AP-snack & babbeltråd

Skrev precis om min åiskt i det här i en annan tråd. Tror inte på vänja och träna. HAn hade nattats av sin mormor tidigare så det var klart att hon skulle komma hit om det var på kvällen.Jag låg kvar med värkar tills han somnat och sen smet vi iväg till förlossningen. Natten gick jättebra och vi stannade på bb nästkommande natt. Men inget tränande på att sova, möjligtvis hade jag kunnat tänka mig att de kunnat komma hit och se om de klarade att lägga honom. Mest för barnvaktens skull.

Vi tränade inte heller och det var första gången dottern sov med någon annan (farmor). Jag nattade innan vi åkte in och vid natt ingen berättade jag att bebisen nog ville komma ut nu och att vi skulle åka till förlossningen och då skulle hon sova med farmor. Detta hade vi pratat väldigt mycket om tidigare så hon var fullt förbereddoch det var inga som helst problem. Jag tror att det är viktigare att prata om det innan än att öva för det. Och om jag ska vara helt ärlig så var det rätt skönt att vara ovetande över hur det skulle gå. Tänk om vi hade tränat innan och att det skulle ha blivit katastrof... Då hade jag aldrig orkat med att lämna fast vi hade varit tvungna. Då hade jag åkt till förlossningen med en stor oroskänsla och inte kunnat fokusera på rätt sak. Då var jag faktiskt hellre ovetande om hur det skulle gå, för då kunde jag intala mig själv att det gick bra. Vilket det också gjorde!

Tack för era svar, och det är en jättebra synpunkt du tar upp Skruttpåväg - så har jag inte sett det tidigare, men det har du ju helt rätt i. Jag vet ju dessutom hur sonen fungerar, har det gått illa med någonting vid något tillfälle så förknippar han ju bara det, dessutom, med stress och reagerar med i princip panik.

Tänk så glad jag är över denna tråd! :)
När jag förra våren mötte mitt livs första mammagrupp på BVC och kände mig....helt utanför.
Tack Skrutt - att du startade denna tråd :)

Var idag till mataffären på förmiddagen. Lite för sent (tätt inpå lunchdags), lite för varmt klädd och kissnödig (jag!) skulle vi packa in oss i bilen, dottern och jag.
Hon var trött; ville kolla på flaggan, ha banan, gå ut, inte ha vantar, vara nere, kramas, ha tutttepaus. Jag ville bara skita i allt, hålla kvar henne i famnen, ta fram tutten, ställa bilen och bara ammande bära henne hela vägen hem.

....men det gick ju inte. Och någonstans där så glömde jag bort att jag har allt tid i världen, och att jag bara skulle stannat upp.

Vi tog oss hem, med "hjälp" av en tub Bamse-tandkräm och makens lugnande röst i telefonen.
Hon snörvlade lite i baksätet, ville inte ha papper att snyta sig med och så somnade hon.
Tuttepausen tog vi när vi kom hem, som utlovat, och så somnade hon om, nu i soffan bakom mig.

stanna upp är något jag gjort vid några tilfällen på sistone, är verkligen magiskt. Innan allt går utför pausar man och börjar om, till det bättre. Det är ju jättesällan man har så bråttom att man inte kan ta de minutrarna.

Visst är det magiskt!

Vi gör det varje dag, vi låter saker få ta tiiiid - det är vad jag menar främst med att stanna upp.
Vi har inga måsten, inga tider att passa; att ta på stövlarna får ta den tid det tar och vill man byta stövlar...? Ja, då gör vi det!
Jag märker så på dottern att hon mår gott i det och det känns som bomull runt hela kroppen. Att se att hon själv stannar upp, funderar, andas när vi står där och tysta kramas - och låter tankarna landa och falla på plats.

...och jag märker det så väl när jag inte tar min tid på allvar utan tror att jag har bråttom.

Inspirerande att läsa och så oerhört viktigt, både för barn och vuxna ju! Att bara andas och vara just där och just då, som det är liksom.

Det är ju så det är att leva

Nu har du ju fått många kloka svar med erfarenheter från barnvakt/syskonfödande.

Jag tror att jag nog skulle vilja se till att mitt barn fick spendera en del tid med den som ska vara barnvakt, även om det inte innebär just att natta och sova med/hos den personen.
Jag skulle vilja att då t ex farmor var hemma hos oss, att vi träffades mycket när det började närma sig (om man nu som höggravid står ut med det just då och att man tillsammans pratar om bebisen som ska komma och hur det kommer vara, att man inkluderar alla i det som en slags förberedelse för födelsedagskalaset

Jo, det håller jag med dig om är viktigt. Han umgås en hel del med mina svärföräldrar och både känner och trivs väldigt bra med dem. Inte minst viktigt för att se hur vi gör saker och ting, för orala instruktioner tenderar att gå in genom ena örat och ut genom det andra!