AP-snack & babbeltråd

Intressant det du skriver om intoning.
Jag har reflekterat mycket över hur mina föräldrar var när jag var liten och hur de är idag - både i relationer då till mig, men även mina äldre syskon.
Jag vet ju att min mor fick sina barn på en annan tid, med andar råd och med andra trender och tendenser i samhället.
Jag är inte omhändertagen på det sätt som min dotter är. Jag är uppfödd på ersättning och har aldrig sovit i mina föräldrars säng. Min mamma tycker det är sjukt att amma stora barn.
Känslor har det funnits i mitt barndomshem, men man har aldrig pratat om dem. Mina föräldrars gråt eller ilska har liksom ignorerats, tystats ner eller viftats bort.
Jag vill också minnas att när jag i mellanstadieåldern sökte kramar och kroppskontakt från min mamma så fick jag sällan kramarna besvarade. Det var jag som kramade, utan att bli kramad tillbaka.
Ang intoning så kan jag nu uppleva att mina föräldrar

Jag tycker själv att det är otroligt intressant och så enormt lärorikt att jag kan SE så mycket nu. Nyss fyllda 30 och jag har hela MITT liv framför mig att ansvarsfullt ta hand om mina känslor och hur jag agerar och reagerar på, både mina egna, och min dotters och min mans känslor.

Jag skulle inte beskriva att vår dotter blir ilsken. Jag kan tycka att det är svårt att "veta" ibland hur vår dotter är utan att jämföra men andra. Å andra sidan tycker jag inte om att barn jämförs, och å tredje sidan har vi inte många att jämföra med

Jag bekräftar nog genom att använda mig av orden besviken eller irriterad. T ex "Ja, jag förstår att du blir besviken på när....x eller y inte blir som du tänkt" och så brukar jag dra en parallell med någon situation när jag blir besviken/irriterad.
Men, nu när jag tänker efter så upplever jag inte att vi har några sådana situationer med den typen av ilska att hon skriker eller gråter.
Kanske beror det på hennes personlighet. Kanske kommer det längre fram i tiden.
Vår dotters liv och vardag är densamma sedan hon föddes, och hon har inte och upplever inga separationer genom dagis eller syskon. Nu har hennes pappa börjar jobba, och jag är beredd på att det kan ge upphov till vissa frågetecken. Men i stort så har vi all tid i världen här - för allting - vilket jag tror ligger till stor grund för att hon ostört kan undersöka saker och ges utrymme att hantera känslor.

Fast jag tror inte att det går att säga att barn som är hemma med sina föräldrar tillåts undersöka känslor mer än barn som går i förskolan. Jag är övertygad om att barn föds med olika temperament som sedan ligger till grund för att de utvecklar olika personligheter. Vissa barn är uppenbarligen mer nöjda och "lättare" än andra och att hantera deras känsloyttringar är inte en lika stor utmaning, skulle jag gissa.

När föräldrar pratar om hur mysig vardagen med ett barn är känner jag verkligen inte igen mig. Jag älskar mitt barn mer än allt annat på denna jord, men han är fortfarande otroligt intensiv och krävande. Det är svårt att förklara skillnaden eftersom den nog måste upplevas, men jag märker att min son svänger mellan ytterligheterna redan nu vid knappt 16 månaders ålder. Det handlar inte om enstaka beteenden utan om hela hans sätt att vara. Höga berg och djupa dalar. Det ska bli intressant att se huruvida det här personlighetsdraget (eller vad jag ska kalla det) intensifieras under kommande utvecklingsfaser eller inte.

En annan sak jag har märkt är att han verkar trivas som fisken i vattnet i sociala sammanhang. Ju fler människor, desto nöjdare är han. Mina vänner brukar säga att han alltid är glad och jo, det är han så länge de är med. Annars har jag hört att många barn blir trötta och överstimulerade av att umgås med andra, men det stämmer inte alls på honom. Då jag själv är väldigt introvert och tycker om lugna, trygga, tysta miljöer har det överraskat mig att mitt barn verkar vara min raka motsats. Jag har tydliga minnen av att inte uppskatta de få timmar jag spenderade på dagis (min mamma var hemma med mig men ville väl låta mig träffa andra barn). Jag föreställer mig att min son kommer att trivas på förskolan när det är dags, vid två års ålder, eftersom han älskar öppna förskolan och drar iväg med pedagogerna som jobbar där och ska visa grejer. Detta efter att han hunnit lära känna dem tillsammans med sin pappa i några veckor.

Jag kan väl hålla med i så måtto att barn som får vara hemma med en eller båda sina föräldrar i mindre grad utsätts för situationer i vilka de sätter sig på tvären, till exempel att man ska stressa iväg på morgonen och så vidare. Men jag har en son som har reagerat med ilska och gråt i olika situationer sedan han var 9-10 månader gammal. Jag vet att jag var likadan i mina småbarnsår och det är inte direkt någonting som har förändrats sedan jag blev vuxen. Jag har fortfarande väldigt nära till mina affektioner. 

Sedan en tid tillbaka får vår son affektionsutbrott och jag betvivlar att det kan skyllas på att han ska bli storebror, i det påminner han om andra tvååringar jag känner och träffar. Det bästa jag kan göra i det läget är att helt enkelt sätta mig på golvet, finnas tillgänglig och vänta in honom när han är redo att bli tröstad. Jag försöker också att bara sätta ord på det han känner.

Att du har ett väldigt lugnt barn, Peap, i jämförelse med flera av oss har ju varit tydlig sedan denna tråds begynnelse. Jag tvivlar på att det enbart har med föräldraförmåga och ingenting med temperament att göra.   

Barn med syskon hamnar självklart mycket oftare i konfliktsituationer än "ensam"-barn. I stort sett alla konflikter vi har här hemma (små som stora) handlar om att de är två. De hamnar ju i "konflikter" stup i kvarten - små grejer som inte leder till gråt och skrik, men som tvingar dem att ta ställning till sig själva, den andre, sitt eget agerande, den andres agerande, dela, vänta, förhandla, bli besviken, ge en kram etc etc. Bra eller dåligt? Tja.... .  

För att ta ett väldigt vardagligt exempel (som kanske någon annan småtrött flerbarnsmamma kan skratta och känna igen sig i) så tar jag handling i matbutik. Går jag själv med ett barn - oavsett vilket - så är det en väldigt stillsam och mycket konfliktlös företeelse. Går jag själv med två barn.....som igår efter ett par timmar på universeum (begåvat drag av mig ).......så börjar det så fort vi kommer innanför dörrarna. Båda vill ha en liten shoppingvagn. Nemas problemas - det finns många. Storebror rotar fram en med flagga.......det finns bara en. Lillebror måste också ha en vagn med flagga, men alla andra är avbrutna/trasiga. Efter sådär 10-15 minuter är alla någorlunda nöjda med sin vagn (lillebror har försonat sig med taken på en vagn utan flagga, även om storebror är ”DUM”). Sedan ska varor läggas i vagnarna.....behöver jag säga mer ? Höjdpunkten kom när vi skulle handla pastej (båda älskar pastej) och storebror kommer på att han snabbt som sjutton ska köra om lillebror som går i täten. Lillebror upptäcker draget lite för sent och rusar storgråtande efter och vrålar att storebror inte får köra om honom. En manlig personal skrattar åt föreställning. Pastejincidenten löser vi rätt snabbt eftersom vi enkelt kan köpa två paket, det går mycket.....men det går ju inte med allt. Det slutar med att jag sitter på affärsgolvet i cirka 20 minuter och har ett samtal med mina barn om att vi inte kan köpa dubbelt av allt. Jag är inriktad på att lämna alla varor, gå hem med barnen och sedan handla själv. Jag är dock tveksam om jag hade kunnat få med båda ut för de ville INTE gå hem utan maten. Det är ju liksom inte bara att bära ut en arg icke-villig 4-åring och en arg, icke-villig snart 3-åring. Jag är inte arg, men fast besluten vid att vi inte kan gå vidare och att vi inte kan köpa dubbelt hur gärna de än vill. Storebror är bara tyst och lugnt beslutsam. Han tänker minsann inte kompromissa....med något. Lillebror blir tillslut ledsen och så kastar han sig på golvet och gråter att mamma är DUM och inte får leka med honom mer och att han saknar pappa. Lillebror vill tack och lov åka på ryggen i sele efter det. Första minuterna sitter han enbart och upprepar hur dum jag är och att han vill hem och att INGET var roligt på universeum. När vi kommit ut är allt glömt och han sitter glatt och tjattrar om universeum och storebror och han leker tittut större delen av vägen hem. Allt frid och fröjd........med lite trött mamma  
.
Det är ju liksom inget som händer med ett barn.

 

Appropå barn med olika temperament så har jag två......med väldigt olika temperament. Kan nog inte ta på mig äran för något av dem .

Jag kan skratta igenkännande - även om jag har ett barn
Situationen som sådan, att det bottnar i att det är två syskon som är....oense....kan jag inte relatera till, men förloppet är välbekant; att det är en "situation" och sedan är allt glömt.

Som du skriver så är det klart att två syskon prövas i tålamod, förhandling, kompromiss etc.
Här hemma så pågår ju det mellan barn - förälder, vilket självklart är en annan sak då det utspelas mellan en 2-åring och en 30-åring. Å andra sidan så måste ju även ett ensambarn vänta, bli tvungen att träna sitt tålamod, kompromissa. Hon blir besviken, arg, irriterad, ledsen. Jag kommer ju dock inte och rycker en LEGO-bil ur handen på henne

Ja, det är klart att även ett barn utan syskon kommer att uppleva besvikelse, ilska, att bli ledsen etc. men det är ju på ett så väsensskillt sätt. De kommer inte i närheten på förskolan heller med de relationer de har där. Jag säger inte att det ena är bättre eller sämre, jag säger bara att det bara är.

Håller med dig.

Frösöblomster, jag spanade in i din profil och konstaterade att storebror i din familj har samma fina namn som lillebror i min!

Jesper Juul var med i Kropp och Själ på P1 idag, kanske någon hörde. På tal om konflikter... Fast man vet om det så är det ju ändå skönt att igen höra att man inte bör ha Den Lyckliga Familjen som mål, utan snarare den nöjda familjen, och att konflikterna finns och ska finnas.

Nej men...vad kul! Inte så ofta man stöter på andra med det namnet .