AP-snack & babbeltråd

Så kan det absolut vara. Nu gillar han ju deras rum när sakerna väl är på plats. Vi fick till och med sätta upp gardiner häromdagen och tavlor. Först fick ju inte ens byta matta för han blev väldigt ledsen och ville ha den gamla. 

Me like Coffe, jag hade nog berättat för dottern och sen bara pratat om det. Jag kör på din linje, på gott och ont, att prata och förbereda. Ofta och inte mycket men nämna. Imorgon ska vi till tandläkaren med storebror, har nämt det flera gånger och pratat om det. Han säger hela tiden "vill inte" men det blir iaf inte en chock imorgon.   

Hej.

Jag har en 2 år 9 mån gammal flicka. Jag vill bara få råd om hur jag ska förhålla mig till en situation. Min dotter går på förskola och trivs som fisken i vattnet men hon har bara varit i från mig max tre nätter sedan hon föddes (utspritt), Vi har haft barnvakt men inte någon längre stund.

Nu över helgen åkte hon, hennes pappa och hennes stora storasyster till vårt sommarställe utan mig. Två nätter, ungefär tre dagar utan mig. Det har gått bra och hon har haft roligt. Men nu när hon kom hem började hon slå mig, gallskrika, försöka bita mig. Hon hade som panik och var galen.Jag fick inte vara nära henne. Hon blev helt blå i ansiktet. Tillslut fick hennes storasyster lägga henne.

Vad tror ni att det bottnar i? Hur ska jag reagera? Jag försökte bara krama. När det inte gick satt jag bara brevid. Inget hjälpte. Tycker hon att jag svikit henne? Jag har aldrig sett henne sån och blir jätte ledsen och orolig.

Usch Iser, så tråkigt det låter. Har det varit bättre idag? Var det en reaktion på att hon saknat dig under helgen mån tro? Går det att prata med henne nu dagen efter om det hela?

På morgonnatten kom hon in och la sig i vår säng och sa "jag är glad nu". Så hon kom ihåg vad som hänt men sen har jag inte pratat med henne om det eftersom jag tänkt att hon kanske skäms. Sen har hon varit som vanligt under dagen. Lite mer trotsig än vad hon brukar. Hon brukar mycket bestämda åsikter men hon bruka inte bli arg. Jag antar att gårdagens reaktion var en känsloexplotion. Att hon inte riktigt viste var hon skulle ta vägen kombinerat med trötthet. Jag tror inte att hon saknat mig på det sättet. Hon har haft det roligt och inte varit ledsen. Men kanske kom det över henne när hon kom hem. Men jag undrar om det innebär att hon inte är mogen för att vara borta så länge? Det var ju inte extermt lång tid och med tanke på hennes ålder så borde hon ju klara det...

Iser: Vi upplevde samma här i somras fast med pappa. Jag och barnen åkte bort själva och storebror pratade hela veckan om att han saknade pappa. Han ville dock inte ringa honom. När vi kom hem var han arg på pappa ett par dagar. Jag frågade en kompis som är barnpsykolog om lite råd. Hon sa att ilska är en väldigt grundläggande och enkel reaktion för barn i den åldern, en känsla som är lätt att ge uttryck för och känna. Ge honom tid med pappa så kommer det att gå över. Det gjordet det   Ge din dotter lite extra tid tänker jag.

  

Jag upplevde att sonen var arg på mig rätt länge... men då var vi ju borta länge, i två veckor, och jag åkte i ambulans och allmänt kaos. Jag fick absolut inte krama honom när de kom och hälsade på på neo. Och han är fortfarande rädd för att vi ska försvinna. Han har fått nära sig mig i sin takt och överlag har det funkat rätt bra.

Min syster kommer hem idag (?) från BB och de har inte pratat mycket (ens nåt?) med storebror strax 20 månader . Jag tycker det är märkligt. 
...men, å andra sidan tycker jag mycket är märkligt som de gör

Men jag tycker inte att det där är curling, det är bara.....smart  Jag tycker inte det är nåt fel att göra saker för att undvika konflikter, inte när det handlar om barn i 2-3 års åldern. Det är så mycket konflikter i den åldern i alla fall, så man kan ju välja sina strider.

Men det var inte sådana situaitioner jag tänkte på,. Jag definierar curling som situationer där man gör saker för barnet när det mycket väl kan göra just den saken själv och det inte känns ok för en som förälder. 

Jag vill gärna vara omtänksam och göra saker för mina barn och min make eftersom man gör så med människor man älskar. Jag vill ju också att de ska göra saker för mig eftersom man gör så i en familj. Och jag vill ju att de ska lära sig det, att man är hjälpsam. Jag ser ju att min stora pojke gärna hjälper till med saker, helt spontant, utan att någon ber honom. 

Men det som jag framförallt tänkte på den dagen när jag skrev det där inlägget var att man har gjort undersökningar som visar på att flickor är självständigare än pojkar och att pojkar får mer hjälp av sina föräldrar, förskolepersonal osv. Så vill inte jag ha det. Det var mycket det jag tänkte på. Att jag kanske curlar mina barn mer än föräldrar med flickor, helt omedveten om vad jag gör?

Jag har sett på förskolan att en flicka i sonens ålder klär sig helt själv, skor, jacka....ja rubbet. Och min pojke gör det ibland och ibland inte. 

Jag är kanske helt omedveten om att jag beter mig som en typisk mamma till pojkar....Jag vet inte....Men jag vill inte ha det så i alla fall. 

msKitten, jag har också tänkt på det. Flickorna på förskolan är så himla rediga och omtänksamma. Det är så sjukt tidigt könsrollerna sätts märker jag. Jag vet inte om man som förälder är olik beroende på vilket kön på barnen man har, eller man är olik i sitt bemötande. frågan är väl hur. Frågan är också hur man vill vara och vad man kan göra åt det. Personligen bryr jag mig inte så himla mycket ifall jag gör grejer för barnen så länge det känns okej för mig. Du definierade det som problemet låg i att det inte känns bra för dig som förälder och då är det ju inte okej. Sen är där scenarion som inte går att göra nåt åt. JAg tänkte ju göra som Flickan och Kråkan och sluta bära upp stor för trappan men det gick inte. Han stod kvar där nere jättelänge och jag kunde inte ha dörren öppen för att höra honom för då kröp lillebror ut i trapphuset. Jag kunde inte stänga dörren för då hör jag inte honom, tänk om någon öppnar dörren och han smiter ut eller nåt liknande. Jag får alltså vackert bära oavsett vad jag tycker om det.

Nåt jag har svårt för hemma är när storebror sliter och drar i allting. Slänger alla kuddar på golvet från soffan, rullar ihop mattor och slänger nånstans, river ner täcken på golvet, sprider tvätten osv. Jag känner mig "kränkt", att han ofredar mig på nåt sätt. Maken tycker det är konstigt att tänka så men jag kan ta illa vid mig. Det var därför vi flyttade alla leksaker in i ett rum och gjorde vardagsrummet till dator/tv/soffrum. Jag behövde ha nåt som var vårt på nåt sätt. Det är lite svårare att komma åt för det går inte att bo på 60kvadrat och det är städat hela tiden.    

chokladkaffe, det där irriterar mig också. Inte kränkt... men jag känner lite att "det är min tid och omsorg du slösar med!".