AP-snack & babbeltråd

Instämmer  
Hade ett liknande gäng under min utbildning där det var en som jag inte klickade med men vi var ju ett "gäng". En tjej där klickade jag inte med, men de andra uppskattade sidor hos henne, och det är möjligt att alla tre inte gillade allt hos mig - men vi hittade på saker  tillsammans.

Sen tycker jag att kvinnor generellt har en mycket snävare social umgängesform är män. Vi i min gamla mammagrupp, sedan länge upplöst, bjöd jag in flera gånger hem till oss. Bjöd in alla fem - ibland kunde två, ibland tre, och vi träffades ändå vilket jag tyckte var skönt. Upplever ofta att det annars måste vara så "rättvist", kan inte alla så ska det ställas in. De här träffarna blev roliga då det var olika människor som kom, olika blandning och olika samtal. 
Jag upplever att män är mer på det sättet; kom om du, trevligt! - kan du inte?, näe då ses vi en annan gång. Tjejer är mer "känsliga" för att missa något i det sociala - så upplever jag det. 

 

I morse insåg jag vilken sorts situation som väcker liknande känslor hos mig. Under morgonbestyren med bebisen, springer stora omkring naken och pular med sitt en stund. Jag påtalar några gånger att hon kan passa på att klä på sig nu, men hon gör annat och jag pressar inte för vi har gott om tid. När jag är färdig med lillebror går jag med honom mot köket, varvid stora börjar skrika och skräna och kräver att jag ska stå och vänta och titta på när hon tar på sig kläderna, för annars "hinner hon inte med" ut till köket och frukosten. Hon vägrar ta med kläderna till köket och klä sig där som jag lugnt och positivt föreslår. Under visst morrande står jag sedan med tiokilosklunsen på armen och glor när hon klär sig. Det där med att bli "styrd" för något fullständigt meningslöst, en spontan och fix idé från hennes sida.

Usch nä, sånt tycker jag är mycket irriterande. Men jag kom till insikt om hur det måste kännas för ett barn att i motsvarande situationer bli styrd av föräldern...

Och Flickan och Kråkan, intressant tanke från en lärare det där med att alla får vara med! Jag tänker tillbaka till min egen skoltid och känner igen det där med att de som har förmåga att få  med sig andra också är de som är mest framgångsrika. Social kompetens, en mycket viktig egenskap här i livet.

Ja, visst är det så. Men sedan är det ju också tydligt när det gäller större barn att det även handlar om självkänsla. Det är ofta ett tecken på god självkänsla.....att inkludera.....de har inget behov av att utesluta eftersom de inte behöver "trycka till" någon annan för att förhöja sig själva....ser inte på andra som "hot". Kräver också en empatisk fömåga. Utesluter gör man i rädsla. 

Haha ja ibland blir det så. Jag hade nog också gjort så även om jag numera tolererar storebrors missnöje i större grad. Det är ju ingen fara om han skriker och gormar för han inte får som han vill i en sån sits.

Javisst, det är inte alltid man faller för "nyckerna". Men som alltid, en avvägning kring vad som går snabbast... Enligt tidigare curlingdiskussion .

Hihi, eller hur. Jag har försökt styra upp lite här med saker som stör mig och att storebror får lära sig plocka undan efter sig. Det är bara för varje fight som ska inledas måste jag ha tid att vinna den. tänker på flickan och kråkan, stänga dörren och vänta om det så ska ta flera timmar. Det är inte alltid, alltför ofta inte, den tiden finns. Men då det går så sätter jag igång, går rätt bra ändå.

AP-vänner!

Är hemma från ett helt chockerande lekparksbesök...
Sonen (2 år, 4 månader snart) är så ARG och aggressiv. Mot mig och mot andra barn.
Så fort någon ens tittar på honom (för att inte snacka om närmar sig, är före honom i gungkön eller bara säger något) så viftar han "Bort!" eller drämmer till dem med spaden... eller med handen.

Jag är medveten om hans enorma utvecklinsgfas. Allt är "min", "mitt", frustration och kamp inom honom. Vi bekräftar, tröstar, finns där. Men nu är jag handfallen.

Vad gör jag?
Punktmarkerar med "nej" på hans nivå, tog idag gemensam time-out, lyfte ur honom ur gungan efter att han skrikit "STÅ DÄR!!!" och smällt till mig. Han blir då oerhört arg, ledsen och förtvivlad. Hulkar, hostar så han nästan kräks och skriker förtvivlat att gungan är hans, att det är hans tur m.m.

Snälla ni, några tips, enkla råd, några tankar...?
Nu är det crunch-time, verkar det som. Upp till bevis, AP, så känns det... :( 

Minn äldsta betedde sig på liknande sätt i den åldern. återkommer. skriver på mobilen. Har en lugn empatisk 4-åring nu så dra inte i några förhastafe växlar.

Okej! Jag drar egentligen inga förhastade slutsatser, vet att han är trygg och lugn i övrigt. Blev bara så överrumplande och inser att en ny fas nu har börjat. När jag inte kan lita till 110% att jag gör det bästa för honom i de situationerna (dvs om jag tar råd som "stäng in honom i sitt rum tills han lugnar sig")... Så är det nog svårt att utstråla säkerheten och lugnet han behöver.