AP-snack & babbeltråd

AKUT-hjälp behövs! Vi har det väldigt jobbigt här hemma just nu. Idag har jag inte bara känt mig som världens sämsta mamma - jag har dessutom varit det! Jag får det verkligen inte att funka med vår äldsta. Hon har ju alltid varit väldigt mammig och förståeligt nog så är hon än mer mammig nu. Hon och lillebror funkar super och hon har även tagit till sig pappa mycket mer än tidigare, vilket är jätteroligt. Men den största förändringen i hennes liv är nog relationen till mig, vilket inte är så konstigt eftersom det är jag som är "bunden" till lillebror. Det är min tid till henne som har minskat medan pappas tid nog snarare har ökat. So far inget konstigt. Det är bara mina känslor och mitt beteende som känns otroligt jobbigt! Jag känner att jag helt har tappat kontakten med stora, hon vill helst bli mitt eviga plåster och jag vill helst bara skrika och fly. Jag skriker på henne för små skitsaker, har svårt att glädja mig för saker som går bra och när hon är glad. Jag beter mig helt enkelt tusen gånger sämre än vad hon gör! Jag försöker hitta energi och bemöta henne så som jag vill men jag orkar bara en gång. Blir det minsta lilla grinighet från hennes sida så brinner jag av med råge. Idag bara skrek jag rakt ut i bilen, bad min man stanna och släppa av mig sen gick jag gråtande hem... Bakom mig lämnade jag en otroligt ledsen 2,5 åring... Usch vad jag skäms (och skräms) över mitt beteende. Jag känner bara att jag aldrig hinner få utrymme att samla energi då dottern hela tiden är rädd för att jag ska försvinna och därför vaktar mig som en hök (blev så efter att jag och lillebror låg på sjukhus). Vi har pratat massor om detta men hon är fortfarande som en igel. Inte så konstigt kanske då hela hennes värld numera ser annorlunda ut men jag behöver verkligen utrymme. Samtidigt vill jag inte svika henne genom att lämna henne. Usch vad ska jag göra?

Skruttpåväg: Jag har inga tips och hinner inte fundera heller för kvällen börjar bli sen och det är en massa städ och tvätt och sånt som måste göras i mitt lilla hem. Men vill bara bekräfta dig i det där att du förvånas över ditt eget beteende. Jag känner helt igen mig. I vissa situationer, t ex det här med att klä på ytterkläder som kan ta lååång tid hur man än lirkar och har sig, så tänker jag att IDAG ska jag ha tålamod vad som än händer. Och tio sekunder senare står man och ryter och har sig... Inatt röt jag till och med åt lillbebisen som behagade ligga vaken i en och en halv timme från kl 04. Sånt skäms jag över jag med. Fast sen kommer bättre tider, kanske resten av dagen efter att man bråkat blir bättre. Och med stora känns det bra att vi kan prata om sånt efteråt. "Jag blev arg för att..." Och du ville bara göra si i stället för så...". "Hoppas vi inte bråkar mer idag för det är så himla tråkigt, både du och jag blir ju ledsna" etc. Det är väl det man kan göra för att gottgöra, liksom ta på sig skulden för det inträffade efteråt och be om förlåtelse när man verkligen gått över gränsen.

På ett sätt är det ju inte så konstigt att man blir irriterad och arg, för skulle en vuxen medmänniska bete sig på sånt sätt som barnet gör skulle man ju aldrig tolerera det, man skulle säga ifrån omedelbart i princip. Så fastän man vet att man måste tänka på annat sätt gentemot barnet så säger instinkten något annat ibland varpå man tappar fotfästet ibland.

Fniss, man glömmer snabbt som du säger. Det kan säkert vara som du säger fast jag idag minns det som rätt skönt att sluta vid det laget

Som jag skrev i ditt meddelande till dig var det så jag tolkade ditt svar.

" jag blir bara provocerad över att ni, som jag förstått det, har tillgång till far-/morföräldrar och som sonen trivs med och de vill och kan spendera tid med honom och att ni inte "nyttjar" den förmånen".  Det innebar för mig att du menade att vi inte nyttjar våra föräldrar som vi ska se som en fömån. Jag blev riktigt irriterad eftersom vi tar hjälp av dem i den utsträckning som de erbjuder och kan. Det är för mig en sorg att det inte alltid är mer, som jag skrivit, mina föräldrar väljer att inte ens bo här halva året. Du tar saker för givna, uttrycker dem och när det dessutom handlar om för mig känsliga punkter blir jag arg.

När det gälller de ekonomiska möjligheterna försvarade jag mitt jobb innan eftersom du tidigare sagt att alla har möjligheter att vara hemma med sina barn fast de inte gör de prioriteringarna. Jag menar att det inte är så. Du har flera tillfällen uttryckt att du anser barn ska vara hemma med sina föräldrar typ tre år vilket provocerar mig otroligt eftersom det förutsätter att du blir försörjd av någon eller har massa pengar som inte alla har. Det är irrelevant vilket, det är ditt val men att ta för givet att alla har de möjligheterna stör mig.    
  

Skrutt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga merän att jag känner igen känslan av skrämsel över att man inte lyckas hålla sig samman. Jag själv hamnar där då jag är trött och som du säger, inte hunnit samla energi. När jag sover okej, får mina timmar träning och nåt socialt i veckan (kanske höga krav men så var det ju ) så orkar jag det mesta. När de sakerna försvinner och det tillkommer nån annan stress försvinner mitt tålamod. Jag tänker mitt tips nog är att försöka ge dig utrymme. Min tanke var då att bara ge storebror här mer av mig men jag insåg till slut att det inte funkade så. Istället fick sambon ta honom så jag fick vara ensam med lillebror eller träffa någon för att orka finnas för storebror sen. Jag vet itne om det är rätt men jag tänkte bättre han har en dag med pappa än att jag brinner av för honom när tålamodet brister de andra dagarna. Men som sagt, jag vet inte, man räcker inte till i början som tvåbarnsförälder, det är nog bara så.

Okej jag ska inte vara en sämre människa än att jag kan be om ursäkt. Du gjorde mig som sagt irriterad för jag bad inte direkt om ett sånt påhopp (jag tolkade det så, kanske inte det var så du menade). Däremot behöver jag inte lägga in massa andra saker du sagt tidigare och tolka ihop det som jag gjorde. Inte heller låta min sorg och besvikelse över vissa saker gå ut över dit. Jag ber om ursäkt för det. 


Nog spammat den här tråden för den här gången.  

Några saker från en mamma som känner igen sig .

För det första så försök att inte känna skuld för att din relation till din äldsta dotter förändras. Jag förstår dig till fullo, för det var jättejobbigt för mig med när äldsta inte längre var den enda så att säga. Ert förhållande förändras, inte försämras även om det känns så just precis i detta nu. Jag vet att det är svårt, men försök att inte vara rädd för att ni tappar er fina relation för det kommer inte att hända. Du är en mamma som inte kommer att låta det hända. Du äslkar din dotter och kommer alltid att finnas där för henne. Det är en period av omställning. Försök att vara trygg i din mammaroll för barn känner ju av sina föräldrars or och blir ofta just ännu mer klängiga för att liksom försäkra sig att allt är ok.

För det andra så är 2½-åringar rätt ofta så. Min yngsta är också väldigt mammig och klängig för tillfället. Jag kan få psykbryt av att han bryter ihop storgråtandes, hängandes i mitt ben efter att jag sagt att jag behöver gå på toaletten.

Ett tips som kanske låter märkligt, men som fungerar för mig. När jag är sådär lättretlig och känner att jag "exploderar" för minsta lilla och inget hellre önskar än att bara lämna allt och gå ut i skogen och tälta i min ensamhet under ett par dygn så fungerar det at vara med barnen mer. Missförstå mig rätt. Ska försöka förklara. Vid sådana tillfällen så har jag lätt att hamna i: "Jag ska bara gå på toaltten och jag vill sitta på toaltten själv", "Jag måste laga mat, du får vänta tills jag är färdig", "Snälla X, jag måste göra det här, jag kommer sedan" etc. Jag ska bara, jag ska bara, Jag måste få göra detta själv,  Och så har man ett närhetstörstande barn som hänger en i benen och gnäller och känner att han inte får gehör.....vilket han har helt rätt i. Om jag då lägger ner allt tänk på att jag ska göra själv och jag måste få sitta på toaletten själv och tar med dem på allt och involverar dem på det jag gör, låter bli allt som jag absolut inte måste så brukar de plötsligt bli nöjda och gnället försvinner. Jag får inte mer egen tid eller utrymme för jag är ju med dem lika mycket, men jag får själsfrid när de är nöjda och inte gnäller och klänger......vilket innebär att det som får mig att gå i taket är min egen känsla av att vara misslyckad som mamma. Gnäll, kläng, missnöje = jag hinner inte med, jag ser inte mina barn etc etc. Det betyder inte det, men JAG reagerar på det viset.

Försöker att låta allt få ta lång tid och så säger jag till dem att nu gör VI, istället för nu ska jag. Om du t.ex. ska byta på liten och hon hänger gnällig i ditt ben, flytta ner skötbädden på golvet eller någonstans där honär med och så kan hon hjälpa dig att ta fram blöja etc till lillebror.

Eller så tycker du att jag är världens idiot och kan ta mitt kassa råd och slänga någonstans . Du är i alla fall inte ensam om att ha känt somdu gör.

Om du inte har läst Gavelins bok, så gör det....eller gör det igen. Den sätter ju fingret på just det där......varför man reagerar som man gör när ens barn gnäller etc.

Jösses vad rörigt det blev......nu när jag läste om. Kort sammanfattning.

Istället för att drunkna i tankarna och känslan: Jag måste få vara "själv", sluta gnäll, jag skriker om någon inte vill ta på sig stumporna nu etc etc, försöka totalvända perspektivet. Nu sätter tömmer vi tvättmaskinen tillsammans, nu lagar vi pannkakor och vi har bara trevligt tillsammans blir det mjöl över hela köket vad gör det vi torkar upp tillsammans och det har ingen som helst betydelse att det tar flera timmar. Om någon gnäller för att han inte får på sig byxorna på en gång så handlar gnället inte om "Mamma hjääääälp mig nu" (vilket stressar mig), utan "Oahhh, jag får inte på mig byxorna och jag blir arg och frustrerad över det och har inget bättre uttryck sätt för det just nu än i gnäll. Det handlar inte om att du mamma har gjort något fel,"

Styrkekramar till dig Skrutt

Mottaget.

Tack så hemskt mycket till er alla som engagerar er! Det betyder oerhört mycket för mig! När man känner sig nere och rätt kass som mamma blir det så lätt att man (eller iaf jag) glorifierar alla andra mammor som säkerligen alltid gör allt perfekt Därför är det jätteskönt att höra att ni faktiskt känner igen er i mina tankar. Frösöblomster: Jag köper det du föreslår rakt av. Jag blir också så att jag liksom ska göra allt själv, säger åt henne att hon får vänta osv, vilket, precis som du säger, leder till en dotter med än större närhetsbehov. Jag ska försöka göra en helomvändning och svara på hennes inbjudan. Precis som du säger så stör jag mig ju mer på "mamma kooooom nuuuuu" och "men inte såååååå" än vad jag stör mig på att jag inte får vara i fred. Det som gör mig ledsen är ju att hon inte är nöjd och tillfreds. När jag tänker på det så har hon faktiskt hanterat det hela så oerhört bra! Hon avgudar lillebror och är mycket mån om att han alltid är med, att han får tutte när han är ledsen och vill mer än gärna mysa med honom. Hon hanterar faktiskt också att jag är väldigt mycket med honom, han är ju med i allt vi gör. Så hon är ju verkligen en helt fantastisk unge