AP-snack & babbeltråd

Tråkigt nog börjar jag nu inse att jag förmodligen har drabbats av en förlossningsdepression... Jag har väldigt svårt att ens erkänna det för mig själv men efter idag måste jag nog inse det i alla fall. Jag vänder mig till er med lite frågor och hoppas på tips som kanske kan hjälpa oss komma förbi detta.

Jag känner att jag inte har några som helst problem med lillebror och vår anknytning. Han är en ganska lätt bebis så länge han bärs nästan hela tiden och får amma mycket men jag upplever det inte som jobbigt. Det som är den jobbiga biten just nu är storasyster. Jag hittar inte energin, engagemanget och framför allt inte tålamodet att möta henne och jag känner att vår relation skadas otroligt mycket just nu. Jag kan inte fokusera på någonting under ens en kort stund. Jag kan inte läsa för jag glömmer bort vad jag har läst, jag kan inte leka med henne för helt plötsligt sitter jag bara och tittar ut i tomma intet, jag vill inte gå ut och leka för jag orkar inte med ifall det blir strul med lillebror och vi behöver gå in när storasyster inte alls vill. Kort sagt, jag orkar ingenting! Jag är normalt sett mycket morgonpigg och då lillebror sover bra på nätterna så borde jag vara ordentligt utvilad men jag orkar knappt kliva upp och jag längtar till kvällen innan jag ens har klivit upp.

Stora märker tydligt att jag inte är mig själv och då vi alltid har haft en underbar relation så tar hon det oerhört hårt. Hon har tidigare varit otroligt trygg och positiv men numera upplever jag henne som mycket osäker och många gånger väldigt sorgsen. . Jag  klarar inte av att något strular och mitt normalt sett enormt stora tålamod är som bortblåst och jag reagerar med enorma vredesutbrott för lilla minsta. Jag försöker möta henne med glädje och tålamod men så fort det går lite åt fel håll blir jag arg, hotar och skäller . Sen sitter jag där med väldigt dåligt samvete och skäms. Idag brann jag av och stängde in mig i sovrummet med barn och man på nedervåningen där dottern gråter och skriker i ren panik och vill bara vara med mig. Det blir en ond cirkel hela tiden då jag behöver tid själv (samtidigt som jag vill vara med dottern) och ju mer jag drar mig undan desto mer vill hon vara med mig. Just nu känner jag mig oerhört rädd för att hon ska gå från att vara en mycket trygg individ till att bli otrygg. Hon har inte tidigare satt något värde i gosedjur men nu på sistone har hon börjat söka upp dessa när hon blir ledsen. Tidigare har hon bara gjort  det när jag inte har varit med men idag ville hon ha dem fast hon var hos mig. Det gör mig väldigt ledsen att hon känner att hon behöver dem. 

Imorgon är det dags för min man att börja jobba igen efter två veckors ledigt tillsammans och jag känner mig helt panikslagen.  Hur ska jag fixa att vara hemma själv?? Tanken är att dottern ska på dagis men det har jag väldigt dåligt samvete över. Samtidigt så vågar jag knappt ha henne hemma då jag känner mig rädd för att inte fixa det och rädd för att vår relation ska ta ännu mer skada . Vi har ju ingen som direkt kan hjälpa oss och jag tror att en stor del till att jag har gått in i denna depression beror på just det. Jag saknar det sociala livet jag hade innan vi flyttade och jag känner mig väldigt instängd.

Jag vet inte vad jag ska göra? Jag har en tid på bvc på torsdag för att prata om just detta men jag behöver era tankar då det känns som om ni i alla fall har lite inblick i hur vi lever och framför allt delar vi i mångt och mycket syn- och tankesätt kring barn. Har ni någon tanke som kan vara till hjälp? Vad ska jag göra för att dottern inte ska utveckla en otrygg anknytning mitt i allt kaos? Hon har verkligen förändrats på sista tiden.., Ett exempel är att hon tar OERHÖRT illa vid sig om någon säger åt henne något (på ett mycket lugnt och sansat sätt) eller om någon skrattar när hon säger eller gör något kul (alltså skrattar med henne och inte åt). Detta har jag aldrig tidigare upplevt hos henne. Hon känns så osäker och sorgsen och när jag tänker på det så gråter jag mängder

Hej!

Jag hoppar gärna in i den här tråden, om det är okej?

Skruttpåväg, jag fick också en förlossningsdepression och har mått väldigt dåligt sedan sonen föddes i september 2010. Jag hinner inte skriva mer nu men jag återkommer när jag kan sätta mig vid en dator (skriver från iPhonen). Vill i alla fall att du ska veta att du inte är ensam och att du inte ska ha dåligt samvete, även om det är jättesvårt. Kram på dig som är mitt uppe i något oerhört jobbigt!

Skrutt:  tolkar du in sorg i hennes beteende, mer än hon faktiskt uttrycker själv?
Det är ju vi vuxna som har satt "etikett" på känslor och vilka som är okej och inte; t ex anser vi ju det bättre att skratta än vara ledsen.
Barn har inte den kopplingen, men de ser ju våra reaktioner på deras olika känslor.
Jag märker t ex när vår dotter skrattar tillgjort när mormor och morfar är på besök.

I övrigt har jag tyvärr inget direkt råd att komma med, annat än - sänk kraven, ha perspektiv och försök få utlopp för det sociala genom sms med vänner Ibland hjälper det lilla, även om man inte hinner ses eller prata länge i telefon

Frösöblomster: Tänk att du alltid har förmågan att få mig må bättre! De som har dig i sitt liv bör skatta sig lyckliga! Tack för länken då jag känner att den träffade mitt i prick! Kanske just första meningen också... Jobbigt att erkänna och hade någon sagt att jag skulle uppleva det så bara för ett halvår sedan så hade jag mest troligt idiotförklarat dem omgående . Men denna utveckling driver mig fullkomligt till vansinne och jag vet inte riktigt varför jag reagerar så otroligt starkt på hennes känslor... Jag har känt mig nere rätt mycket på slutet men ändå känns det som om jag lyckas vara väldigt glad emellanåt, vilket får mig att ifrågasätta depression... Kanske, kanske inte. Känner att jag verkligen vill ha tillbaka ett rikt socialt liv där jag kan skratta bort en hel del av det som händer. Nu känner jag istället att jag - precis som du Peap skriver - tolkar in sorg i hennes beteende hela tiden. När jag tänker efter så har hon varit glad massor av gånger idag men hon har också varit arg, ledsen, sorgsen osv. Ja, jag vet inte men det verkar vara så himla mycket att lära sig om sig själv som förälder. En resa som känns helt galen! Jag kastas mellan hopp och förtvivlan ungefär 50 gånger per dag. Tänker att nästa utbrott ska jag fixa galant, hon ska få ha sina känslor, jag ska bekräfta dem men själv hålla mig lugn. Sen står jag där och får psykbryt återigen...

Skruttpåväg - vilken kämpe du är! Och vilken självinsikt!

Jag fick först i efterhand (knappt ett år efter sonens födelse) hjälp med att förstå att det var förlossningsdepression jag drabbats av. Jag trodde att "såhär är det för alla", men nej, så ledsen, orolig och trött mentalt som jag var är inte det "vanliga". Började gå i terapi och insåg då att det var BB/BVC som inte fångade upp mig.

Mitt råd till dig: ta dig själv på allvar, gå till en terapeut, kanske bara en gång? Om du har rett ut vad som hänt (det är ju kemiskt, inget du kan "hjälpa") så är det så mycket enklare att vara liksom snäll mot sig själv och ha en fin acceptans till hur läget är. Just nu.

Stor kram!

Peap: Jo, det finns hopp om liv! 

Ja, det är Jesper Juul som beskriver trots som något som drabbar föräldrarna och inte barnen, vilket jag tycker stämmer väldigt bra. Jag är inte heller för begreppet trotsålder utan gillar bättre självständighetsåldern, vilket faktiskt beskriver en del av vad som händer.

Jag funderar och funderar över detta varför jag reagerar så otroligt på hennes ilska och jag blickar bak mot min egen uppväxt. Jag tror att det är Daniel Stern som pratar om "intoning" och beskriver att vi människor tenderar att ha lättare för att tona in vissa känslor medan vi har svårare för vissa. Min intoning ligger helt klart på ledsamhet och sorg, något som jag känner att jag lätt kan identifiera och hantera. Ilska har jag mycket svårare för och det ligger säkert i min egen uppväxt. Mamma var mycket känslig för ledsamhet och snappade snabbt upp om jag var ledsen. Ilska var dock inte riktigt lika välkommet och inte allt för sällan mötte hon min ilska med frågan om jag var ledsen (känns tyvärr som en ganska vanlig förväxling av känslor som tjejer får möta medan killar oftare får sin ledsamhet beskriven som ilska). Jag har tidigare tänkt mycket på detta och varit vaken för att försöka ge min dotter tillgång till såväl ilska som sorg men när allt blir lite för mycket inser jag nu, i skrivandets stund, att jag nog har missat detta. Kanske är det så att jag läser in sorg och ledsamhet i henne mycket mer än vad som faktiskt finns där. Jag jobbar mycket med att låta henne vara arg men känner ibland att jag saknar verktyg själv för att hantera ilska då jag mer reagerar på situationer med att vara ledsen. I alla fall tills nu då jag verkar bli jättearg istället . 

Vad har ni för verktyg som ni förmedlar till era barn när ni vill ge dem ett sätt att hantera sin ilska?