Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Här i östra skåne är namnet inte helt ovanligt faktiskt, om än mest på gubbar...
Förresten, Skruttpåväg, jag tänkte på dig innan idag. Var på bibblan, och plötsligt kom en annan mamma med sina två barn som är ungefär i motsvarande ålder som mina. Hennes stora har tidigare gått på samma förskola som min, men han bytte till en annan i somras. De var alltså så gott som obekanta för varandra, barnen, men ändå tog det inte mer än fem minuter innan de lekte ihop, alltså verkligen interagerade och hade jättekul. Likadant har det varit under julhelgen nu när vi har haft tillfälle att umgås med barnens kusiner. Min stora och hennes kusin på 2,5 år lekte under närmare två timmar helt själva på övervåningen hos mormor och morfar, helt utan konflikter.
Min tanke var nu idag att visst har vi våra gräl emellanåt, jag och storan, men plötsligt är hon så stor och självständig och lekande. Har ni andra barn i omgivningen Skruttpåväg, så är ni alldeles säkert snart där om ni inte redan är det. De där lekstunderna ger ju både andhämtning och glädjeenergipåfyllnad för en lite sliten mamma!
Har idag läst en hel del om "spirited children" och det beskriver dottern exakt! Nästintill varenda ord på denna sida www.thefussybabysite.com/articles/characteristics-of-the-spirited-child/ stämmer in på henne. Varenda del som de tar upp passar in på henne och jag känner faktiskt stor lättnad över att hitta detta. Jag har alltid känt (nästan ända sen hon låg i magen - hon sparkade ju hela vägen ut ) att hon är "mer" än många andra barn, att hon har väldigt svårt för förändringar eller överraskningar, får rent galna utbrott som varar i evigheter, hakar upp sig på vissa saker och påbörjar sina mantran, har alltid sovit dåligt, svårt att somna, vaknar oftast "på fel sida", äter oerhört oregelbundet, har mycket svårt för separationer, stör sig väldigt lätt på småfel som att strumpan sitter en mm fel, etc. Jag kan egentligen gå på hur långt som helst. Nu har jag beställt boken "Raising your spirited child" i hopp om att få veta mer. Jag är egentligen inte mycket för att sätta etiketter på barn men för mig är det en lättnad att läsa om detta!
Skönt att få bekräftelse och känna igen sig?! Jag känner inte alls igen min dotter i din beskrivning, så olika är de ju helt klart.
Här har vi gått ner i lågvarv under julledigheten från förskolan, och ja, när jag inte är stressad över tider att passa så har vi det så hjärtans trevligt här hemma, vi tre. Nästan så man skulle sluta skicka iväg henne till förskolan 
Nej, hon får fortsätta, men jag njuter för tillfället av lugnet.
Skrutt, jag kan bara säga att jag känner så igen mig. Vet inte om jag var deprimerad, om jag fortfarande är, jag vet bara att jag känner igen mig. Jag läser du har samma höga krav som jag på mig själv, rädslan för otrygga barn. Det som hjälpt mig att falla fritt, beskrivning av känslan att acceptera mindre än jag vill, är maken. Han har varit lugn hela tiden o övertygad det blir bra. Nu snart ett år senare är storebror trygg som aldrig o även lillebror verkar bli det. Har inget klokt att säga för jag känner mig inte ur det än men det kommer väl.
Här hemma är livet verkligen som en bergochdalbana. Vi kastas mellan väldig glädje och extrema utbrott av ilska och frustration. Någonting har hänt under julen här som gör att detta har blivit mycket tydligare än tidigare. Om det beror på utveckling och är en fas som hon ska igenom eller om det beror på att det har varit mycket resande och människor här och där vet jag inte. Men det är minst sagt turbulent just nu.
Jag har läst en hel del om spirited children och visst beskrivs dottern tydligt då. Samtidigt har jag hela tiden sett allt som normalt och så är det ju. Hon är ju bara mer än många andra barn som jag möter och har mött i mina dagar. Mycket av det som är "mer" med henne är ju något som jag ser som positivt eller som vi har vant oss att leva med då vi inte vet något annat men vissa saker är jobbiga och extremt frustrerande och jag vet verkligen inte hur vi ska hantera det. Just nu kan utbrotten, som kommer så fort att vi verkligen inte hinner med, göra mig rädd för att vara hemma med barnen själv. Det går liksom inte ihop när lillebror blir livrädd och bara skriker och behöver tröst och storasyster behöver bäras för att slutligen lugnas (när vi tillåts ta i henne vill säga, det brukar dröja rätt länge men hon landar aldrig någonsin utan väldigt mycket hjälp). Jag känner mig rädd att hon ska skada antingen sig själv eller sin lillebror under utbrotten och det leder till att jag står upp med lillebror i famnen, en position som känns otroligt distanserad...
Vi försöker se till att hon äter nästan hela tiden, då det blir otroligt svårt om det går lite för länge mellan måltiderna. Regelbundenhet är bara att glömma! Jag träffade bvc i torsdags och till min lättnad så förstod hon genast vad jag pratade om. Hennes yngsta dotter var nämligen likadan och vi delade en hel del upplevelser. Jag kommer även att träffa en psykolog för att försöka strukturera upp mina egna tankar. Känns också skönt!
Äsch, nu har jag smygläst tillräckligt länge för att kasta mig in i den här tråden, tror jag. Hoppas det är ok. Jag har mycket AP-tankar som snurrar i huvudet och har ingen annanstans att ventilera dem.
Ni skriver så mycket klokt och oftast har jag inte så mycket att tillföra då jag "bara" har ett barn som dessutom bara är ett år, men rätt som det är kanske jag har något smart att tillägga, vem vet.
Skruttpåväg
Vad BRA med bvc-kontakten, och att du ska träffa en psykolog, det tror jag är väldigt nyttigt! Jag hade själv en förlossningsdepression (tror jag!) och blev erbjuden kuratorsbesök men tackade nej, det kan jag ångra lite såhär i efterhand. Även om det inte gör någon konkret nytta så är det alltid bra att få prata av sig.
I beskrivningar av hur "spirited children" är som bebisar så känner jag verkligen igen vår dotter! Återstår att se om hon fortsätter vara så framöver...
Jag är inte heller för etiketter om det inte passar en själv men faktum är ju att många upplever etiketter och diagnoser som väldigt lättande. Jag ser då inte nåt direkt problem att använda dem.
Själv känner jag mig väldigt deppig här. Jullovet är slut och på måndag börjar allting. Vet inte hur jag ska orka riktigt och vet inte ens om jag vill vara hemma med barn mer. Vad är det för fel på mig undrar jag även om jag vet det inte ger nåt positivt alls att tänka så. Jag som övervägde att ha barnen hemma heltid inser att det inte är nån bra grej för oss. Vi bor fel, jag är inte den typen (tyvärr, även om jag vill). Jag bara fattar inte när jag hänger här varför jag helt enkelt trivs bättre när jag är själv och tränar eller gör nåt annat utan barnen. Visst saknar jag dem när jag inte har dem och trivs när vi är hela familjen men jag tycker det är tungt med bägge. Storebror är nästan tre och hans utbrott tar, jag kan inte heller bära honom längre för jag får ont. Jag kan inte riktigt se hur jag ska kunna aktivera dem under våren 
försöker acceptera mina tankar som okej även om jag önskar jag tyckte mer om att ha hand om barnen. Jag är så trött på mitt korta tålamod som gör att jag brinner av hela tiden, jag tycker synd om barnen som måste vara med mig. Skit, det här ger som sagt inget positivt men så känns det.
Skulle gärna vara hemma hela familjen som du beskriver Peap men det skulle vi tänkt på tidigare, innan maken började plugga och vi hade möjlighet att spara in de pengarna. För oss är det 20000kr* antal månader och det hade vi behövt spara på föräldradagar eller från våra jobb innan vi fick barn. Nu är det lite sent. Men vi har iaf dagar kvar på storebror så det kan bli längre sommarlov, hemma på skolloven och jullov Tror också det är det vi trivs bäst med egentligen även om det är en lockande tanke med hemma i månader
Åh Madeleineh vad jag känner igen mig i dina tankar! Min största önskan just nu är att vara själv, även om jag skulle kunna tänka mig att ta lillebror med för han är rätt lättsam. Självklart får jag ännu mer dåligt samvete över att jag har lätt att vara med honom och svårt att vara med dottern . Kanske skulle det vara bra även för dig att prata med någon. Det behöver ju inte leda någonstans men tänk om det faktiskt gör det! Jag är en person som med lätthet kan beskriva mina känslor och jag har bestämt mig för att inte skämmas för dem. Det finns många dagar just nu då jag bara längtar tills det är kväll och jag får sitta lugnt och stilla i soffan med en sovande dotter i sängen och en sovande son i famnen. Men det jag behöver hjälp med just nu är att strukturera mina tankar. Just nu ältar jag dem mest och om det leder någonstans så är det neråt i en negativ spiral. Jag måste få hjälp att vända dem och få idéer kring hur jag kan börja agera istället för att bara tänka. När det gäller etiketter så är jag som sagt inte något större fan av att sätta dem på barn (eller övriga människor). Men precis som du skriver så ger det mig lättnad. Lättnad över att andra har upplevt det som jag upplever och även en lättnad över att alla inte upplever det som jag upplever. Jag har dock aldrig tidigare upplevt dottern som jobbig. Men nu, med en bebis att ta hänsyn till, jag som inte mår bra så upplever jag henne som jobbig, vilket självklart påverkar henne också. Det känns tungt! Jag känner igen tanken om att du tycker synd om barnen som måste vara med dig. Jag har den också.
Jag har ju en psykologkontakt på mvc, ska dit om 1.5 vecka. Ska nog be att få prata lite mer om känslor kring varandet med barnen snarare än vardagen som jag gjort tidigare. Jag hoppas allt vänder nån gång iaf, nån gång måste jag väl också kunna trivas med det här livet. Som det här med att det känns som jag sitter i en borg. Vi bor på tredje vån utan hiss och jag kan inte bära barnen utan att få ont. Jag menar, hur gör man då för att komma ut? Jag har små vilddjur som aldrig sitter eller suttit eller legat still merän då de sover. När inredningen börjar flyga på våra 60kvadrat får jag panik för att komma ut är ett sånt projekt. Då är det inte så konstigt det inte är kul, är ju inte svårare än så.
Sen skrutt, vi vet ju att det itne är synd om barnen, eller jag vet det iaf, jag är deras mamma på gott och ont. Jag gör mycket bra saker också, men det är ändå en tråkig känsla att ha. Svår att göra sig av med också.
Nä, självklart ÄR det inte synd om barnen, men det känns så ibland... Satt och funderade igår kväll över hur lätt jag har att låta EN dålig händelse spegla resten av dagen. Ska kanske börja skriva ner de saker som har gått bra och som jag är glad över...