Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
"Påklädning är en strid vi sällan valt att ta".....skulle det stå. Smet in ett "inte" för mycket.
Förlåt chokladkaffe om du kände dig provocerad av mitt inlägg. Ville bara dela med mig av några i mitt tycke kloka ord jag läst någonstans.
MsKitten, för all del upplever väl barnen inte det särskilt kul med storbråk. Men din man har nog rätt i det där med hellre ett bråk som går över än att man går och surar i dagar. Är det något jag kan kritisera min egen pappa för så är det väl just det, att han kunde sura i flera dagar innan han lyckades klämma ur sig vad han blivit sur för. Mest när jag var tonåring, men ändå.
Curling... Nja, jag curlar väl inte så jättemycket. Just påklädning har jag ofta tagit striden kring (lite yrkesskadad tror jag, arbetsterapeuter jobbar mycket med självständighet i olika aktiviteter). Att städa och plocka undan, där vill jag väl oftast att hon åtminstone ska hjälpa till, om än bara med en enda sak. Ibland får saken ligga framme hela dagen, så påminner jag lite emellanåt att jag vill att den ska vara undanplockad innan t ex kvällsmat.
Hamnar vi i större eller mindre konflikt kring något låter jag henne få sin vilja fram om hon kan argumentera för sin sak. T ex tog hon på sig kortbyxor en dag nu på vårvintern. Det blir för kallt ute tyckte jag. Då tyckte hon att hon kunde ta på sig overall i stället för ofodrade överdragsbyxor. Ok, bra argument, då är det ok för min del. Men på vägen hem från affären har vi en halvbrant backe ca 50 m lång. Jag vill inte ha stora på ståbrädan, tunga varor i vagnen och tung lillebror i sele, utan kräver då att stora ska gå i backen medan hon får åka ståbräda resten av sträckan. Jag orkar inte, mina muskler är svaga, de blir uttöjda etc, gnälls det om. Konstruerade argument, nej tack. Där får hon gå hur besvärligt och bråkigt det än blir.
Oftast försöker jag kommentera hur bra det är att vi kan hjälpas åt, att det är så man får göra när man är en familj, etc.
Curla... Jag tycker att det känns konstigt att ens fundera över det faktiskt. Ibland har jag inget emot att hämta något, plocka undan (det är dock ganska sällan), klä på, bära etc. Jag utgår från mig själv, det jag vill och tar de konflikter som kommer. Men jag har inte alltid varit så . Sista året har varit väldigt utvecklande för mig och jag lär mig mer och mer att utgå från mina personliga gränser. Jag tycker att det ibland blir väldigt mycket fokus på vad man inte ska göra för barnen (inte hämta något, inte klä på, inte plocka undan) när jag faktiskt också vill ge dem en bild av att vi är omtänksamma mot varandra i vår familj. Jag kan bli jätteglad när min man städar undan något som jag har lämnat framme och skjutit på till senare, vi hämtar ju saker till varandra hela tiden, min man hjälpte mig att knyta skorna när jag var höggravid osv. Och jag märker tydligt att dottern tar efter en hel del av detta. Många gånger kommer hon bärandes på glas från vardagsrummet som jag och min man lämnat kvällen innan, hon hämtar ofta saker till mig när jag ber henne osv. Så här hemma hjälper vi varandra. Kalla det curla om ni vill. Själv tycker jag bara att det är ett trevligt sätt att vara mot varandra. Däremot strävar jag (och lyckas allt oftare) att aldrig göra dessa saker för att undvika konflikter. Ska jag säga ja till dessa saker så ska det komma från hjärtat. Och vill jag inte, ja då tar jag striden och lär mig mer och mer att ta ett skrikande barn .
. Sista året har varit väldigt utvecklande för mig och jag lär mig mer och mer att utgå från mina personliga gränser. Jag tycker att det ibland blir väldigt mycket fokus på vad man inte ska göra för barnen (inte hämta något, inte klä på, inte plocka undan) när jag faktiskt också vill ge dem en bild av att vi är omtänksamma mot varandra i vår familj. Jag kan bli jätteglad när min man städar undan något som jag har lämnat framme och skjutit på till senare, vi hämtar ju saker till varandra hela tiden, min man hjälpte mig att knyta skorna när jag var höggravid osv. Och jag märker tydligt att dottern tar efter en hel del av detta. Många gånger kommer hon bärandes på glas från vardagsrummet som jag och min man lämnat kvällen innan, hon hämtar ofta saker till mig när jag ber henne osv. Så här hemma hjälper vi varandra. Kalla det curla om ni vill. Själv tycker jag bara att det är ett trevligt sätt att vara mot varandra. Däremot strävar jag (och lyckas allt oftare) att aldrig göra dessa saker för att undvika konflikter. Ska jag säga ja till dessa saker så ska det komma från hjärtat. Och vill jag inte, ja då tar jag striden och lär mig mer och mer att ta ett skrikande barn .
Fågelungar, det är lugnt Flickan o kråkan, när slutade du bära upp stora? Jag har svårt att neka för det verkar som hm tycker jag väljer lillebror, han måste bäras o först. Antingen in i lgh el ner till vagn/bil. Stor skriker o vrålar tills han hulkar, ny sats o så håller det på. Maaaaammma ofta. Problemet är inte att han blir arg, mer att jag tolkar det som förtvivlan att jag bär bror men inte honom. Å andra sidan säger jag blankt nej till att bära bägge samtidigt vilket jag gjorde innan
. Sista året har varit väldigt utvecklande för mig och jag lär mig mer och mer att utgå från mina personliga gränser. Jag tycker att det ibland blir väldigt mycket fokus på vad man inte ska göra för barnen (inte hämta något, inte klä på, inte plocka undan) när jag faktiskt också vill ge dem en bild av att vi är omtänksamma mot varandra i vår familj. Jag kan bli jätteglad när min man städar undan något som jag har lämnat framme och skjutit på till senare, vi hämtar ju saker till varandra hela tiden, min man hjälpte mig att knyta skorna när jag var höggravid osv. Och jag märker tydligt att dottern tar efter en hel del av detta. Många gånger kommer hon bärandes på glas från vardagsrummet som jag och min man lämnat kvällen innan, hon hämtar ofta saker till mig när jag ber henne osv. Så här hemma hjälper vi varandra. Kalla det curla om ni vill. Själv tycker jag bara att det är ett trevligt sätt att vara mot varandra. Däremot strävar jag (och lyckas allt oftare) att aldrig göra dessa saker för att undvika konflikter. Ska jag säga ja till dessa saker så ska det komma från hjärtat. Och vill jag inte, ja då tar jag striden och lär mig mer och mer att ta ett skrikande barn .
Fast handen på hjärtat: Jag tänkte efter imorse att jag faktiskt ibland gör vissa saker för att undvika konflikter. Det gäller situationer då det står mellan att allt går smidigt med stora när lilla är trött, hungrig eller verkligen behöver mig precis just då eller att bli ståendes med en treåring som bryter ihop samtidigt som lilla är helt hysterisk och jag är helt ensam. Som imorse då lilla hade somnat påväg till dagis men vaknar till mindre nöjd just när vi ska gå in. Då kommer stora på att hon vill ha vantar på sig fast vi bara har typ 30 meter kvar. Då har jag valet att 1. säga till stora att hon inte får vantar men då vet jag att jag kan bli stående med två mycket missnöjda barn i en halvtimme eller så eller 2. helt enkelt bara sätta på vantarna även om jag tycker att det är väldigt onödigt när vi ändå ska gå in och klä av oss. Men då går det i alla fall smidigt med båda barnen . Så ibland gör jag saker för att undvika konflikter även om jag så långt det är möjligt försöker undvika att göra saker för den sakens skull.
. Så ibland gör jag saker för att undvika konflikter även om jag så långt det är möjligt försöker undvika att göra saker för den sakens skull. . Fågelungar tog upp ståbräda....vad är det annat än att curla . Jag bär, brer smörgåsar, hämtar frukt, plockar undan, tvättar etc. Mina barn är så stora så att de i praktiken skulle klara det mesta för egen maskin med aningens hjälp här och där om de skulle vara tvungna. men sedan händer det ju saker medan de växer. Man ställer högre krav. Man upptäcker - som msKitten vars stora är som min stora - att det inte längre känns OK att serva i vissa lägen. Äldsta vill inte helt sällan dricka vatten femtioelva gånger innan han somnar. Vi dricker alltid vatten innan vi lägger oss, men vill han ha mer så får han numera ta besväret att själv knata upp, plocka fram pall och ta vatten. Innan har vi hämtat. Finns gånger jag forfarande hämtar, men generellt så säger jag till honom att han gärna får gå och dricka, men jag tänker inte springa uppoch ner ur sängen som en hoppjerka . Han klarar det jättefint och har aldrig någonsin protesterat så han anser väl det rimligt också antar jag.
Flickan och Kråkan: Jomen visst är det så! Jag tänkte mer att det i mitt tidigare inlägg skrev att jag inte gör saker för att undvika konflikter men det gör jag faktiskt ibland . Som imorse. Inte ville jag ta på vantarna. Helt onödigt i min mening när vi i princip var framme. Det tog ju längre tid att leta fram dem än vad det hade gjort å gå in . Men, för att just undvika ett hysteriskt utbrott hos dottern och samtidigt få en väldigt ledsen lillebror, ja då tog jag på vantarna fast jag inte ville. Men sett från ett annat perpektiv så prioriterade jag en liten som kunde slumra om istället för att vakna till ordentligt
Ja ni har ju helt rätt, man ger och man tar i en relation, oavsett om det är med barn eller vuxna. Men om vi ska återgå till MsKittens ursprungliga exempel, att barnet inte plockar undan efter sig och att hon som mamma tar bort det med en suck efter ett tag. I det läget brukar jag nog säga något i stil med att "nu tar jag undan dina saker, men det känns orättvist tycker jag, för det är inte jag som tagit fram det". Liksom för att tydliggöra. På ett sätt kan man kanske se det som ett skuldbeläggande? Men å andra sidan, jag framför min genuina känsla av situationen.