Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Tack för att du delar med dig! Som ett förtydligande så bryr jag mig aldrig om att kämpa med om kläder ska vara på eller inte, hon går ut barfota ibland (hinner bara sätta fötterna utomhus så har hon ändrat sig), vill hon gå utan mössa så tar jag den i fickan ifall hon ångrar sig. I fallet med vantarna när vi gick från bilen så handlade det om att jag inte ville sätta ner bilbarnstol, väska och påsar för att hjälpa henne då det var nog pyssligt att få upp och kunna bära allt. Så här i efterhand hade det nog ändå varit smidigare att hjälpa henne
Jag har tänkt lite på det här Jesper Juul skriver om att barn kan ta ansvar för sin egen sömn och är väldigt intresserade av att höra era tankar kring det. Jag vet inte från vilken ålder han syftar på och exakt hur han har tänkt det men jag har svårt att se vår dotter kunna gå och lägga sig om hon är trött. Nu när hon absolut inte vill sova på dagarna så händer det att hon blir trött väldigt tidigt. Hon kan i princip vara på väg att somna men när vi frågar om hon är trött så är hon självklart inte det och hon har nog aldrig sagt att hon vill gå och sova. Däremot har hon ju sällan något emot att gå och sova. Hur tänker ni kring detta och hur ser det ut rent praktiskt hos er? Jag tänker ju mycket liknande när det gäller mat och tänker att om vi ger henne förutsättningarna för att kunna äta och bli mätt så sköter hon det. Det borde ju rimligtvis kunna vara samma lika när det gäller behovet av sömn.
Jo, det tog jag nästan för givet. 
Eller som när jag tyckte det var så himla irriterande onödigt att storan skulle låsa och låsa upp bilen när jag just gjort det och vi hade bråttom iväg... Sa: nej, hoppa in nu!
Snacka om att det tog längre tid än att bara låta henne... Haha så dumt det kan bli ihop med småttingar. Det blir väl roliga anekdoter till slut får man hoppas!
. Han har mycket sällan något emot att gå och lägga sig men han hade rätt sällan tagit initiativet själv tror jag. Å andra sidan kan han vissa kvällar när han är trött just poängtera hur trött han är och visa på olika sätt att han är väldigt trött. Om man då frågar om han vill gå och lägga sig så säger han ja......men han behöver lite stöttning från oss. Någon som bokstavligen frågr om han vill sova. Jag tror barn efter hand lär sig att känna sin egen trötthet genom att man som förälder visar de vägen eller vad man ska säga. Sedan tror jag också att man behöver vara medveten om att barn ibland vill saker som går stick i stäv mot deras behov. Även jag, som är vuxen gör saker mot mina behov mer än en gång men jag kan ju ta ansvar för det å ett helt annat sätt. Trots att jag levt ett halvt liv så kan jag likt förbaskat sitta uppe längre på kvällarna för att jag bara vill............trots att jag vet att det kommer surt efter . Jag är 36 år, myndig och får ta ansvar för det själv. Det ansvaret överlåter jag däremot inte på mina barn, men jag tycker ändå att de har rätt sund syn på det här med att sova. Vill oftast sova, somnar fort etc. och jag ser ju tydligt hur de utvecklas vad gäller detta. Men hjälp har de behövt. Mindre allt efter hand.......och det är väl så fostran är tänkt att fungera tänker jag. Man hjälper dem att lära känna sig själva och omgivningen.....tänker jag .
Jag tror absolut barn kan ta hand om sin egen sömn. Däremot är det inget som passar här eftersom vi är en familj och vi kan itne följa storebrors naturliga sömnmönster. Det vill säga somna kring midnatt och sen sova halva förmiddagen. Han har alltid varit sån som somnar sent av sig själv och vaknar sent. Det passar helt enkelt inte resten av familjen och därför styr vi honom till att somna vid 20-tiden och gå upp 12h senare, fast då vaknar han ofta själv. Samma med lillebror som velat vakna vid 5.30-6.00. Funkar inte heller så bra varför vi sövt om honom vid den tiden. Nu tror jag ju att barn har sin sömn själva och man inte kan påverka alltför mycket men när det går så gör jag det...för andras skull.
Intressant att läsa era tankar och erfarenheter. Kanske handlar det om många olika faktorer, såsom ålder och personlighet men kanske framförallt vad barnet har för känsla och upplevelse inför själva sovstunden. Dottern har som sagt inget emot att gå och lägga sig oftast men skulle nog aldrig själv komma på tanken i dagsläget. Din äldsta (Frösöblomster) är ju fyra och kanske är det så att åldern spelar in där. Kanske även hans personlighet. Vi får väl se framöver hur dottern utvecklas. Sedan är det ju självklart som du skriver Madeleineh, att man behöver anpassa sovmönstret till övriga familjen.
Hej kloka ni!
Undrar om ni kan hjälpa mig med följande (ur ett AP-perspektiv), hoppas jag inte stör tråden här nu!
Min son är 2 år och vi är vid separationer (när någon av oss går hemifrån, när han lämnas på dagis m.m.) att vara tydliga, att ha en rutin med (om han vill) puss och hej då, att vinka i dörren m.m., för att det ska bli tydligt för honom att vi går, att vi kommer tillbaka och att det är ok.
Dagisseparationerna är nästintill alltid negativa för honom. Även om han inte gråter eller skriker, så har han nära till tårarna och kramar gärna extra länge. Det skär i hjärtat varje gång och vi har haft jobbig inskolning i höst som vi förlängt och det har till slut blivit bra (han trivs väldigt bra på dagis och går korta dagar).
Däremot har han i princip alltid tagit det bra att jag eller pappa går hemifrån och vinkat glatt. NU har han helt plötsligt börjat reagera annorlunda. Exempel: Jag säger "nu ska mamma gå till jobbet, jag kommer sen, vill du vinka till mamma" varpå han springer därifrån, gärna slänger sig på golvet eller i soffan och bara ligger där med huvudet bortvänt från mig. Jag går fram och frågar "är du ledsen?" eller liknande och DÅ börjar han ignorera mig. Han går därifrån, vänder bort huvudet, börjar tyst leka med något eller går till sin pappa. Han svarar inte på något tilltal och är inte intresserad av någon puss/kram/vinkning. För oss är det viktigt att han dels förstår att jag går och dels att HAN bestämmer om han vill kramas/pussas, så jag brukar aldrig "tjata".
Men jag undrar nu hur ni tolkar hans beteeende (återigen, ur ett AP-perspektiv). Känslig period, borde jag minimera antalet separationer? Bryr han sig helt enkelt inte? Hur skulle ni gjort?
Jag måste dela med mig av en länk till er alla som har det jobbigt just nu, jag tänkte på dig Skruttpåväg, men även lite på madeleneih också :)
simplemom.net/when-parenting-means-steering-into-the-skid/
Det är skönt att läsa sådana här texter ibland.
"When your child goes through a difficult phase, it’s challenging for even the most dedicated of positive parents to stay the course. It’s easy to implement all we know about healthy, proactive parenting when the sun is shining and the flowers are blooming, but when the road is covered in ice and you just can’t seem to get any traction anywhere, well, it’s easy to spin out."
MsKitten: Tusen tack för den länken!