Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Nej tyvärr! Men sen kan jag bli arg på mig själv att jag också på nåt sätt förväntar mig att mina föräldrar skall vilja vara med sonen mer. De tröttnar liksom.. Blir arg på mina egna föreställningar..det blir ju så mkt värre när man har föreställningar om hur det skall vara.
Sen lät det ju inte så jobbigt ser jag nu när jag läser det jag skrivit. Men just de 4 dagarna var det så jobbigt tyckte jag. Sen har jag ju bara 1 barn så det är ju inte så jobbigt men jag ni vet...ibland är det jobbigare än annars!
Om det vore så att vi hade skolat in sonen på förskolan skulle han nog utan tvekan fortsätta där. Nu har vi förmånen att vi båda två kan vara hemma de första månaderna, och det känns också som en förutsättning (vi förväntar oss nog det värsta efter sonen). Jag har tyckt redan under graviditeten att det är väldigt svårt att aktivera oss för att jag har mått dåligt, att vi bor där vi bor och att vädret varit som det varit har givetvis förvärrat saken. Plus att mitt tålamod är skitadåligt när jag inte får sova en stund (jag brukar lägga mig och sova 1-1,5 h med sonen på dagen). Kort sagt känner jag mig oftast som världens uslaste mamma.
Mina svärföräldrar är guld värda och de tar sonen i ett par timmar när de har möjlighet. Tyvärr har vi inte fått igång någon väg över isen ännu (fortfarande öppet vatten, vi hade farbar isväg i början av november förra året) och det gör skillnaden mellan tio minuters bilfärd och en timmes...
Min mamma har haft fullt upp med min systerson som hon passar massor och min dementa mormor. Hon har träffat sonen jättelite och jag vet inte hur många gånger jag har bråkat på henne för det. Nu går hon i pension om några dagar och inleder den med att komma och bo hos oss i en vecka medan min make åker bort. Det känns oerhört skönt.
Jag är i en lite halvknepig sits nu känner jag. Jag är föräldraledig med sonen men mina FPdagar är på väg att ta slut. Vi kommer som tidigast att kunna få en förskoleplats till sonen till 1a feb alt 1a mars och då kommer jag få leva på lägstabeloppet den sista tiden.
Jag är utbildad lärare men hade bara vikariat innan sonen föddes så jag har inget jobb att gå tillbaka till. Jag kommer att söka jobb till våren men jag är rädd att jobb-tåget för VT har gått redan eftersom att terminsstarten är 10 januari. Jag är gravid igen och nästa barn beräknas till juni.
Så då för att jag ska kunna söka jobb mellan mars och juni så måste jag ha en förskoleplats till sonen givetvis. Men det känns så jobbigt att behöva skola in honom när det bara är för några månader innan jag ska gå hem igen. När jag antagligen ändå kommer att vara hemma eftersom att det inte dräller av lärarjobb direkt som börjar halvvägs in på terminen.
Det jag vill säga är väl eg. att jag är skitnervös för att skola in sonen på förskolan, och att jag gärna skulle vilja jobba i vår, men jag inte vet om jag kommer få nåt, och då känns det tråkigt att behöva lämna ifrån mig sonen på förskolan bara för att ha rätt till A-kassa de tre-fyra månaderna det gäller. Varför ska jag ta upp en plats som jag inte behöver? Kan inte kommunen ha "stand-by-platser" för barn vars föräldrar söker arbete? Så att man kan få en förskoleplats direkt när man får ett jobb istället?
Förresten: Amningen är ett avslutat kapitel och det varade i 17 mån. Känns sorgligt på ett sätt...
Vet inte om min mjölk smakade annorlunda för sonen avslutade själv...men blev ledsen lite grann ändå. Sen så försvann mjölken jättesnabbt! Är i vecak 10 imorgon...var det inte du konichiwa girl som hade samma erfarenheter??
Känner mig som en frånvarande mamma förtillfället. Är fortfarande illamående och trött... Så fort mannen kommer hem från jobbet (han är lärare så det är ca 15.30 i snitt) slänger jag mig i soffan och leker inte med sonen på hela eftermiddagen/kvällen. Förmiddagen gör jag det så gott jag kan men oftast går v ut och förmiddagen flyter på bra. Usch! Det dåliga samvetet har börjat och det känns som att det kommer vara så i några år framöver efter att lillasyskonet kommit :(
Sonen är ju redan pappig och har vart lääänge. Känns som mitt förhållande till sonen kommer stryka på foten...
mammalund:
Vi har ju tätt mellan våra pojkar så att skola in äldsta på förskola innan lillebror kom var aldrig aktuellt. Det var självklart att dem hemma tillsammans för vår del. Personligen så tycker jag att det periodvis verkligen har varit jättejobbigt, men det har också känts väldigt rätt. Det är alltid lätt att vara efterklok och ha ett annat perspektiv med lite tid emellan så att säga. Vill bara säga att jag också första året som tvåbarnsmamma ofta kände mig otillräcklig och helt usek som mamma för å ena sidan stora å andra sidan lilla och titt som tätt båda två . Upplevde också att jag "tappade" den nära kontakt med storebror som jag haft och kände sorg över det. Pappa blev pappa med stort. Vi hade ett andra halvår med mycket syskonsvartsjuka och jobba känslor vilket också gjorde att jag då och då ifrågasatte mitt eget agerande, vårt beslut med syskon och hela faderullan.
Nu fyller äldsta snart 4 år och lillebror är 2½ år. vad skönt det hade varit om man hade kunnat se in i framtiden. Tänk om jag då vetat det jag vet idag . Nej, min och äldstas relation har inte försämrats det minsta. Vad som hände var att att vi alla behövde en period av omtänk och lite omstrukturering för att helt enkelt anpassa oss till det faktum att vi var fyra och inte tre. Ur den processen växte en ny djupare relation fram tycker jag, för vi känner varandras innan och utan på ett helt annat sätt. Det är verkligen svårt att beskriva men det finns en förståelse och ett lugn mellan oss efter det som.....som ja, är svårbeskriven men som tillfört oss båda så mycket. Ur den processen kom även storebror ut med en helt ny relation till sin pappa - som bara är jättepositivt på alla sätt och vis. En relation som lillebror t.ex. inte ännu har fått möjlighet att utveckla på alls samma sätt.
Vad gäller svartsjukan dem emellan så känner jag också.....tänk om jag bara vetat. Jag hade inte kunnat önska mig en finare relation mellan mina pojkar och andra halvåret var jag gråtfärdig och färdig att hoppa genom fönstret jämt kändes det som. Tänk vad mycket frustration och oro jag hade kunnat bespara mig och hur mycket bättre jag hade kunnat möta dem och konflikter generellt om jag varit lite tryggare i att det här är som det ska och går över och handlar inte om att vi har misslyckats eller liknande.
Till något helt annat. Äldsta slutat också självmant att amma när jag varit gravid i cirka en månad. Han tappade bara helt intresset.
Han slutade amma när jag var runt vecka 10-12. Men, jag måste nog ändå säga att jag kände mig färdig med amningen hur som helst. Det var väldigt skönt att få det avslut vi fick.
Frösöblomster: Det känns skönt att läsa dina ord. Jag tycker vi kämpar och kämpar i familjen även om saker faller mer på plats. Första barnet tog några månader för mig att anpassa mig till men andra, jag kunde inte ana hur tufft det skulle bli. JAg gör som du, ifrågasätter beslut, mina agerande, dåliga samvetet som min ständiga följeslagare vilket såklart gör det svårt att må bra själv när jag ständigt lever med att jag inte räcker till....till och med ångrat syskon har jag gjort på slutet för när ska det vända. Jag lever ju på nåt sätt för de bra stunderna och att jag måste tro det blir bättre en dag
Amma...jag ammade stor i 14mån och sen räckte det. Liten ammar på fortfarande 9mån. Jag vet inte hur länge jag ammar, det beror väl på tänker jag. Har ingen önskan att avsluta men skulle inte heller känna det var jobbigt om lille vill sluta imorgon. Amma ska ju inte vara en självändamål i sig. Varför känns det sorgligt att sluta amma ni som uttryckt detta? Inte heller en elak fråga utan men för nyfikenhet...om barnet inte vill längre då är man väl klar?
Fast Madeleineh: Jag har faktiskt ett minne av att du uttryckte ganska stor sorg i tråden för långtidsamning när stora ville sluta amma Jag menar inget illa av att påminna dig utan mest bara en tanke av att vi kanske glömmer en del känslor ibland. För mig, som ammade till hon var 2 år och 4 månader så var det nog lite sorgligt även om jag ändå tyckte det var skönt. Amningen ger så många naturliga stunder av närhet som är lätt att glömma bort när man har avslutat amningen. Det var nog mest den stunden jag sörjde och inte själva tuttandet . Så känner jag i alla fall.
. Mina vaknade här vid halvåttatiden och de har lekt tillsammans hela förmiddagen. De har inte varit osams om någonting trots att de mer eller mindre suttit på varandra sedan de vaknade. Storebror satte sig spontant med lillebror och läste bok för honom. De har suttit i soffan och kramats. de har pärlat pärlplattor och beter sig som ett nyförälskat par 
. De går tätt intill varandra, förljer med varandra på toaletten, hjälper varandra att ta på kläder och går runt och kramas och pussas och talar stup i kvarten om hur mycket de tycker om varandra. Nu sitter de och ser på TV en stund (skitväder ute - regnar och blåser) och när jag tittade till dem så satt lillebror i knä på storebror och storebror höll om honom. Såg för festligt ut för lillebror är större på bredden så att säga och väger mer än storebror. . Man lär sig ju med sina barn. Med andra barnet var det lättare med allt praktiskt som man redan kunde. Om vi skulle få en tredje så skulle det troligtvis vara mycket enklare med det här med syskonrelationer och hela den biten. .