AP-snack & babbeltråd

Åh vad jag känner mig vilsen och less! Dotterns hysteriska utbrott tar snart kål på mig! Hon har ju alltid varit otroligt känslig för förändringar (både utvecklingsmässigt och när det gäller förändring i miljö - som när vi åker bort till mina föräldrar tex.). Hon blir än mer mammig och med åldern (efter hon blev två år ungefär) har hon även börjat bli väldigt arg eller ledsen och fått hysteriska utbrott. Jag har ingen som helst aning hur jag ska hantera dem och just nu funderar jag över om de ens är "normala". Utbrotten sker nästan (om inte helt) uteslutande med mig och inte med min man. Hon och jag har ett mycket starkt band och hon har alltid varit otroligt mammig. Utbrotten kan handla om att jag inte håller hennes hand rätt, att jag går för fort eller för sakta, att jag exempelvis inte vill att hon ligger med sina ben uppe på mig, att jag sitter upp när hon vill att jag ska ligga ner osv. Ett annat exempel från i morse är när jag hade burit henne en liten stund för att mysa och sen var det dags för frukost och jag satte ner henne på hennes stol (hon var helt med på det) och sen kommer min man in med en hungrig lillebror varpå jag tar honom för att amma. Då blir hon helt galen och börjar gråta och skrika att pappa ska ta lillebror. Jag vet att hon behöver mycket förberedelse när det går från att jag gör något tillsammans med henne för att sedan ta lillebror men det funkar inte alltid. Nu är det skönt att jag inte var ensam för då är det svårt att finnas för henne och samtidigt ta hand om lillebror. Nu kunde jag tanka honom lite snabbt och sedan lämna honom till min man för att kunna fokusera på dottern. Men det är inte hållbart! Jag försöker förbereda henne när det gäller lillebror och jag försöker möta henne i mycket men det är aldrig tillräckligt. Utbrotten hon får varar allt från fem till femtio minuter och de börjar nästan alltid med att hon startar sitt mantra för just det tillfället (kan ex vara "du ska bära mig" eller "jag ska ha mina ben så") och sedan eskalerar det med gråt och på sista tiden mycket slag. Hon känns så otroligt arg och jag vet inte hur jag ska möta henne eller hur jag ska hjälpa henne. När detta händer så vill hon inte veta av någon annan än mig men samtidigt är hon så arg och ledsen på mig att hon bara vill slå mig. I morse när hon fick utbrottet när lillebror var hungrig fick jag ta några steg bakåt för att undvika att jag eller lillebror skulle bli slagna och då började hon upprepa "du ska stå här för jag vill slå dig!". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är så svårt att veta vad som hör till det normala, vad som har att göra med det faktum att hon har fått syskon och vad som helt enkelt bara är hennes personlighet. Visst måste hon få vara arg och ledsen för att jag inte finns tillgänglig lika mycket som förr och egentligen tycker jag att hon hanterar det väldigt bra. Men nu känns det som om det bara blir sämre och sämre och hon blir argare och argare. Nu är vi förvisso borta hos mina föräldrar så även det är ju en förändring (som hon brukar reagera på även innan lillebror). Men jag känner mig så urusel . Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, och det tär så otroligt mycket på mig. Ibland kommer jag på mig själv, om jag vaknar på natten, att jag ligger och spänner mig och bara hoppas att hon inte ska vakna till och få ett hysteriskt utbrott (det är tyvärr inte helt ovanligt). Det tar så mycket energi! Är det någon som har erfarenheter som liknar det jag beskriver, som har tankar och idéer kring vad det kan vara som orsakar utbrotten och hur vi kan hantera eller t o m undvika dem så får ni mer än gärna dela era tankar. Kanske finns det någon som har bra lästips kring barn som får hysteriska utbrott eller om barn som behöver förberedas väldigt väl inför förändringar. Jag känner mig bara så ensam och vilsen då ingen verkar ha liknande erfarenheter som jag . Sen är det svårt att ge en klar bild av allt så ställ gärna frågor om ni undrar något Ber också om ursäkt för att det inte blir någon styckeindelning!

Skruttpåväg - okej, känner igen mig!
Ska, lite kort (kan utveckla mer en annan dag) försöka berätta vad jag vet och tror på.
Min son är 2, har samma behov av att förberedas (vilket såklart inte alltid går), och får se störst utbrotten med mig (mest ledsenhet, börjar med att han är arg, men sen mest helt förstörd). Att han är så med DiG är naturligt. Du är hans största trygghetsfamn som nu dessutom "övergivit" honom för en liten bebis. (läste att ett litet barn som blivit storasyskon är att jämföra med om vår make/maka skulle komma hem med en ny fru/man och kräva att man var glad. Samma sorg och ilska).

Jag tor stenhårt på att det är en kombination av att bli storasyskon, att vara i den utvecklingsåldern och personlighet.

Jesper Juul skriver mycket om detta, kolla hans böcker! Även Lars H Gustavssson.

Vår taktik/mitt råd: bekräfta! "Du är arg nu", "vad jobbigt detta är för dig, älskling. Sitt bredvid om hon inte vill bli kramad. "Mamma är här". Etc.

Var "på" henne med närhet, tanka upp henne på mamma. Var nästan lite klängig, och be om att få leka med henne, gå med henne till dagis etc. Och var jättenoga med att bekräfta hennes känslor - att det är jobbigt att vara storasyster. Säg det och liksom lyft bördan från hennes axlar att man "ska" vara glad och snäll jämt när man fått Syskon. Hon behöver att ni bekräftar i överkant, tror jag.

Styrkekram och god jul!

Tack för ditt svar och skönt att höra att du känner igen dig! Vi bekräftar henne otroligt mycket, nu när vi alla är lediga försöker jag spendera nästan all möjlig tid med henne, vi pratar mycket om känslorna kring att få syskon, att det är ok att vara arg och ledsen och önska att lillebror inte finns osv. Hon sover ofta som en kloss mot mig, jag bär henne rätt mycket, hon sitter ofta i mitt knä när jag äter, ammar, läser, ja helt enkelt väldigt mycket. Ändå känns det som om hon har blivit argare nu... Kanske har det med sorgearbetet att göra och ilskan är en del av processen. Det känns bara som att det inte spelar någon roll hur mycket jag ger, hon blir bara argare! Det känns nästan som om hon är argare nu när jag kan ge henne mer då vi båda är hemma än vad hon var när jag kunde ge henne lite mindre...

Jäklar, vad svårt det är! Ni gör allt ni kan, i mina ögon! Kanske måste hon liksom igenom detta för att komma ut på andra sidan?

Ja, då har vi nog en fullt normal 2,5 åring då . Det blir så lätt att tolka in att det ska ha med lillebrors ankomst att göra men så behöver ju inte vara fallet. Det har hon faktiskt, när jag tänker efter, hanterat helt galet bra. Det är nog få vuxna som skulle hantera det lika bra som hon. Jag ska försöka sluta att ständigt (över)analysera hennes beteende och istället se henne precis som hon är. Nu är vi hemma hos mina föräldrar och de har ett lite annat förhållningssätt än vad vi har vilket resulterar i lite osäkerhet från hennes sida, vilket ökar hennes mammighet otroligt mycket. Samma visa varje gång vi är här. Men nog märks strävan efter självständighet mycket just nu. Igår höll jag på att skratta ihjäl mig (men lyckades hålla mig allvarlig med nöd och näppe) när hon hade kissat och jag råkade spola av bara farten. Big misstake! Hon börjar skrika "mamma, du ska hjälpa mig att kissa mera!!" . Och det sista hon ville höra var ju att jag inte kunde hjälpa till på den fronten. Jag är bara så glad att jag har er att bolla med och att ni får mig att komma till insikt! Tack så mycket!

En liten julhälsning. Också jag är glad att jag börjat följa den här tråden. Era diskussioner har fått mig att fundera mycket, och gett mig styrka att (ibland i alla fall ) behålla tålamodet vid situationer där jag tidigare förlorat det! Tack!

Nu behöver jag skriva av mig lite, brukar inte göra det så ofta här men nu känner jag att jag behöver lite tröst, funderingar ohc input från er.

Lillebror är nu dryga 9mån och har sen han var 8mån exakt stigit in i separationsfasen med buller och bång. Jag har försökt ta det med ro, inte lägga för mycket suck och stön  det utan försökt komma ihåg att det går över, hans känslor är riktiga och jag ska bekräfta dem, se honom och hjälpa honom i det här. Men jag börjar tröttna. Han sitter korta stunder då och då under en dag och leker själv. Resten av tiden måste jag sitta med på golvet nära, jag får inte röra mig för då kommer han som ett spjut orolig och klättrar på mig. Om jag ska göra något typ laga mat eler så ska han sitta på min arm. Sätter jag ner honom vrålar han tills jag tar upp honom. Andra får inte hålla honom, pappa går i vissa stunder numera. Ibland funkar ingenting, inte ens vara hos mig Gå på toa själv har jag inte gjort på veckor, duscha gör jag med honom alternativt att pappa får sitta utanför med honom klistrad mot glasrutan. Dock går det väldigt bra om jag går ut, då duger pappa och mormor hur bra som helst.

Detta är väldigt påfrestande eftersom jag som sagt försökt tillmötesgå så mycket det går när jag har en storebror också som kräver sitt. Jag skrotade köra honom i vagn utan bär honom hela tiden ute så han får närhet, vi samsover som klossar, han ammar fritt och bär honom hemma också. Problemet nu är att jag är trött i kroppen, foglossningarna gör sig påminda för första gången sen han föddes och jag har ont i ryggen. Nätterna har hans pappa börjat ta några vilket går bra. Sen vet jag att hans uppgift inte är att bekräfta mig i mitt föräldraskap men det är tröttande att ständigt ha en missnöjd bebis. I veckan ska vi köpa en syskonvagn för jag orkar helt enkelt inte bära lilla så mycket och sen ha storebror och lyfta honom utanför lillebror så att säga. Jag tror inte detta kommer att mottagas väl men min kropp går bokstavligen sönder av det här.

Har någon nåt pepp, tröstande eller tips att komma med så kom fram. Jag känner mig trött och deppig i att aldrig duga till och ändå se hur all lillens energi går åt att bevaka mig. Han leker lite ibland som sagt men mest sitter han och kollar av. Paniken kommer direkt om jag reser mig. Det här med trygg hamn/bas och gummiband stämmer så väl in på honom. Storebror var aldrig sån här så jag är lite ovan. Jag är lite ledsen för oss båda för jag ser ju hur jobbigt han har det och jag oroar mig att han är otrygg eller nåt ditåt. Sen är jag såklart ledsen över att jag börjar få värk och inte räcker till för honom