AP-snack & babbeltråd

Vad jag vill ha sagt är att försök att vara trygg i dig själv . Det är så lätt att ta barns ilska som något slags personligt misslyckande som förälder när det först dyker upp. Barn har ju en väldigt jobbig period mellan 2-3 år och det tar sig lite olika uttryck beroende på personlighet. Mina barn har agerat och betett sig väldigt olika.....för att de har väldigt olika personligheter.

Äldsta hade sin jobbiga period mellan 2-2,5 år. Han var väldigt arg och det fick uttryck i väldigt kraftig integritet och känsla för äganderätt (eller vad man ska kalla det). Han ville inte ha med andra barn att göra egentligen....alls . Han gick aldrig själv fram till någon och knuffades eller liknande, men om någon tittade på honom så skrek han argt. Kom någon och ville vara med så skrek han argt åt honom/henne och knuffade eller slog om han/hon kom nära. Vi har ju alltid åkt kollektivt och varje gång det kom på en nyfiken1-3-åring som nyfiket log glatt åt honom så skrek och fräste han och bad dem fara och flyga på alla sätt han kunde . Det var egentligen samma sak hemma. Han var aldrig särskilt intresserad av att göra själv, som annars brukar vara den klassiska "trotsen" utan det handlade om konflikter med lillebror.

Lillebror hade sin jobbiga period lite senare - runt 2,5 och lite efter det. Har börjat klinga av nu de senaste månaderna. För hans del har det på ett helt annat sätt handlat om att bestämma själv och över sin egen situation. Han har varit lite avvaktande gentemot andra barn han inte känner och lite "mammig" i sådana situationer, men inte alls det där behovet att freda sin sfär och sitt så att säga förutom om någon kräver att han gör något av typen klä på sig, gå och kissa, bada, plocka undan etc. (men det är ju lite annorlunda).

Intressant är också att storebror har ett väldigt öga för detaljer och specifika saker är väldigt viktiga för honom. Han har alltid haft saker som varit väldigt viktiga och världen går lite halvt under om de försvinner. Lillebror är väldigt annorlunda. Han kan ibland påpeka att något är hans - i förhållande till andra barn och även storebror ibland - men på det hela taget så märker han inte om något/några av hans saker försvinner. Han kan liksom lika gärna ta en annan. Han skulle aldrig sakna något. Han har alltid haft väldigt lätt för det här med att dela och ge bort. Lillebror frågar nästan alltid spontant om jag eller hans pappa vill smaka om han får något gott som glass eller bulle eller liknande. idag var vi och köpte kulor och så fort vi kom hem så sa han: "Mamma, du kan ha den här" och gav en av dem till mig. Storebror får världens samvetskval om man frågar att få smaka hans glass eller låna hans nyinköpta kulor. Han vet att han bör dela med sig, låta mig smaka men han vill så gärna ha glassen, de nyinköpta kulorna etc bara helt för sig själv. Han vet knappt vart han ska ta vägen när han får en sådan fråga . han gör det inte för att han är ouppfostrad eller är "elak" och snål utan det är genuint viktigt för honom. Han kan ägna "timmar" åt att välja rätt kulor. Lillebror tar bara glatt ett par, oftast de första han ser .

Vi gjorde helt enkelt så, när storebror tyckte att det var väldigt jobbigt att andra så att säga kom innanför hans integritetssfär, att vi inte utsatte honom så mycket för just det. Det lekplatsscenario du tar upp så är min spontana tanke att helt enkelt lämna lekplatsen och göra något annat när det börjar bli konfliktfyllt. Bara lugn ta med mitt barn och leka i skogen eller något annat . Idag är det tvärtom så att han aktivt söker andra barns kontakt. Han är ofta den som tar första kontakt och går fram. Han har alltid haft lätt för att vänta på sin tur och ha ordning på den typen av "spelregler"/normer, men däremot kan han fortfarande ha svårt att dela med sig av sådant som är just hans. Det jobbar vi med . Om han vill leka med någon annan och vill leka med sina kulor exempelvis så kommer ju det andra barnet att tröttna rätt snabbt om han/hon inte får vara med och leka med kulorna .

Det var väl också min spontanta tanke, att undvika den sortens situationer som blir extra jobbiga, om man kan det. De mest oväntade ställen kan bli roliga lekytor i stället. Min stora har ett par stenar i ca en meters höjd som favorit för tillfället. De finns på vägen mellan hemmet och f-skolan, och hon älskar att bara klättra upp på dem och vara på dem, se små stenar (som lagts ut för halkbekämpning ni vet), små insekter och dylikt.

Hon fick för övrigt ett rejält utbrott på väg till affären idag när hon strax innan vi var framme insåg att hon glömt ta med sin ryggsäck med sin egenhändigt skrivna inköpslista. Skrek och vrålade tills hon nästan kräktes. Hela affärsbesöket var hon ledsen. "Jag ska vara ledsen hela livet" sa hon och fick kunderna i kassakön att dra på smilbanden i smyg. Vid såna utbrott brukar jag konstatera att nu blev du verkligen arg. Både hon, och även hennes kusin, har på den bekräftande kommentaren svarat att nej, hon är inte arg utan ledsen! En tankeställare även det tycker jag, de är liksom inte arga även om det verkar så, utan riktigt riktigt ledsna över att saker och ting inte är så som de vill att de ska vara.

Intressant det här med att inte utsätta barnet för det som är jobbigt. Hehe, när jag lägger fram det så låter det väl rätt logiskt. Det är mer att jag funderat vad som hände vår glada och sociala storebror när han helt plötsligt inte vill vara på lekplatser längre, inte vara på dagis osv. Han verkar bara vilja vara hemma med mig och lillebror och pappa. Jag har lite tänkt att han hålle rpå att lära sig leka själv till att leka med andra och att den övergången inte är solklar. Att han inte riktigt greppat hur man leker med andra barn och att det är rätt svårt att göra, det blir då tryggare att träna på mig och lillebror.

Vi har helt sjuklig dagisoro. Jag har ju varit måttligt nöjd med personalen på kooperativet vi har. Vi hade i princip bestämt oss för att byta men när vi var och tittade igår fick jag en chock. Då kände jag som många här beskriver, jag vill skydda mina barn från förskolan och vara hemma längre med dem. 23 barn på tre lärare på storabarns avdelningen(!) Jag fick ont i magen då jag såg det hela. Vår storebror som helst leker själv eller med några andra. Nu verkade i pricnip allt annat bättre där men samtidigt, är inte lugn och ro och småskalighet viktigt? Typ det viktigaste? Nu kanske de får gå ihop ändå fast jag helt ställt in mig på att storebror inte ska behöva vara storebror och lilebror också ska få vara sig själv nånstans. Inte bara vara A´s bror hela tiden. Det är verkligen jättesvårt och en del av mig funderar på att bara be maken ta ett år hemma, vi klarar ju oss på min lön. Det är bara då skjuts hela hans utbildning upp ytterligare ett år, den är lång nog som det är (5.5 år). Och alla de 110 barn som går på den förskolan vi tittade på, far de illa av det? Det är så svårt att resonera, man vill ju bara de ska ha det bra och att magen hos mig som mamma ska kännas bra    

Aclise, jag känner igen det där med slå med spaden och sånt. Storebror har fortfarande den fasen. Jag tycker det brukar gå bäst i att förklara i lugn och ro och inte bara säga nej. Nu vet jag det itne alltid funkar så men det är ändå mitt tips. Tillsammans med det kloka människor redan sagt här, det är itne ditt misslyckande och sånt. När man är trygg i sig själv är det ju alltid lättast att hantera sånt. Missförstå inte trygg i sig själv, det tror jag säkert du är, men ibland vet man ju inte riktigt vad som händer i barnen och det är lätt att lasta sig själv.

Känns som de flesta redan sagt allt klokt  
...men en tanke som jag fick är att jag försöker avbryta/avsluta i god tid. Ofta är det övergångar (sluta bygga Lego - åka och handla/sluta köra bil i sanden - gå in och laga mat/gå från lekplatsen - gå hem) som jag vet kan innebära viss diskrepans. Eftersom jag vet att det kan ta tid att nå konsensus och faktiskt gå till nästa punkt på schemat så försöker jag avbryta i god tid. Sen så upplever jag att det blir mycket intryck för dottern på t ex lekplatsen och det faktum att hon faktskt inte orkar så mycket, även om hon tycker det är superkul och inte visar något som helst tecken på att vara trött. 

Acelise: kanske är det så att din son inte orkar med att både vara på dagis och vara på lekplatsen (med många? barn) på samma dag. Om det uppstått "konflikter" där  så undvik det och aktivera er hemma eller på en plats där det inte är saker som på samma sätt kan uppstå äganderättskonflikter kring, t ex skog. 

Tack snälla alla för era kloka tankar! Vill skriva massor och bolla, men verkar som att Magsjukan gjort entré i vårt hem idag...
Sonen vaknade just av att han kräktes och sambon mår tjyvtjockt. Trodde april var magsjukans död...
Kramar!

Lite tankar efterfrågas nu igen . Dottern har på senaste tiden, ja några månader, börjat skrika massor till pappa. Hon kan skrika och bli JÄTTEARG på honom bara för att han frågar om hon vill ha hjälp eller ibland bara för att han tittar på henne. Oftast händer detta dagar då hon är extra mammig och lite trött. Om vi till exempel ska ut och något strular för henne och han frågar om han kan hjälpa henne så kan hon skrika tillbaka "Neeeeej, MAMMA hjälpa mig!!!!" och sedan rusa mot honom för att nästan attackera honom. Han tycker ju självklart inte att det här är speciellt kul och blir verkligen ledsen. Nu diskuterar vi lite hur vi bör möta detta. Jag tycker att han absolut bör markera att han inte tycker om det genom att kort säga "när du skriker så till mig efter att jag har frågat dig om du behöver hjälp så blir jag ledsen. Jag vill kunna fråga dig det utan att du skriker på mig". Min man säger dock "om du skriker så där till mig vill jag inte vara med dig". Jag känner mig inte alls ok med detta då jag tycker att det antyder att han sätter villkor på sin kärlek. JAG VET ju att så inte är fallet och att han inte menar det på det sättet men jag är inte så säker på att dottern ser det på det sättet. Jag förstår verkligen hans frustration men jag gillar inte det sättet bara. Så kloka själar, hur tänker ni?

Har exakt samma problem här hemma!! Jobbigt för ALLA inblandade. Sambon känner sig avvisad, jag blir slutkörd för jag är den enda som duger och sonen vill nog egentligen inte vara sådär arg på sin pappa... 

Sambon kör mycket med "Okej, jag vill leka med dig, men du vill inte leka med mig" (konstaterar vad som händer utan att värdera). Enda undantaget är att sonen absolut inte får slåss eller putta undan sambon, då säger han "Nej, jag vill inte att du slår mig!" . "Det är okej att du är arg på mig, men du får inte slåss".

Om jag ska tycka något tycker jag att din man reagerar "fel", även om känslan är rätt för honom så är det ju inte dotterns fel att hon känner som hon gör.
Skillnaden för de här små är väl att de inte kan reglera och socialt anpassa sina reaktioner. När vi typ låter vänskap rinna ut i sanden, inte svarar i telefon eller bara är lite "bitchiga" hemma efter en jobbig dag, så dänger dem till och säger "NEJ!". Samma känsla kanske, men olika reaktioner...

 

Ja, jag tycker ju också att det är fel! Egentligen är jag inte så för att säga att något hon gör gör mig ledsen då jag tycker att det lägger ett alldeles för stort ansvar på henne. Bättre är ju som du skriver, att helt enkelt bara konstatera vad det är som händer. Men som sagt, min man verkar inte riktigt anse att det "räcker". Jag tänker mer att det är något som växer bort och då är det viktigaste att se till våra "mål" i längden, där ett är att hon ska känna sig ovillkorligt älskad och jag tycker inte alls att hans agerande ger henne den bilden. Det känns så främmande att vi är helt oense då vi nästan alltid står enade i dessa frågor...

Avvisandet just där och då är ju inte något din man ska tolka som personligt! Även om jag verkligen förstår att man blir ledsen, så ska inte hon belastas för det.

Jag har någonstans i AP-sammanhang läst att det är bra för den som blir avvisad att förutom att konstatera också varje gång säga att han/hon gärna vill natta/leka/mata, men att barnet inte vill det just nu. Att, utan att vara för "på" liksom ändå säga "här är jag och jag vill vara med dig villkorslöst. Jag finns här när du är redo", fast i enkla ordalag. Varje gång.