AP-snack & babbeltråd

Intressant att läsa om er som sänker er levnadsstandard så. Det är ju självklart möjligt. Men ni nämner ändå utgifter kring 18-20000 i månaden, inte alla har den lönen utbetalt, det är det jag menar, man kan såklart påverka mycket men till slut blir det ändå att det behövs iaf en lön. SEn håller jag verkligen med om att för de flesta handlar uttrycket "har inte råd" med att "vi prioriterar inte". Vi försörjde varandra under första föräldraledigheten, sen försörjde jag min studerande sambo och nu försörjer ingen utan vi lever på extrajobb, CSN och min FP som jag tar fem dar per vecka. Vi har massa dagar kvar på storebror för att kunna ha jullov, sommarlov och annat framöver eftersom vi i förra gången levde på en lön plus 3 dagar i veckan i snitt, mindre första året och sen mer andra året.  

Antal år mellan barn var aldirg något jag funderade över i nån större utstäckning. Hade nog tänkt tre år men lillebror ville komma tidigare  Jag valde att inte skaffa preventivmedel mellan graviditeterna. Tyvärr fungerade inte billingsmetoden efter första barnet som det gjorde i flera år innan första. Håller med om att det lär vara för och nackdelar med alla. Jag tänkter också lite på barn 3 som jag varit så säker på, ville inte ha den tätt på de andra men med tanke på att jag är 32 nu är ju inte tiden evig.  

Mammalund, det är tufft men så underbart också Nu sitter mina två under bordet här och storebror förklarar och visar för lillebror. Jag är världens lyckligaste men kanske tröttaste också. Sen har jag aldrig tyckt barn måste ha syskon men ur ett egoperspektiv är det kul med två   

Vi resonerade nog inte heller så mycket kring åldersskillnaden. Vi vill gärna ha fler än två barn (lite kaxigt att säga det just nu kanske... ) och vi vill heller inte bli för gamla så då gäller det att ligga i . Jag tror, som många andra, att det finns för- och nackdelar med båda. Min bror är 7 år äldre än mig och det gick nog ganska smidigt för honom att få syskon (tror jag iaf) men samtidigt miste vi ju ganska mycket av den nära kontakten som jag tror att vi skulle ha haft om det hade varit lite tätare mellan oss. Nu flyttade han hemifrån när jag var 12 år (han idrottade på elitnivå och flyttade tidigt pga det) och då tappade vi mycket av kontakten. Vi fick tillbaka den på senare år men jag tror ju att den hade varit bättre om det inte skiljde så många år mellan. Men jag tror att det viktigaste är inställningen som föräldrarna har och att man ger barnet som får syskon utrymme att sörja, vara ledsen och arg.

Jag kan också hoppa rakt in och kasta fram hur vi lever för att make ends meet och slippa barnehage än (han är 18 mnd och ska vara hemma till nästa september.

Jag jobbar 100 % som veileder
Sen jobbar jag 10 % (en dag varannan vecka) på operatörcentralen på taxi
Sen jobbar jag 3 timmar/vecka som personlig assistent till en blind tjej (vi går och fikar/bio/annat)
Sen studerar jag förvaltningsrätt över nätet 50 %

Min sambo har tagit ett års olönad permission och är hemma med sonen, men jobbar 4 timmar i veckan med en teatergrupp + skriver frilans för lokaltidningen som regel 2-6 artiklar/vecka.

Vi har inte gjort ekonomiskt avkall, men däremot på i princip ALLT annat. Jag har gått från att träna 5 ggr/vecka till 2. Sambon samma. Har inget direkt socialt liv, utan träffar vänner under träningen, eller dom kommer in på jobbet och vi lunchar. Skolan sköter jag mellan 20,30-22,30 när ungen lagt sig och fram till att jag ska göra det.

Jag och min sambo har vanligtvis en kväll i veckan tillsammans, plus söndagar (om inte han ska skriva artiklar vilket han 9 ggr av 10 ska).

Men vi är dom i bekantskapskretsen med barn som har i särklass mest tid med sonen. Båda två. Han har en fin relation till oss båda. Och jag och sambon hinner sakna varandra såpass mycket att vpr relation faktiskt har blivit starkare.

Det är ganska stora uppoffringar och jag jobbar egentligen ohållbart mycket, men tänker ofta att det bara är för en begränsad period. Och inte EN sekund ångrar jag mig, eller tänker att jag hellre har ungen på dagis. Aldrig!

Lottilina, är barnehage dagis på norska? Ibland gillar jag verkligen norskan

Hur resonerade ni kring ert val av ålder för honom att börja, varför just 30 månader? Funderar lite själv eftersom min stora blir 3 år i februari och jag tänkte ha honom hemma fram till han är drygt 3.5år, kanske det blir 4år eftersom det är krångel med platser och vi helst inte vill ha kommunala förskolor.

Haha! Jaa, och ibland nær det går lite fort blir jag språkførvirrad. Alla "barn och graviditetsuttryck" kan jag ju bara på norska, før det har jag bara gått igenom hær!

I Norge får man inte trixa med att spara dagar o.l. som man (har jag førstått?) kan in Sverige. Du tar ut 80% i 56 veckor eller 100% i 46, end of discussion. Vill du vara hemma længre ær du det utan att få pengar. Inte heller finns det någon jæmstælldhetsbonus, tyværr. Vi har ju delat tæmligen exakt 50/50.

Men kan man spara pengarna man får och vara hemma utan föräldraledighet? Eller det är inte något arbetsplatserna går med på vanligtvis?

Frösöblomster, jag blir verkligen tröstad av dina beskrivningar hur ni har det vad gäller syskonrelationen. Mellan mina pojkar är det en större åldersskillnad (2,5 år), men vi har ändå lite liknande problem som ni har haft; storebror blir bufflig och aggressiv mot lillebror när lillebror vill pilla och dra i allt vad storebror gör. De leker lite då och då, såna lekar som funkar mellan en 3,5 åring och en 1-åring, typ springa, jaga, tittut, kittlas osv. Så fort det är leksaker med i bilden blir det kaos och gap och skrik. Lillebror fattar ju inte vad man ska ha leksaker till och det gör storebror vansinnig att den lilla stoppar allt i munnen "Den blir blöööööööööööööööt!!!!!!"

Hur gjorde du/ni med punktmarkering? Vad sa du eller gjorde?

När lillebror blir slagen eller puttad så brukar jag trösta honom men inte säga så mycket till storebror mer än "Jag vet att det där gjorde dig irriterad och arg, men jag vill inte att du slår lillebror"

Ibland, när en hel dag har gått med skrik och gap blri jag trött och höjer tyvärr rösten :( Men man orkar inte hur mycket som helst. Vissa dagar vill jag bara att dagen ska gå och att de ska somna så man får lite lugn och ro.

Men jag är full av hopp när jag läser om hur dina pojkar är nu mot varandra. Jag hoppas mina blir så..... 

Vad gäller punktmarkeringen så var det inget avancerat, vi lämnade dem helt enkelt inte ensamma tillsammans. På det viset så kunde vi ju förgå rätt mycket och så att säga ta det innan lillebror blev knuffad eller något annat. Fick göra likadant under en period då lillebror bet. Och jag är inte alls någon "superpedagog". Jag blir arg och höjer rösten och anklagar (vilket jag inte alls vill) jag med. Det är nog rätt mänskligt. För mig är inte det viktiga om jag blir arg eller inte utan varför jag blir arg och hur jag blir arg och så försöker jag jobba med den biten så att säga, och tar på mig skulden efteråt för mitt eget felagerande. Arga blir vi alla, jag och barnen.

Annars gjorde jag precis som du - stannade storebror, sökte ögonkontakt, talade om att jag såg och visste att han var arg och att det var helt ok men att han aldrig fick slå eller knuffa. Nu har vi ofta lite mer komplicerade situationer. När någon slår den andre så har det pågått annat mer subtilt innan så att säga.     

Ja, mina är jättegoa med varandra.....just nu , men idag kom sambon hem med barnen från förskolan och storebror hade fått ett riktigt ilskeutbrott. De hade aldrig sett honom så arg och han hade dragit hårt runt halsen på lillebror. Båda har varit lite lättretliga ända sedan de kom hem. Pratade med storebror om vad som hänt, varför han varit så arg på lillebror och det hade handlat om en kulbana och att lillebror hade förstört. Även om det är tätare mellan mina barn så är det ganska stor skillnad på en 4-åring och en 2½-åring. Lillebror har fortfarande det där "småbarnsförstörartendenserna" och förstår inte alltid signaerna när det liksom är nog. Och storebror kan vara en riktig retsticka ibland. Att förstöra är lillebrors mest effektiva sätt att "protestera"/"ha makt" över storebror. Storebror är ju liksom alltid före i tanken så han är ju väldigt medveten om att han liksom är på "efterkälken".

Ja, nu kom de här tillsammans i alla fall och vill pärla .    

Åhhhh jag blir knäpp. Nu när jag typ bestämt mig att storebror ska vara hemma heltid från och med nästa vecka har han helt vänt om dagis. Nu pratar han om att han vill gå dit, lämningarna har gått jättebra. En kram och sen springer han in och leker glatt med barnen. Inget prat hemma om att han inte trivs. Hur sjutton gör jag nu?

Jag skulle låta honom gå kvar. Men det är jag och mitt barn. Min stora pojke behöver några timmars spring och lek med andra barn varje dag (på söndagarna brukar han börja klättra på väggarna). Jag behöver lite lugn och ro med lillebror (jag jobbar ju lite också när lillen sover) så oss skulle det inte passa att han var hemma hela dagarna. Men sen vill han gå dit också. Precis som din pojke.