AP-snack & babbeltråd

Ang pojkar och flickor-

Har ni läst den här?
"100 möjligheter Istället för 2!"
http://www.olika.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=121&Itemid=91

Kom att tänka på det när två tidigare inlägg här nu beskrev skillnader i...ja, vad ska vi säga?...grader av självständighet. 
I boken tar de bl a upp att kommunikationen skiljer sig år mellan förälder-flicka och förälder-pojke. Pojkar möts generellt av en kortare form; "Nej", "Sluta", "Gå ner", "Släpp" medan flickor möts av längre och mer förklarande meningar; "Nej, jag vill inte att du tar den där x, den är omtålig", "Släpp x den kan gå sönder", etc. 
Det ligger en förutfattad mening i att pojkar och flickor är olika och att pojkar inte har tid med att lyssna på ett längre utlägg. 

 

Ja men bättre uttryckt. Gillar inte uttrycket kränkt eftersom alla slänger sig med det för ingenting men jag kom inte på nåt bättre. Fast förutom det där med tid och omsorg är det en anna nivå i det också, just att han ger sig på mig på nåt sätt, mina grejer. Kanske svårt att förklara för dte ska bli begripligt.

MsKitten: nä, jag ser det inte heller som curling. Men jag uttryckte tidigare att jag inte gjorde saker jag inte vill bara för att undvika konflikter och det är ju inte sant. Jag gör som sagt en del val där jag gör vissa saker för stora fast jag inte alltid vill men för att det underlättar i situationen. Så ja, jag ser det som ett smart val

Den är jättebra! Enkel men ändå väldigt informativ. Fast nu var det några år sedan jag läste den.

Jag tror, precis som ni säger, att vi omedvetet förväntar oss olika saker av barn beroende på vilket kön de har. Vi försöker verkligen att tänka på det i relation till vår son, men det är ju svårt att veta hur mycket jag faller dit själv ibland. 

Jag är äldsta barnet och tjej och är idag en typisk storasyster som tar hand om allt och alla. Min bror föddes när jag var 5,5 år så jag gick från att vara Lilla Älsklingen till att mitt i allt behöva vara något helt annat. Jag upplevde det som väldigt jobbigt att få syskon, det minns jag fortfarande så tydligt. Mina föräldrar har nog alltid behandlat mig som om jag vore stor fastän jag inte var det, om ni förstår vad jag menar. 

Hur är det med alla i tråden? Me like coffee, hur har det gått? 

Jag är yngst av tre och mina föräldrar verkar än idag knappt fatta att jag är myndig  

Själv förväntar jag mig inte olika saker av pojkar och flickor. Har en bekant som har en pojke och en flicka och hon säger att det är skillnad på könen. Jag menar att det inte främst är könet som ger upphov till störst skillnad mellan barn. Men, enligt henne är det så. (och ja, tycker hon det så blir det ju det = självuppfyllande profetia) Det som är synd i kråksången är att hon är förskolelärare och tar ju med den synen på jobbet.

Haha en storasyrra till här. Projektledare sen 8 års ålder då mamma blev ensam till idag då jag tar hand om två egna barn och en man. Jobbar som socionom (inte alls en slump misstänker jag) där det dräller av likasinnade. Hursom, allt det här spelar ju roll, kön och vilken plats man har i ordningen bland syskonen. Inte för att jag tycker man ska cementera gamla könsroller på nåt sätt men jag vet inte hur mycket man kan göra egentligen. Jag försöker uppmuntra min son till att prata och prata och prata och lära honom uttrycka sina känslor så han slipper göra det genom att banka ner andra. Jag undviker könsstereotypa kläder och allt det där uppenbara. Men vad mer kan jag göra...bara genom att inte dela vår föräldraledighet den här gången exempelvis är jag en rätt kass förebild. Likaså att jag alltid lagar maten och maken gör annat. Barn gör som vuxna och de här bilderna tar barnen med sig hemifrån. Jag känner mig rätt uppgiven faktiskt. Sen om jag pratar annorlunda till flickor och pojkar...tja, det lär jag väl göra om alla andra gör det. Själv är jag ju ingen direkt flicka utan mer storasyster känner jag själv. Har alltid haft svårt för att titta på när killar gör saker, är inte särskilt omtänksam på det sättet flickor förväntas vara och alldeles för rak på sak för att vara tjej Ibland får jag lite dåligt samvete då jag tänker jag är glad jag har pojkar, det verkar lite mindre komplicerat eftersom de fötts in i nån form av överordning. Så får man väl inte tänka misstänker jag men för mig hade det varit svårare att få en dotter, att förhålla mig till samhället.

Jag menar inte riktigt det där med överordning utan snarare att jag själv hade haft svårt att förhålla mig till att uppfostra en dotter, det är känsligt för mig det här med ojämställdhet och vad som förväntas av kvinnor. Har själv haft svårt att rätta in mig i de strukturerna, faktiskt ända sen jag började ettan som 7-åring, var ju hemmabarn tills dess så innan dess var det inga såna problem.

Chokladkaffe: Intressant att läsa dina tankar kring att ha söner. Jag har ju en av varje (vilket så många ofta påpekar med orden "åh, vad kul med en av varje..." vet inte riktigt vad det betyder) och jag kan visst känna mig orolig för hur dottern bemöts och vad som förväntas av henne. Samtidigt känner jag mig rädd för att sonen kommer att ursäktas ifall han beter sig illa. Kanske kan han slåss och skrika och andra runt omring ursäktar hans beteenden med orden "ni vet ju hur killar är". Det skrämmer mig jätte mycket! I övrigt så undviker vi också de mest könsstereotypa kläderna, jobbar ganska aktivt med att försöka stärka sidor som jag vet att omgivningen tyvärr inte uppmärksammar just för att det inte förväntas av en tjej medan jag inte lägger lika stor uppmärksamhet på sådant som samhället kommer att uppmärksamma i absurdum. Så lite kompensatoriskt tänker vi.

MamaBear: Ja, här är det fullt ös . Och jag mår faktiskt mycket bättre även om jag vissa dagar sjunker rätt lågt. Jag fick ju en psykologkontakt på BVC som har varit helt fantastisk! Hon är bup-psykolog och har hjälpt oss mycket med dottern. En sak som jag har kommit fram till är hur tokigt det kan bli ibland med tolkningar. Sedan förra sommaren så ändrades dotterns beteende rätt mycket vilket inte är så konstigt då hon var drygt två år. Dock har jag ständigt lastat mig själv för detta, sett det först som en reaktion på graviditeten, sedan som en reaktion på att få syskon, sedan som en reaktion på min depression. Vad som än har hänt och så fort dottern har haft en lite mer kämpigt period så har jag kopplat det till mig själv, att det har med mig att göra och att det ocskå - som ett svar på det - är jag dom måste ställa allt till rätta. En mycket tung börda att bära kan jag lova! Nu har mitt synsätt ändrats och jag ser nog mer situationen så som den faktiskt är - att hon är tre år och då går livet upp och ner . Mitt sätt att tänka tidigare har gjort att jag och dottern krockar en del då jag har känt att graviditet, lillebror och depression har gjort livet lite jobbigt för henne och då har jag försökt kompensera för detta samtidigt som dottern är mitt uppe i att göra sina första strävanden till att bli självständig och hitta sin egen person fri från mamma och pappa. Och allt detta blir väldigt kaotiskt och fel på så många sätt! Så nu har vi utbrott precis som förr, enda skillnaden är att jag nu tar dem för vad de är, ser dem som en reaktion på exempelvis besvikelse över att något inte blev som hon tänkt istället för att direkt tolka alla utbrott som en reaktion på att jag inte har sett henne tillräckligt, att jag inte har varit tillräckligt närvarande, inte gjort tillräckligt för henne osv. Vad som än har hänt så har jag tidigare härlett det till att jag har brustit någonstans. Nu har jag nog en mycket sundare inställning och bara det får mig att må så mycket bättre!