Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Ja, det där med påklädning av stor med liten i sjal/sele. Under sommarhalvåret, som det kanske blir för Kryssarinnans del, så är det nog inga större bekymmer med en 2,5-åring. Dels behövs inte så mycket kläder, dels kan man i högre utsträckning sätta bebisen på ryggen utan tjocka vinterkläder och därmed ha lättare att hjälpa till.
Hos oss blev det faktum att jag hade bebis på magen en hjälp för mig att bara verbalt guida stora, så att hon "tvingades" att klara påklädningen själv, ett led i att bli självständig. Hon var ju å andra sidan närmare tre när behovet av svårpåtagna vinterkläder uppkom, tack vare den skånska varma hösten. Och det ska erkännas, ibland satt hennes skor rätt löst...
Ja, Kryssarinnan, det blir spännande att höra vad du väljer.
Me like coffee: tråkigt att vara osynkad med sin egen familj vad gäller synen på barnbemötande. Jag umgås ju en hel del med mina systrar, och vi har tämligen lika syn vilket jag verkligen är glad för. Bara min ena svåger kan vara lite väl disträ ibland och föredra sällskap med sin iphone framför att se barnen.
Jag antar att frågan om syskonvagn till syneve och sist handlar mycket om något på ett djupare plan - till vilken grad ska man ha konflikter med sitt barn, för principens skull? Där är ju föräldrar så olika. F kommer nog att vilja åka vagn ibland eller alltid, och ska vi då ge honom möjlighet eller försöka få honom att gå? Kommer jag att orka med de konflikterna? Nog är det lättare att låta båda barnen åka när man är ensam med dem och efter en natt med kanske lite sömn. Jag lutar åt en Donkey för att spara oss alla energi.
Ska man sluta dricka öl för att barnet då alltid "tigger" eller ska man stå på sig och säga nej eller ska man ge barnet öl? Vi tänker som så att vi inte vill vara taskiga och dricka öl framför hans ögon utan att ge (min man dricker 33 cl en eller ett par ggr/v). Därför får F ett eget glas vatten med en skvätt öl i, eftersom han ännu är för länge för att prackas på moral om alkohol. Alternativet hade varit att inte dricka alls när F är med. Att neka honom känns i detta fall bara taskigt. (Nu kanske alkohol är ett väldigt laddat ämne och många tycker säkert att vi gör fel, men det är mer valprincipen jag försöker diskutera.)
Det har ju i tråden redan diskuterats om mat och att det är ett område där konflikter verkligen kan förstöra mycket och att det oftast är bäst att låta barnet äta efter sin egen lust och hunger, så länge man ger vettiga alternativ. Men ingen, vars barn inte svälter, skulle väl tycka att glass är okej till middag varje dag i veckan bara för att barnet vägrar allt annat? Nej, den konflikten tar de flesta. Men var går gränsen? Det börjar jag fundera på nu när F är drygt två år.
Idag lekte F med en tömd konservburk och pappan bad honom att inte vända den upp och ner eftersom det skulle rinna ut lite bottenkladd. Till slut gjorde F det ändå och pappan sade till väl skarpt. Jag frågade sedan F om han blir ledsen när pappa blir arg och han nickade allvarsamt. Det skar i mig efter att ha läst denna artikel bara en stund tidigare..:
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/02/19/nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/
Och det har ju lite med våra konflikter och viljan att forma barnen till "bra" människor att göra; folk som motionerar (appropå vagn), är försiktiga (appropå konservburken) och välvilliga (appropå att inte varken neka eller uppmuntra "tiggeri").
Ja, jag läste också det inlägget på Petras blogg. Riktigt bra och så tänkvärt!
Läst lite löst på olika sajter om barns språkutveckling och är lite förbryllad....
Generellt om 2 (till 3) år står det att ordförrådet är ca 200-300 ord och att barnet sätter ihop meningar med tre ord.
Denna beskrivning passar inte riktigt in här då vår dotter har långa meningar och ett med långa beskrivningar och utlägg.
Sedan så upplever jag att både symbolikleken och fantasileken tar stor plats, mer än vad jag trodde att det skulle göra vid den här åldern - speciellt då fantasileken.
Hur är/var det hos er vid 2-2½ år med språk och fantasin?
För mig handlade syskonvagn till slut om hur mycket uppmärksamhet storebror skulle få fråntas, hur stor han skulle krävas att bli bara för jag skulle vägra syskonvagn. Och även hur tålmodig jag skulle tvingas bli för han minsann skulle gå. Jag är väldigt otålmodig och storebror skulle få min uppmärksamhet och inte tvingas bli större än han var. Ingen har väl missat vilket helvete jag tyckte det var att bli tvåbarnsmamma (ursäkta uttrycket för er som inte har två barn ofrivilligt men jag tycker det är apa-jobbigt med två barn). Allt, precis allt som underlättar för mig och som inte skadar barnen är okej. Sen bär jag lillebror mycket i sele ändå, men inte alltid.
Gällande språk och fantasi. Min son pratade nog mindre meningar kring två, men mellan 2 och 3 har det hänt fantastiskt mycket. Fantasin är på topp nu och rollekarna likaså. Hemma hos oss är vi Mamma mu, kråkan, findus och pettson för tillfället Hans rum är kråkboet och lillebror kan gå och jaga möss när han inte är önskvärd i leken 
Språkutveckling. Min stora har nog följt normen ganska bra, men nu tycker jag det är segt. Hon har konstig betoning, svårt med vokalerna i, y, u, och har knasig ordföljd. Odefinerbar dialekt. Hoppas det reder upp sig nu mellan 3-4. Ordförrådet är däremot stort. Det verkar vara extremt individuellt det där, så vad som står i litteraturen är verkligen en grov skattning tycker jag.
Men fantiserandet är helt fantastiskt att följa. Vid ca två började hon vara djurungar, bara under morgonen hann hon ofta med att vara både kattunge, ormunge, kalv, föl, elefantunge t ex. Det har hållt i sig hela året, och utvidgats med ett starkt intresse för djurvård/sjukvård. När vi var vid stranden i somras (2,5 år) samlade hon fickorna fulla med grovt gräs (typ kvickrot), för det var sprutor! Numera är vi också Mamma Mu och kråkan, samt bamse och hans vänner här hemma. Och diverse sjuka djur som behöver blindtarmsopereras.
F är 2 år och 3 månader. Han pratar bra men uttalar aldrig "s" i början av ord, så "smaka" blir "maka" men han säger "s" senare i ord så han kan det. Lite sött sådär. Han pratar väl oftast 3-5 ord per mening. Kanske sätter de "normerna" ganska lågt eftersom alla barn är olika snabba resp. långsamma på olika områden.
Vi leker ofta låtsaslekar, som när han serverar frukost med legoklosssar; hälla upp och dricka juice och kaffe, ta en tugga av en macka osv. Han låtsas att en pinne är styret på en motorcykel mm. Däremot inga rollekar ännu. Symboliklek vet jag inte vad det är.
När vi läser bok kan han nu ofta påpeka att någon i boken är dum mot någon annan (även om det inte riktigt är så i berättelsen). Han har lekt en del med andra, större, barn nu och upptäcker väl att det är jobbigt att inte alltid vara välkommen/populär när 7-åriga tjejer ska fnissa och se på tv tillsammans. F vill gärna vara med men hamnar ofta på efterkälken. Så han projicerar/tolkar väl in det i böcker, vilket väl är positivt för då känner han sig inte som den ende.
Han håller dock på att lära sig engelska, helt på egen hand. Vi är ju just nu i ett engelskspråkigt land. Han säger "no", "this", "do it", "look" mm som han lärt sig av en 3-åring bara genom att ränna runt på stranden och leka med pinnar. Mer uppenbara saker som "hi" och "bye bye" har han kanske snappat upp av oss vuxna.
Kul att läsa om vad som försiggår hemma hos er andra! :)
Tack för "tipset" om Pettson & Findus!
Vi har sett två långfilmer tidigare och hittade nu avsnitten på SVT Play. Ett avsnitt och sedan somnade dottern ammandes i min famn.
Språkutveckling:
Tja, jag har börjat lägga ner det här med att läsa om "vad barn ska kunna". Har två barn som är totalt olika och så vitt jag förstår fullkomligt normala båda två .
Äldsta har varit sen med sitt tal men inte med sitt språk. Han sa i stort sett inget förrän han var 2 år. När han var 2,5 år så satte han ihop 2-3-ordsmeningar och de kom inte med någon rasande frekvens heller om man säger så , men å andra sidan var det av typen:
På spårvagnen:
Mamma: "Oj, titta nu kommer en hållplats. Jag undrar om vi kommer att se några fler spårvagnar där?" (Fortsätter att babbla på om allt och inget med 2,5-åring som sitter tyst och observerar). "Nej du A. Det var inga andra spårvagnar här."
Lång tystnad, sedan konstaterar plötsligt 2,5-åring:
"Buss däremot"
Han har ju nyligen fyllt 4 år och läser sina första lätt-att-läsa-böcker. Talet har kommit igång rätt bra, men han har fortfarande problem med vissa ljud. Han saknar alla de bakre. Vi har logopedkontakt. Ska dit i mars.
Han är inte heller den som leker en massa fantasilekar. Lite, men han undersöker huvudsakligen hur saker fungerar, är organiserade och ja, har koll på allt. Har total koll på alla förskolekompisars garderop (vems vantar, strumpor etc. som hänger i torkskåpet, ligger slängda på golvet etc.), vem som är ledig vilken dag och ska hem när etc. De har fått en ny pojke som bara pratar engelska på avdelningen. Han visste inte från vilket land han kom 8besynnerligt nog), men när jag berättade att han kom från Irland så funderade han en stund och sa sedan: "Det ligger bredvid Storbritannien". Det är min stora i ett nötskal. Noll bollsinne, noll taktkänsla, men kan en hel del annat. Färger, former, siffror, klockan, solsystemet, bokstäver (numera läsning) och annat små"nördigt". Kartor är det senaste intresset.
Lillebror är hans raka motsats. Han har alltid varit motoriskt lagd. Dansar gärna och gillar musik. Han har varit tidig med sitt tal, pratade i 3-4-ordsmeningar som 1,5-åring. Språkförståelsen har han men hans språk är mer vardagsrelaterat än storebrors. Fantasileker mycket och begriper inte alls varför storebror ständigt tjatar om, och trycker upp tidningen under hans näsa för att visa, vilket datum det är . "Det är viktigt för att.....?" Huruvida kompisen fyller 4 eller 5 år är inte heller av intresse.....det är kul att någon fyller år. Bulle, tårta! Stora grunnar på vilket datum, vilken ålder, vem som fyllde senast, hur långt det är till nästa fyller år, vad det innebär att fylla....år etc. "Får man bulle? Kan hoppa det."
Jag har två väldigt olika barn . Det är rätt häftigt. Man blir rätt ödmjuk inför sin egen betydelse för deras utveckling . De är sina egna individer och det man kan göra är att stötta dem i dem de är .