas på att 2 år mellan skall bli bra! Och vi ställer in oss på att det blir TUFFT.