AP-snack & babbeltråd

Jag uppfattar det som att ni tolkade mitt inlägg som att jag var ute efter att hota dottern. Det är självklart inte mitt syfte, aldrig att jag skulle vilja hota eller straffa henne. Däremot få henne att förstå att jag vill att vi ska kommunicera och lyssna på varandra, att så måste det gå till när man lever ihop i en familj.

Nåväl. Jag tog upp frågan här eftersom det kändes som att jag var ute på lite hal is, att hon kanske var för liten för den typen av resonemang, och det fick jag ju bekräftelse på av er. Jag har provat att bara vara lite mer rakt på sak och inte veckla in mig i för mycket resonemang om varför jag inte gillar när hon gör det där med snoret eller vad det nu råkar röra sig om. Tycker det har fungerat rätt bra. Tack för råd och tips!

Jag "hotar" min äldre son (den lilla är för liten att resonera med än så länge).

Men bara med sånt som har direkt med situationen att göra, t ex:

Sonen slår med en pinne på Tv:n. 

Jag: Jag vill att du ska sluta slå på tv:n. Den kan gå sönder.

Sonen: Jag vill inte sluta.

Jag: Om du inte slutar tar jag pinnen.

Sonen slutar inte.

Jag tar pinnen. Det blir skrik och gråt. Såklart

Nu tror jag att jag har nått botten som förälder . Brann av ordentligt på dottern efter en massa tjafs och såg sen att hon blev riktigt rädd Usch vad jag skäms! Känner mig verkligen urusel och när hon sprang och hämtade sin pippi docka och kramade om den hårt gjorde det så otroligt ont i hjärtat. Släppte allt och bad om förlåtelse och pratade med henne. Men jag mår skitdåligt över att jag inte kan hantera min ilska. Jag har aldrig tidigare upplevt mig själv så här och det skrämmer mig verkligen! 

Just nu är vi dessutom förkylda hela bunten så inte hjälper det till speciellt mycket. Men sjuk eller inte, hon blir så otroligt arg och ledsen för sånt som jag verkligen inte kan förstå. Anar dock att det är rätt vanligt förekommande i den här åldern. Ett exempel från dagen: Idag när vi skulle gå in från bilen (typ 50 meter) kom hon på att hon var kall och ville ha på sig vantarna. Jag hade precis lyft ut bilbarnstolen och lyckats samla upp alla påsar för att börja gå in. Jag säger bara att jag hör att hon vill det och att vi kanske kan försöka skynda oss in i värmen istället. Då blev hon jätteledsen och började sitt mantra "jag vill ha på mina vantar". Ett mantra som hon fortsätter att upprepa i ungefär 15 minuter. Vi kommer in och då vaknar självklart lillebror som precis hade somnat och är jätteledsen. Till slut kan jag hjälpa henne (då hon självklart ska ha vantarna på inomhus). Det är bara det att detta bara byts ut till en liknande situation och när den är över så är det dags för nästa. Idag är bara en riktigt dålig dag för alla inblandade! Jag vet ju att hon vill vara med och att det är ett rop på uppmärksamhet som hon verkligen borde få, det är bara så sjukt svårt att få ihop det... Slutade med att jag gråtandes ringde min man och bad honom komma hem. Känns som om det bara är jag i hela världen som inte fixar alla situationer och faktiskt skrämmer mitt eget barn...

Hur fick ni ihop dagarna smidigt när era var så här små?  Vi är ute en del men det funkar bara när lillebror sover i sjalen. När han är vaken är han superglad men vill vara i famnen hela tiden vilket är helt ok för mig men det är svårt att verkligen leka och vara engagerad i storasyster. Hon märker ju direkt när jag inte riktigt är med. Så just nu blir det tyvärr en massa film... Jag är inte så förtjust i att sätta henne framför tv:n hela tiden men det är svårt stt få ihop det annars. Lillebror somnar bara i sjal under promenad eller när han ammas. Blir det lite för mycket stoj runtomkring kan han inte komma till ro utan blir direkt övertrött. Då somnar han bara om jag ammar och går samtidigt. Detta gör det otroligt svårt att få ihop det med stora som självklart vill ha hjälp med allting, som vill att jag ska läsa, bygga lego osv precis just då. Då är det liksom lättast och mest friktionsfritt att sätta henne framför en film. 

Oj, skrutt det låter som att ni har det tufft! Och jag vet precis hur det är. Om det är en tröst så är du inte ensam! Jag har varit där du är nu och jag har skrämt mitt barn precis som du. Jag har mått dåligt över det, ältat och bett om ursäkt. Lovat mig själv att aldrig göra om det, men gjorde det igen....

När jag befann mig i sådana där situationer som du och din dotter hamnar i och som får dig ur balans försökte jag vara så tillmötesgående som möjligt. Alltså, ville han absolut inte ha mössa på sig när det var -15 ut så slapp han. Ville han helt plötsligt gå en annan väg hem så gick vi den vägen. Allt som jag kunde gå med på utan att det alltför mycket störde oss andra (alltså jag går inte en omväg om lillebror skriker, men om det bara handlar om att det tar lite längre tid så ok). Jag var tvungen att inse att jag var tvungen att SÄNKA kraven. Både på mig och på barnen. Och maken.

Och du, ha inte dåligt samvete för att du sätter henne framför film. Om det är det som gör att er vardag fungerar så får det vara så ett tag. Vi hade det också så ett tag. När jag pratade med en psykolog på vår familjecentral om det så sa hon bara - ja men det är så för er just nu och då får det vara så. Det varade inte särskilt länge i alla fall. Så fort våren kom och alla hade vant sig lite mer vid att vi är 4 och inte 3 så blev saker och ting mycket lättare. Från maj till september var tv:n i princip avstängd. När jag då tänkte tillbaka på vår vinter med bara gap och skrik och stress och barnfilmer så tyckte jag inte att det var så farligt - i efterhand. Det var ju bara tillfälligt.

Du verkar vara en ganska ambitiös förälder (vilket jag också är) och då får man dåligt samvete när man gör sådant som att sätta sina barn framför tv:n. Men det är faktiskt bättre att göra det än att ge sig in i något halvhjärtat med barnet/barnen eller hela tiden hamna i konflikter.

Inte för att jag tror att konflikter är av ondo jämt - men man blir trött av dem och du behöver ju all ork för att orka med dina små.

Vad jag har läst här på FL så verkar du vara en lyhörd och nära förälder. Men du är inte mer än människa. Och människor orkar inte hur mycket som helst. Du är ingen robot.

Sänk kraven på dig själv, på dottern. Det här som ni går igenom just nu är tillfälligt. Din dotter kommer inte bli skadad för att hon ser lite mer på film just nu. Det är övergående. Så fort våren kommer - då vänder det . Jag lovar 

Styrkekramar till dig, jag vet hur du har det. 

Åh Skruttis, jag känner kanske inte igen exakt de scenariorna du beskriver men mycket väl din känsla. Man känner sig otillräcklig, usel,tycker synd om stora barnet och ännu mer otillräcklighetsskänslor. Kanske lite rädsla för man inte känner igen sig själv heller. Vart tog mamman vägen som såg sitt barn i första rummet. Jag har tidigare känt att jag gått från att se mig som en AP-förälder till en överlevande förälder. Jag vill verkligen sända en kram och en stöttande tanke för det är så jobbigt i början, så otroligt jobbigt på många plan. Visst mysigt också i sina stunder men den stora förändringen att få två barn känns tuff ofta. Du kommer dock att hitta rutiner och sätt att fixa allt på som du säkert inser själv men innan det så är det jobbigt. Ett som är säkert är att du inte är en dålig mamma och även om du "skrämmer" din dotter visar du dina känslor, att du inte är perfekt och att du faktiskt också har en gräns. Det är ju nytt för din dotter på det här sättet tänker jag,har fått intryck att du varit väldigt tillmötesgående mot hennes känslor och önskningar tidigare. Det innebär inte att förändringen gått till en sämre mamma men det är klart förändringen påverkar alla. Hursom, du är dina barns mamma och det är den bästa de har. Du har dessutom givit dem en helt underbar present, ett syskon.

Du frågar hur vi gjorde. Tv var det första jag tänkte på. HAde först en massa ambitioner med lekplats och sånt men det funkade inte. Lillebror hade ju kolik så jag kunde faktiskt inte vara ute med honom. Sen löste jag ju en del med att ha stor på dagis och på kvällarna var sambon hemma. TIll skillnad från din var min stora väldigt nöjd med det och visade aldrig nåt missnöje över nån brist på uppmärksamhet. Kanske var 2 år jämt en bra ålder för storebror var smärtfri eller vad man ska säga. Men vi var inne och varje gång jag skulle amma satte jag storebror vid tv:n för jag var rädd att han skulle riva stället. Jag gjorde snabbmat hela tiden. Sånt jag gjort tidigare och frysit in, eller fiskpinnar och makaroner. Jag ringde och grät för sambon, jag grät för mig själv. Jag bet ihop och jag grät igen för lillen skrek medan stor fick ny blöja eller nåt liknande. SEn gick jag promenad en gång om dagen. STor i sulkyn, liten i sjalen och sen var det min timme i lugn och ro. En stor fördel var när jag lärde mig amma i selen och kunde amma lillebror närsom helst och ändå vara rörlig.

Ringa hem sambon, det gjorde jag också. Det vet jag många som gör Det är helt normalt med andra ord  

Jag jobbar jättemycket på att sänka mina ambitioner med barnen. Jag får tappa humöret ibland, det är okej, jag är bara människa och de älskar mig som mamma ändå. De får se tv om det behövs, lillen får vara ledsen när storebror behöver sin tid. Sambon och jag gör inte mycket själva längre för det är lättare att vara allihopa. Jag var en del hos mina svärföräldrar under sommaren för där fick vi ro. Jag fick amma liggandes på soffan, vi fick mat serverat och lite sällskap. STorebror var glad och nöjd.
Men sänka ambitionerna är nog mitt tips, men jag jobbar på det än idag, lillebror är imorgon 9mån. JAg kan ändå lätt säga detta varit det tuffaste året i mitt liv bortsett från år då nära och kära gått bort och den sorgen det inneburit. Det har varit och är fortfarande så jobbigt att jag nog säger stopp till fler barn här och nu. Jag orkar inte och jag vill kunna ge de två jag har tid, den tid det ibland känns går bort för de är tätt och det är krävande.          

Och du - be om hjälp! Jag ordnade det så att min mamma fick ta storebror varje söndag i 4 timmar. (Då var han fortfarande hemma med mig på heltid). Jag kan ju säga att de där 4 timmarna var guld värda! Bara att veta att varje söndag är det bara och jag lillebror i 4 timmar gjorde en enorm skillnad för min del. Den pausen var verkligen något som fick mig att må mycket bättre.

Storebror tyckte också om dessa söndagar - då var han helt ensam med mormor och all fokus låg på honom.

Så mitt tips är du ber nära och kära att schemalägga barnvaktstid under en period så att ni får lite paus ifrån varandra.

Vi hade det såhär i drygt 2 månader. Så det handlar ju inte om några längre perioder alls. 

Åh vad det värmer att läsa era svar! Att känna att jag inte är ensam i världen gör otroligt mycket just nu. 

Idag är en mycket bättre dag! Jag känner att det ofta blir katastrof situationer  som igår när mitt humör inte håller och då håller ju självklart inte dotterns humör heller. Det är nog mycket sällan tvärtom.

Jag gör ofta som du MsKitten föreslår, nämligen att möta henne så mycket som det går och dom dagarna tycker jag att det är jättekul att vara tvåbarnsmamma. Men så kommer de dagar då man är trött och less redan innan man har vaknat och även om det är dessa dagar man som allra mest skulle behöva vara tillmötesgående, ja det är då jag tappar detta och tar till principer som jag inte ens tror på. Men tack för att du sätter ord på det, då blir det lättare att tänka på det när humöret tryter.

Ja, jag får väl acceptera att det blir en del film en stund framöver... Det är ju inte så långt till våren och då känns det som om allt blir lite lättare. Ut på promenad kommer vi ju dagligen tack vare hundarna. Det är rätt skönt att ha dem så vi kommer ut (även om det kan vara extra krävande ibland). Vi bor rätt bra till också och kan lätt välja mellan att gå i skogen eller bland hus och folk så hon kan ju leka en hel del under promenaden också. 

Egentligen tycker  jag att dottern har köpt allt nytt på ett helt otroligt sätt. Hon är  så mysig med lillebror, har ganska lätt köpt att jag inte bär henne lika mycket längre, har accepterat pappa på ett helt nytt sätt och de har verkligen fått en helt ny relation som är så underbar att se.Och faktiskt, de allra flesta dagar så vill jag faktiskt ha ett barn till

Tyvärr har vi ingen som kan vara barnvakt då vi inte har någon här. Men till helgen åker vi till min mamma och pappa över jul så då får vi en hel del avlastning. Saken är dock den att jag tycker att det är ganska lätt när både jag och min man är hemma så det är ju inte då jag behöver någon avlastning utan den skulle jag ju vilja ha när min man jobbar. Men man kan ju inte få allt.

Men än så länge så är denna dag i alla fall en underbar dag!  

Eftersom jag inte har lust att starta en egen tråd så tänkte jag kolla om nån här inne kan komma med nåt lugnande svar
Vår dotter ska börja på ett föräldrakooperativ i januari. Puh. Inte långt kvar. Jag har ingen större panik över att hon ska börja där, själva förskolan känns bra, men... jag kan inte få in i hjärnan att hon ska gå där. Vaddå, ska jag lämna bort henne och inte se henne hela tiden vissa dagar? Vem sjutton vill det? Vad är det roliga i det?! Men så samlar jag mig och minns varför, och jag tror att hon kommer ha jättekul där osv... Jag kan helt enkelt inte vänja mig vid tanken på att vårt barn ska gå på förskola och att jag inte ska va med henne konstant. Så - vänjer man sig nånsin?  
Jättedum fråga egentligen jag vet, men berätta gärna om hur det var för er om ni känner igen er i mina tankar.  

Skruttpåväg: Min stora är tre år precis, och lillebror fem mån om en vecka. Du har, om jag räknat rätt, tre-fyra månaders tätare intervall mellan dina. Jag har haft dagar precis lika som dina jag med, fast har ingen sambo att ringa in när det kniper... Ingen tv heller faktiskt. Men, storan är ju trots allt några månader större, och det betyder nog mycket. Samtidigt har lillebror inga bekymmer att somna i selen oavsett om vi är inne eller ute.

Just när han föddes var dottern inne i en period då leken enbart handlade om sjukhus, sjukvård, djursjukvård, tandläkeri. Vi opererade tusentals benbrott och blindtarmar varje dag. När han föddes blev det ju svårare för mig att vara med i leken (plus att jag var vansinnigt trött på det med även om jag försökte att inte visa det ). I alla fall handgripligt vara med, det blev i ställlet att mycket av leken sköter hon numera själv, medan jag bara hänger med verbalt samtidigt som jag kan gulla med lillebroren eller vad han nu behöver. Mycket tid går åt till att vi tre helt enkelt sitter i soffan, eller att jag ligger, han sitter på min mage och hon sitter på mina ben och så leker vi att jag är en häst som de rider på och så ramlar hon av och "bryter ryggen"... Hon älskar det, och han tycker oftast med att det är kul, och jag kan både roa dem och skydda lillebror från de hårdaste kramarna och pussarna och "fallen från hästen" som hon låter honom vara med på. Går ut gör vi när han sover, och det är tack och lov oftast i alla fall två timmar i sträck, så då hinner vi med både trehjulingsfärder, skateboardfärder och lekplatsbesök eller vad som nu står på agendan.

Men, jag vete tusan om jag hade klarat denna perioden om storasyster hade strulat med sömnen. Hon sover vanligtvis 19-07, och skulle hon vakna somnar hon snabbt om. Lillebror vaknar väl 4 ggr i snitt, men somnar oftast om. Förra gången han vaknade vid 04 och var vaken i 1,5 timme, var då när jag pinsamt nog till slut röt åt honom den lille stackaren. Inatt blev det likadant fast vid 05 då han var helvaken och rejält nerbajsad. Stora  vaknade med och ville hålla handen vilket hon fick en stund, men sen ville jag ligga bekvämt och jag vet att hon somnar lättare när vi inte håller. Då blev det onödigt skrik och bråk när hon ville forsätta hålla. Jag var inte snällaste mamman då inte... Men, jag tröstar mig med vad de där kloka personerna som Lars H Gustafsson o co säger, Good Enough räcker gott, den perfekte föräldern finns inte.

Och de där utbrotten över om vantarna ska vara av eller på eller i fickan etc, de förekommer i hög utsträckning. "Jag skulle tända lampan.." Skrik, gråt! Det hör helt klart till åldern, och man kan inte göra mer än sitt bästa för att bemöta. Ibland lyckas man bra, ibland inte.