AP-snack & babbeltråd

Jag kan också säga såna grejer som du anger här. För mig har det helt enkelt med nån personlig sfär att göra. Sen är det som andra säger såklart lite beroende på vilken situation det är. De situationerna är ju inte barnet upprörd och har fullt upp med sina känslor. För mig är det beroende på situation när jag tänker lite på det. Om sonen är superarg och skriker säger jag nog mer "du är arg nu för att...", annars kör jag såna grejer som ovan.

Men frågan var lite för mig om barnets självkänsla skadas av att man när barnet är i affekt sätter en egen gräns och det tror jag inte fallet är.   

Fast för mig är det enorm skillnad när hon skriker vid matbordet "bara för att", när hon hoppar i soffan, ska klättra på mig eller annat och då hon gör saker som att skrika på sin pappa (eller mig) när hon redan är trött och har det jobbigt. Som jag skrev så är det ju när hon är trött och mammig som detta sker. Om jag inte vill ha henne i knät när jag äter säger jag ju bara "jag vill sitta själv när jag äter". Skriker hon vid matbordet så säger vi bara att vi inte vill lyssna på hennes höga röst men att det är ok att skrika i tvättstugan. Men när hon redan är upprörd och allt redan är fel så tycker jag inte att hon behöver höra att han inte vill vara med henne. Jag tycker att det räcker att säga "ok, du vill inte" och sedan låta henne vara. När jag är arg eller upprörd och beter mig illa mår jag bra mycket bättre de gånger min man kramar om mig och säger att han älskar mig än de gånger han skäller ut mig. Jag är helt övertygad om att hon behöver vårt stöd och inte våra fostringsförsök i detta läge.

Nej, det tror jag inte heller. Jag tror snarare att det är väldigt viktigt att just göra det. Min stora har för tillfället hamnat i en rätt "domderande" period. Jag har alltid upplevt honom som väldigt "resonabel" och som mycket sällan haft kraftiga känslouttryck. Han har tagit rätt mycket med lugn, men just nu får vi verkligen hålla i hatten. Här testas det gränser och det är något helt annat än 2-3-års-"trotsen". Jag hamnade i ett läge igår då jag blev riktigt arg. Men jag upplevde också att han plötsligt blev lugn av att jag efter en stunds lugnt resonerande sa ifrån ordentligt och satte en tydlig personlig gräns....arg var jag dessutom också, argare än vad jag brukar. 

Chokladkaffe: Nä, jag tror inte att det är farligt för hennes självkänsla att vi sätter personliga gränser även när hon är i affekt. Jag tycker att det är jätteviktigt i alla lägen! Men min fråga är - måste det verkligen innebära att man uttrycker att man inte vill vara med barnet när det skriker/slåss eller annat? Jag tycker att det räcker gott och väl med att tydligt och bestämt klargöra att jag inte accepterar att hon slår eller skriker åt mig. Har tröttheten gått för långt så tycker jag inte att det ens är nödvändigt att ta upp detta då hon absolut inte är mottaglig för det just då. Då ser jag istället till att hon inte kan komma åt och slå mig och så pratar vi om det sen istället.

I like! Precis så tänker jag med... Jag skulle bli rasande om någon började försöka uppfostra mig mitt i ett aggressions/sorge/irritationsutbrott! När man är mitt uppe i det är man ju inte mottaglig! 

Fick prova på alla våra teorier i morse... Sonen vaknade mellan oss med ett leende, ville gå och äta gröt i soffan (vår "morgongrej") och ville prompt att JAG skulle gå med. Pappa skulle ligga kvar i sängen. När pappa lugnt förklarade att han ville gå upp och göra frukost, ja då bröt stora krisen ut... Har ALDRIG varit med om något liknande. Sonen skrek, grät, hulkade, hostade, pekade, viftade och gormade i 40 minuter! Jag skulle ha honom i knät, hålla handen på ett visst sätt, inte sätta ner gröten och absolut INTE gå och kissa (jag höll på att kissa på mig....).

Jag gjorde allt i min makt. Höll om honom (när han ville det), pratade lugnt att "du är arg, mamma är här, allt blir bra" etc. Men typ varannan minut får sonen "för sig" att skrika rakt ut, ett illvrål av ilska och av ledsamhet. Det ljudet kl. 07.10 var mer än min sambo orkade med. Så han kommer mot oss (vi sitter ner), böjer sig över sonen och säger med arg röst "Jag vill inte att du skriker!!!". Sedan går han ut i köket igen. Jag sitter där och tänker. "Men han är ju arg/ledsen, han behöver få ut det...". Men jag vill ju inte heller att han skriker. Jag förklarar då gång på gång "det är ok att du är arg/ledsen". Men jag känner att jag inte VET vad som faktiskt skadar hans självkänsla i ett sånt läge och vad som är en bra markering av våra personliga gränser??

Sambon ville inte höra på skrik. Men sonen behövde skrika för att få ur sig allt.
Om någon sade till mig att gråta tystare när jag är ledsen, skulle jag känna mig väldigt kränkt.

Övertolkar jag?  

Generellt tror jag att det bästa man kan göra är att möta barn med lugn. För mig handlar det om att man så att säga står för tryggheten och det stabila. "Du är arg skriker, gråter, fäktar och jag står som förälder trygg och lugn......det är inte farligt". Det blir ju dessutom lite motsägelsefullt när man argt/höglutt säger åt någon att inte skrika . Sedan är man ju olika. Sambon har svårt för skrik (glada och arga  ). För det mesta brukar han välja att själv gå undan, men är han trött så kan han högljutt och irriterat säga åt dem att vara tysta. Det hjälper föga . Om de skriker för att de är glada och uppjagade så "hör" de inte. Är de arga/frustrerade så vrålar de tillbaka: "Du får sluta skrika!!" .

Jag är övertygad om att de flesta föräldrar tycker att skrik och gnäll är jobbigt på ett eller annat sätt. Jag med. Jag har svårare för gnäll än höga ljud. Det man behöver göra är ju att fundera på varför man blir så irriterad för så enkelt som att det bara handlar om ljudvolymen är det sällan. Hos oss upplever jag att sambon känner att han inte har någon kontroll när det skriks......ingen lyssnar. Jag upplever att han inte har någon strategi för att så att säga "ta kommando". Vilket i sin tur leder till en känsla av vanmakt....och det är då man blir arg och beter sig.

Jag har inga problem med att låta argt barn vråla av sig. Jag har däremot svårt att ta när de gör illa någon. Och det beror i sin tur på att det är något som sitter djupt rotat i mig - att inte göra någon annan illa - och så känner jag mig vanmäktig inför situationen och så agerar jag på ett sätt jag inte riktigt önskar. Att just gnäll får mig ur balans kommer inte heller ur det blå.....det ger mig associationer till otillräcklighet - mitt fel att det gnälls (jag har inte hunnit med dem som jag borde, alternativt jag har fostrat dem till att bli bortskämda och krävande....om man hårddrar det). Självklart går man inte runt och tänker så, men det ligger lite omedvetet och gnager under ytan.

Flickan och kråkan - 

Du och jag är nog väldigt lika i det avseendet. Gnäll, frustration och ledsenhet hos mitt barn skapar enormt stora känslosvall hos mig...

Måste jobba lite, men återkommer! Tack för kloka reflektioner. 

Det kan jag i och för sig hålla med om. Det är ok att vilja bli tröstad av någon annan eller inte tröstad alls, och det brukar jag säga om han hamnar i den sinnesstämningen. Fast om han ska "domdera", alltså blir hysterisk över hur jag sitter eller står eller går, eller om han inte vill att jag ska sitta vid matbordet/ i soffan/ vid mitt skrivbord, brukar jag säga "jag förstår att du blir ledsen och arg, men det här får inte du bestämma".

Håller med om att lugn är bra  att möta barn med, att när barnet är argt eller ledsen kommer man längre med en kram än att säga att man inte vill vara med barnet. JAg tänker inte me like coffes make uppfostrar barnet som någon skrivit utan faktiskt markerar själv. Sen om det är bästa sättet är väl inte solklart, som sagt, krama och bekräfta kan vara snäppet bättre än att markera sin gräns i det läget. Däremot är inte det sista nödvändigtvis alltid dåligt. Det är sånt här jag funderar mycket kring själv, vad som är okej och vad som inte är okej. Optimalt är inte något jag orkar sträva efter längre. Så graderingar enligt mig blir:

Dåligt: Jag vill inte vara med dig då du är arg.

Okej: Jag vill inte vara med dig när du skriker.

Bra: Nu är du arg för du inte får mamma (eller vad nu är), kramas.

Jag själv måste inte vara bra, jag förväntar mig inte heller att andra kring barnet ska vara bra men jag förväntar mig att jag och maken inte är dåliga, om ni förstår. LIte det här med good enough helt enkelt.          

Det här med att domdera och försöka bestämma vart jag ska stå, exakt hur handen ska hållas, vilken fot som ska sättas först i trappen, inte få gå och kissa osv, det är aldrig ok för mig! Där markerar jag tidigt att det inte är upp till henne att bestämma hur jag ska föra min kropp. Vid dessa tillfällen då jag sätter mina personliga gränser så blir det nästan alltid kalabalik här hemma. Men det märks ofta ganska tidigt på dagen om hon är på detta humör och då känner jag att det är lika bra att ta detta på en gång så har vi liksom gjort bort det. Annars skjuter vi bara upp det till senare. Jag ser detta som ett test där hon vill veta om jag kan hålla i situationen när hon känner sig lite vilsen. Och det gör jag bäst genom att låta henne vara arg, sätta mins egna gränser och möta henne med ett stort lugn och prata ytterst lite, gärna upprepa samma sak under hela utbrottet.