Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag tyckte Acelises makes svar lät exemplariskt på ett sätt. Det vill säga om man ser det ur synvinkeln att föräldrar aldrig får ha känslor utan bara ska stå bredvid. Jag tycker som sagt det är ett bra svar. Men...det utesluter ju faktiskt itne det me likes coffes makes svar. "När du skriker vill jag inte vara med dig". Det är ju just det han säger...han säger inte "när du skriker älskar jag inte dig". Jag vill inte heller vara med ett barn som skriker och det säger jag ofta till sonen. "Vi skriker inte vid matbordet, det är ingen som hör vad du säger då eller det är inte särskilt trevligt eller nåt i den stilen. Jag skulle spontant säga att det svaret funkar för mig, han säger han vill inte vara med dottern om hon skriker...inte att han itne älskar henne.
Chokladkaffe- hmm, intressant! Och kan till viss del absolut hålla med dig! Men i mina öron låter det som: "Att vara arg är inte någon känsla du får ha med mig. För att jag ska vilja vara med dig ska du vara glad och trevlig". Alltså: inte alla känslor är ok.
Jag kan jämföra med hur jag skulle reagera om sambon sade: "Fan, om du ska vara såhär arg så vill inte jag vara med dig". Jag räknar kallt med att han alltid vill vara med mig, i nöd och lust, liksom!
Chokladkaffe: Ja, både jag och han vet ju att han älskar henne i alla lägen men jag är långt ifrån säker på att hon (och barn i allmänhet) ser det på samma sätt. Jag tänker lite att situationen så som den är redan är väldigt jobbig för henne och hon behöver inte ytterligare något jobbigt då. Oavsett om vi vill eller inte så har vi ju som föräldrar väldigt mycket makt och jag vill inte att vi ska använda den i fel lägen. I det här fallet känner jag att det blir så tokigt. Visst är det ett faktum att han inte vill vara med henne där och då när hon bara skriker åt honom men jag vill se till den större bilden i sammanhanget och då väljer jag att se att hon uppenbarligen tycker att det är jobbigt just i stunden och då behöver hon inte mer. Däremot följer jag alltid upp sådana här situationer i efterhand. Vi pratar om att det inte är ett speciellt trevligt sätt att framföra sin vilja utan att det finns andra sätt som kan vara bättre.
Acelise: Jag tänkte också lite så. Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Stämmer väldigt bra in på mig själv i alla fall...
Men ni läser in saker i hans mening jag inte gör. Det är för mig stor skillnad i att säga jag vill inte vara med dig när du är arg eller jag vill inte vara med dig när du skriker. Den första tycker inte jag är okej för då säger man att alla känslor inte är tillåtna och det tycker jag de ska få vara. Alla beteenden är dock inte okej. Hemma hos oss slåss vi inte och skriker helst inte heller. Att uttrycka det tycker jag inte är fel. Visst är dottern upprörd men om pappa inte känner det är okej för honom att bli skriken på sätter han en personlig gräns för vad som är okej för honom. Det har inget med kärlek att göra, intressant att man kan läsa in så olika. tolkningar däremot lär han henne att det är okej att vara arg men inte skrika samt värna om sin integritet.
Nu när jag läser era svar igen inser jag att vi nog tycker rätt lika i princip men att vi tolkar pappans ord väldigt olika. Han säger aldrig i mina öron att det inte är okej att vara arg. Hör man det så är det inte konstigt man tycker han kunde uttryckt sig annorlunda.
. Dottern har på senaste tiden, ja några månader, börjat skrika massor till pappa. Hon kan skrika och bli JÄTTEARG på honom bara för att han frågar om hon vill ha hjälp eller ibland bara för att han tittar på henne. Oftast händer detta dagar då hon är extra mammig och lite trött. Om vi till exempel ska ut och något strular för henne och han frågar om han kan hjälpa henne så kan hon skrika tillbaka "Neeeeej, MAMMA hjälpa mig!!!!" och sedan rusa mot honom för att nästan attackera honom. Han tycker ju självklart inte att det här är speciellt kul och blir verkligen ledsen. Nu diskuterar vi lite hur vi bör möta detta. Jag tycker att han absolut bör markera att han inte tycker om det genom att kort säga "när du skriker så till mig efter att jag har frågat dig om du behöver hjälp så blir jag ledsen. Jag vill kunna fråga dig det utan att du skriker på mig". Min man säger dock "om du skriker så där till mig vill jag inte vara med dig". Jag känner mig inte alls ok med detta då jag tycker att det antyder att han sätter villkor på sin kärlek. JAG VET ju att så inte är fallet och att han inte menar det på det sättet men jag är inte så säker på att dottern ser det på det sättet. Jag förstår verkligen hans frustration men jag gillar inte det sättet bara. Så kloka själar, hur tänker ni? 
Jag kan absolut säga så.
"Jag vill inte sitta här med dig när du busar i soffan" - men då tillägger jag oftast förklaringen: "för du kan råka göra illa mig".
"Jag vill inte vara med dig om du skriker, för jag får ont i huvudet".
"Jag vill inte att du sitter i mitt knä när jag äter, för jag vill kunna äta ordentligt. Du får sitta i mitt knä när jag har ätit färdigt istället."
Menade att om dottern skriker på pappa eller mig (att vi gör eller står fel/eller ska bort eller ut...) när hon har det så pass jobbigt i en situation så gör vi ingenting av det eftersom vi vet att hon har det jobbigt och helt enkelt bara behöver oss vara mentalt och fysiskt närvarande där och då.