AP-snack & babbeltråd

Ja, det är klart att det är svårt . Svårt, men viktigt.....och något mer komplext än kalasinbjudningar (jag tycker ofta att man hamnar lite på den nivån när det gäller den här typen av frågor - menar inte här och nu vi har knappt berört frågan, utan mer allmänt). 

Med tanke på hur ofta vi i den här tråden pratar om vikten att inte isolera och utesluta barn så anser jag att det är något som är superviktigt att lära också sina barn; vad det faktiskt innebär att "säga": "Du får inte vara med". Jag ser ju på de tonåringar jag jobbar med vilken enorm fördel de ungdomar har som just har förmåga att bjuda in och göra de jämnåriga de har runt omkring sig delaktiga...även dem som de så att säga inte skulle välja att vara med. Och det är inget som ramlat över dem som något slags gudomlig ingivelse, utan handlar om grundläggande värderingar om att man inte exkluderar människor. Tillfällen att vara ensam med favokompisen finns det gott om ändå. 

Varför inte hjälpa barn med att bjuda in istället för att stänga ute? Så ser jag på saken. Det intressanta är ju snarast varför barn väljer att stänga ute någon. Där bör man fokusera. Det är ju det som är intressant för mig just nu också. Varför är det så viktigt för min äldsta och M att leka ensamma? Om det är viktigt för dem så bör ju jag som förälder se till att de får den möjligheten i rätt forum, dvs hemma. Jag och M:s föräldrar får helt enkelt se till att de får möjligheten att tissla och tassla bara de två, och sedan i andra sammanhang med andra barn som på förskolan så stänger man inte ute.

Me like coffee: Jag blev glad av att läsa ditt inlägg av hur ni har det nu. Det var mycket du satte ord på för min del också. Psykologer är bra att ha faktiskt, de ger en lite perspektiv på saker och ting. Det är ju verkligen ett tungt ok du lade på dig själv, precis som du säger. Skönt att höra att det är på annan väg nu, tror alla i familjen mår bra av det! På tal om en av varje, jag har ju känt lite tröstande ord indirekt för jag fått två av samma. Känns lite märkligt, jag har helt ärligt aldrig önskat ett kön mer än nåt annat. Blir det en trea här, ytterligare en kille (chansen är ju 80%) tänker jag inget om det, man vill väl ha barn inte en pojke eller flicka.

Flickan och Kråkan: Jag håller med om att diskussionerna kring detta ofta hamnar på kalas-inbjudnings-nivån och självklart finns det mer komplexa situationer. Dock tror jag att anledningen till att diskussionen ofta utgår från kalasinbjudningar är att alla hamnar i denna situation, alla föräldrar måste någongång ta ställning till detta och det krävs en aktiv handling vare sig man vill eller inte. Men jag håller med dig om att diskussionen bör föras utifrån ett mycket större perspektiv. Av nyfikenhet vill jag gärna höra lite om hur samtalet med sonen löd...

Intressant att höra ditt resonemang (och vidare utveckling av hur situationen var)! Jag har hamnat i diskussioner kring ämnet ibland och kan ibland storkna över hur barn ibland verkar förutsättas vara tvungna att vara lika bra vänner med alla - ja, kalasexemplet igen då... Men när jag tänker efter känns det jag fetmarkerat i dit svar som en nyckel - att försöka förmedla att var situation har sina sociala krav. Det förutsätter ju bara också, som du skriver, att man som förälder är beredd att se till att möta det eventuella behovet av "exklusivitet" någonstans där det är okej, som hemma.

Jag tycker diskussionen kring vem som får vara med är intressant. Själv är jag en person som trivs bäst med få vänner, middagar, små fester, fikor osv. Är ingen som trivs i större sällskap. Men det är en stor skillnad på vuxna och barn i det här sammanhanget tycker jag. Att bli exkluderad som liten för att andra barn ska ha rätten att välja vilka de ska leka med i alla sammanhang sätter så stora spår hos barnen att det inte får jämföras med vuxna. Som vuxen har jag en annan förståelse för hur sociala sammanhang fungerar, att man kan välja och jag kan se det i ett annat perspektiv. Barn har inte det perspektivet och ser inte på det som jag. Det här med kalasinbjudning tycker jag är relativt irrelevant utan tänker mer det viktiga är vardagen. Vem får följa med andra barn hem och leka, vem får vara med i leken på förskolan osv. Man förutsätts heller inte vara lika bra vänner med alla men man förutsätts låta alla vara med. Jag umgås ju med alla på jobbet när jag är på jobbet även om jag inte är lika bra vän med dem, samma i skolan, alla ska faktiskt få vara med.

När det gäller kalasinbjudningar tycker jag inte det är ett problem om man inte bjuder alla. Dock kan ju situationen komma att något barn aldrig får vara med och det är såklart inte särskilt bra. Nånstans har jag hör att en kompis per år man fyller är lämpligt, för dagisbarn innebär detta alltså 2-5 barn man kan bjuda på ett kalas. Det är då fler som exkluderas snarare inkluderas.   

Jag tycker du resonerar väldigt klokt flickan och kråkan, att prata med barn vad det innebär att säga till någon att den inte får vara med. På förskolan jobbar de mycket med detta då exkludering tydligen varit ett stort problem för de äldre barnen. Jag vet inte hur de jobbat exakt merän att de haft tema, pratat kring vad en bra kompis är osv men det är en annan ingång tycker jag att prata om vad som händer med någon när den inte får vara med.   

Instämmer i dina tankegångar. 
På fikarasten på jobbet så pratar jag ju med alla även om jag inte skulle umgås privat med vissa. Som vuxen kan jag välja när jag ska visa mina innersta känslor, vem jag ska anförtro mig till eller vem jag ska prata väder med. 

För lite äldre barn, längre upp i skolgången tänker jag, så är ju skolan en väldigt stor del av livet; många timmar i skolan och det är de man hänger med på kvällar och helger. Barn/ungdomar som har en hobby/aktivitet tänker jag träffar andra där - andra som inte nödvändigtvis bor på samma gata, går i samma skola - och jag tror att det är till fördel. Som vuxen kan jag skilja på kneget och privatlivet, även om jag såklart kan finna en god vän på jobbet, men jag tror inte att man måste bli kompis med de som går i samma klass bara för att man går i samma klass. ...men, det är ju svårt att greppa när man är 2,3,4 år och man inte har det (tids-)perspektivet.  Hmm, hänger ni med?

Men det handlar fortfarande inte om att vara lika bra kompis med alla utan om hur man möter andra människor. Att exkludera, att "säga": "Du får inte vara med", är ett ofog - bland vuxna så väl som barn. Vuxna borde veta bättre. Barn behöver hjälp av vuxna. 
  

Är det så att vi missförstår varandra på vissa ord?  

Jag håller till viss del med dig, men jag menar att som vuxen så är inte jag alltid med alla; på mammagruppsträffen på BVC så inkluderar jag alla men jag har bara fortsatt kontakt med en av dem och jag bjuder inte in alla till mitt hem. Det är inget ofog av mig. 

Klart att tydligt exkluderande i t ex en dagisgrupp är ofog och där behöver barn lots av vuxna, precis som barn behöver lots av trygga vuxna i allt de gör

 

Det hade varit ett ofog att bjuda hem hela bvc-gruppen utom en eller två som du inte tycker om. Liksom det hade varit ett ofog att bjuda hela arbetsgruppen utom en eller två på en trettioårsfest. Ett exempel ur mitt liv: vi var ett gäng om 4-5 personer som brukade umgås med på journalistutbildningen, framför allt under studietid men även på fritiden, varav jag klickade mest med några av dem. Jag gifte mig under studietiden och ville ha med detta tjejgäng på mitt bröllop. Det var en självklarhet att bjuda dem alla även om jag personligen inte stod speciellt nära en av tjejerna. 

Jag tycker inte att det går så stensäkert att säga vad som är exkludering och vad som inte är exkludering; det handlar ju om hur stor grupp det rör sig om till exempel. Att bjuda hem två mammor ur en mammagrupp om tio personer är helt okej i min bok, men inte att bjuda hem sex-åtta mammor ur en mammagrupp om tio personer. Och så kommer jag resonera när det blir dags för min son att bjuda till kalas.

Kan det säkert vara . Jag tänkte mer på det här med att måsta vara kopmis med alla i sin klass. Myulk pratade också om det - att barn förväntas vara lika bra kompis med alla. Vad jag försöker trycka på är att det inte alls handlar om det. Jag, eller mina barn, behöver inte vara lika bra kompis med alla - självklart inte. Behöver inte ens vara kompis för att så att säga möta en människa på ett ok sätt. Det var det jag menade . Att exkludera/stänga ute tycker jag inte är ok (finns självklart specifika situationer då det är det enda logiska, men i mer normala sammanhang) och det är tyvärr rätt vanligt - både bland barn och vuxna. 

Jag håller helt och hållet med dig om det du skriver här.