Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
MadeleineH - känner igen mig SÅ mycket, du anar inte! När min son var i samma ålder blev vi halvt ruinerade för att jag aldrig hann laga mat och vi istället tvingades köpa färdigt. Jag var i ett fängelse med en 9-månaders som vakt...
Kan nog inte komma med några knep, du gör ju verkligen allt du kan! Mitt råd är att fortsätt med det (att tanka upp), men att gå hemifrån mer regelbundet när sonen är med pappa/mormor. Du kanske kan ha en kväll i veckan som alltid är "din"? Naprapat - har du någon sådan? Det är räddningen!
Håll ut!! Det går över snabbare än man tror ändå! Och för oss var det verkligen över en natt. Var också orolig för att sonen var "klängig" som person/otrygg, men kan (bara som exempel) säga att han är enormt trygg idag (2 år). Inte det att han handlöst kastar sig in i ny situationer eller bekantskaper, utan att han värdesätter sina egna känslor, har integritet och är trygg i sig själv och i oss som föräldrar.
This too shall pass!
Peap - haha, sådär är det för mig med! Får en chock varje gång jag står ensam i köket och får hybris. Börjar baka, laga mat och diska samtidigt...
Det är verkligen en kort tid det är såhär, även om det känns som en evighet när man är mitt uppe i det...
Tack för input! Visst blir man förvånad när man kommer på sig själv att göra något själv utan barn.
Jag tror att min största oro ligger i att jag är rädd för min kropp inte ska palla. Dels eftersom träning är så stor del av min identitet, fritid och så viktig för mig. Jag måste ha en kropp som orkar. Men också för jag har minst ett halvår till hemma med barnen vilket jag vill orka. Den andra oron är att lillebror ska vara otrygg. Jag ser ju vilken trygg krabat storebror blivit men det går inte att köra samma omhändertagande av lillebror just eftersom de är två. Försöker ju intala mig att det räcker som det är men klart oron ligger nära om det är något som inte känns igen.
Att jag inte får duscha själv och sånt bryr jag mig inte om 
Det lärde jag mig efter ettan att sånt där kommer tillbaka och är inget att bry sig om. Jag tränar ju också en del så tid själv får jag. När jag är hemma så är ju barnen i fokus, det är jag helt med på.
Det var bra tips om vagnen. Jag har ju eftersom jag bar storebror alltid i 1.5år varit lite neggo till vagn men jag kan ju se det som nåt mysigt och positivt. Lilla får åka undertill och där finns ju all möjlighet att göra det mysigt för honom. Begränsat med intryck, ögonkontakt med mig och titta sig omkring. Kanske blir bra
Jag undrar lite hur ni har det med sömnen, eller egentligen när det är sovdags?
Dottern är 25 månader.
När det är läggdags så kan kvällarna dra ut väldigt mycket på tiden. Vi ammar på kvällen och det är så hon somnar, med tillägg av prat/sång/bok men det är också mycket däremellan; vatten, havredryck eller bara att vi ska läsa ytterligare ännu en bok som mamma eller pappa ska hämta.
Jag har läst att barn i 2-årsåldern (och uppåt...) kan ha svårt att somna - och jag är fullt införstådd med att det finns för mycket roligt att göra för att ha tid att sova.
Jag är medveten om att vi skjutit lite på dygnet och vi "jobbar på" att vrida klockslagen rätt.
Jag hoppas att det kommer göra skillnad, men jag vill höra lite hur ni andra har haft det - vet ju att många här har barn som passerat 2-årsstrecket.
Förra veckan så var det tre dagar då hon inte sov någonting på dagen, men det funkar inte att ännu ta bort vilan på dagen. Hon behöver sova middag.
Ja, som sagt...tänker mycket på det här nu Det är det som upptar min tankeverksamhet och vill bara höra lite hur det är hemma hos er. Hur går det till när det är läggdags?
Det går mycket i perioder för oss, våra barn är väl ganska jämngamla tror jag (sonen fyllde två i november). Ibland går läggningarna jättesmidigt, vi läser oftast ett par böcker och så somnar han på min eller pappas arm. Ibland är det väldigt oroligt, det har varit det ett tag nu. Då ska det bökas och strulas, tända lampor, läsa fler böcker, mamma ligg si-och-så (och utbrott om jag inte vill ligga si-och-så). Han kan vara jättetrött men ligger och pruttar med munnen eller slår sig själv för att inte somna. Ibland somnar han klockan 19, ibland dröjer det till 20.30 kanske.
Hans sömnbehov verkar variera jättemycket och ibland blir det alldeles för mycket att sova en, en och en halv timme på dagen. Ibland räcker det med en stund och ibland hinner han bli övertrött om han bara sovit en halvtimme så att det är jättejättesvårt med läggningen.
Igår hade vi gäster... och fick dessutom oväntat besök klockan 19 (då vi normalt brukar ha hunnit varva ner med sonen och oftast är på väg upp till sovrummet). Det slutade med att jag kände av fogarna och njurstasen jag känner av om jag sitter för länge och jag hade så fruktansvärt ont. Hugo somnade inte förrän klockan 21 (när de hade åkt och vi hade varvat ner en stund med honom), allt bra så långt, jag gick och lade mig strax därefter men sedan pappa lagt sig (och råkat väcka honom) följde vad som kan ha varit den värsta natten vi har haft sedan han hade kolik. Det har ju också att göra med att jag hade så ont, då måste jag ligga med ryggen mot honom för att avlasta njuren... storm ute, övertrött, lättväckt... Det blev jobbigt för honom på många sätt.
Jag minns att vi hade det riktigt vidrigt med storebrors sömn i våras då han precis passerat 2 år. Han ville inte gå och lägga sig och när vi väl gjorde det tog det 1-2h för honom att somna. Vi testade allt, kvällsmat sent, lågt sockerinnehåll på kvällsmat, rutiner, lägga senare, lägga tidigare, inte sova dagen , sova dagen osv osv osv. Jag minns det som vi provade det mesta. Inget hjälpte förrän vi tog bort dagssömnen. Det skedde dock inte helt lätt eftersom vi precis som du märkte det var svårt för honom att orka då. Han har fortfarande svårt att orka ibland men vi ser ändå nu att han sover sina 12h med lugna nattningar och mår bättre med det. Det kom inte förrän vid 2.5 år, innan dess gick det som sagt inte.
Nu sen han var 2.5år har det gått jättesmidigt. Vi äter kvällsmat allihopa, sen in i badrummet för pyjamas och tandborstning. Därefter lägger nån av oss med honom i sängen och han somnar på 10-20min. Men som sagt, fasen innan dess var jobbig och stökig för oss alla och tyvärr hittade vi aldrig nåt som funkade bra.
Ja, så olika det kan vara från dag till dag!
Idag la vi oss vid kl 19.00 och 30 minuter senare hade hon somnat.
Jag tror på att när vi vridit dagens timmar till det lite mer "normala" så kommer nog sömnen att falla på plats. Men som sagt, det är inte sömnen i sig utan det har varit själva tiden vid läggdags som gått lite i vågor nu senaste månaderna.
Hur mycket sover era per dygn?
Ca 12-13 timmar.
