Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Acelise: nu har jag glömt hur gammal din är men jag tycker nog att skrika är ett ganska bra sätt att uttrycka sin ilska när man är liten. Jag är av tron att detta sedan förfinas när barnet blir äldre och får bättre impulskontroll. Sedan kan man ju alltid prata, i lite mindre skarpt läge, om bra sätt att uttrycka sin ilska. Om din man störs mycket av skriken kan han ju sätta på sig hörselkåpor eller gå undan. När min dotter skriker "för skojs skull" så är tvättstugan reserverad för det när vi inte vill lyssna på hennes skrik, men då är hon ju inte arg vilket för mig är en stor skillnad!
Jag ska ta med mig det, både förklaring och metod.
Tänker bryta in med ett helt annat ämne, för vi har haft en sådan.....ja, vad ska man säga, märklig, dag . Vår "stora" lilla 4-åring har sista tiden haft ett humör utan dess like. Inte att han är arg och frustrerad för jämnan utan mer att han tänt på nolltid. Jag antar att han har en period av frigörelse. Igår fick han sin första tvåhjuling, utan stödhjul.....och idag hojar han iväg. Blir stående lite som en mamma som vinkar farväl.....ser min telning bryta ny mark. Ikväll konstaterade han plötsligt att han ville sova i lekrummet. "Jaha", sa vi lite förvånat. "Jag vill att mamma nattar". "Ja, det kan jag göra", svarade jag, "men jag tänker sova i min säng i natt". "Ja, men du stannar tills jag somnat.""Ja, det är klart". Och nu sover han......själv.......i lekrummet! Vi har alltid haft en säng ståendes där som använts som soffa mestadels.....och leksaksupplag. Vi har egentligen aldrig ens pratat om att någon av dem ska sova i eget rum......har liksom inte känts viktigt för oss. Och så kom det från honom själv....bara sådär. Sambon är mest förvånad. "Märkligt", var hans enda kommentar när storebror somnat. Han kommer säkert traskande någon gång innan morgonen.....men fascinerande är det. Den egna drivkraften inom dem.....att se dem skapa sin egen individ så att säga......bryta sig loss.....göra sig självständig. Som mamma så känner jag mig förundrad, stolt.....och lite vemodig .
På tal om utbrott så fick jag en örfil av min 4-åring ikväll. Jag blev också kallad "skräp", vad det nu kommer ifrån?
Jag hanterade inte det så jättebra, jag blev så otroligt provocerad och örfilen gjorde ont. Jag tog tag i honom och bar honom in i huset. Och skrek på honom, så arg blev jag.
Usch.
?
Vad många kloka tankar ni har allihop!
Jag tycker att det är svårt att dels veta vad som är "rätt" att säga och dels att klara av att tänka på det i jobbiga stunder. Å ena sidan tror jag att det är viktigt att sätta gränser för sig själv och inte acceptera "vad som helst" bara för att barnen är det finaste vi har. Å andra sidan kan jag tänka att barnen är små och behöver skyddas. Jag hinner inte skriva mer nu men ville i alla fall säga att jag uppskattar att ni vettiga människor finns. Ni väcker så många nya tankar hos mig.
Kram på er. 
. Vår "stora" lilla 4-åring har sista tiden haft ett humör utan dess like. Inte att han är arg och frustrerad för jämnan utan mer att han tänt på nolltid. Jag antar att han har en period av frigörelse. Igår fick han sin första tvåhjuling, utan stödhjul.....och idag hojar han iväg. Blir stående lite som en mamma som vinkar farväl.....ser min telning bryta ny mark. Ikväll konstaterade han plötsligt att han ville sova i lekrummet. "Jaha", sa vi lite förvånat. "Jag vill att mamma nattar". "Ja, det kan jag göra", svarade jag, "men jag tänker sova i min säng i natt". "Ja, men du stannar tills jag somnat.""Ja, det är klart". Och nu sover han......själv.......i lekrummet! Vi har alltid haft en säng ståendes där som använts som soffa mestadels.....och leksaksupplag. Vi har egentligen aldrig ens pratat om att någon av dem ska sova i eget rum......har liksom inte känts viktigt för oss. Och så kom det från honom själv....bara sådär. Sambon är mest förvånad. "Märkligt", var hans enda kommentar när storebror somnat. Han kommer säkert traskande någon gång innan morgonen.....men fascinerande är det. Den egna drivkraften inom dem.....att se dem skapa sin egen individ så att säga......bryta sig loss.....göra sig självständig. Som mamma så känner jag mig förundrad, stolt.....och lite vemodig .
Acelise: Vilken "ställning" man tar beror ju ofta på vilken tolkning man gör av beteendet. Visst kan det vara så att han försöker återta kontroll som han upplever att han har tappat. Det kan även vara så att han söker ett "stopp", dvs vart finns era gränser? Jag tänker som så att dottern försöker bilda sig en uppfattning om vem hon är och vem hon inte är. För att göra det behöver hon titta på andra som hon litar på och känner sig trygg med - sina föräldrar. Jag tolkar det som att hon, i sitt sökande efter vem hon själv är, aktivt letar efter mina gränser, efter tydliga tecken på vem jag är och vem jag inte är och detta gör hon genom att försöka "domdera" runt mig på en miljon olika sätt. Vart går din gräns mamma? Hur gör du för att markera den? Håller du i situationen när jag inte riktigt vet vem jag är ellrr vad jag vill? Gud ska veta att jag har gett efter ibland och det eskalerar alltid till helt absurda proportioner och kort sagt så spelar det ingen roll vad jag gör - det blir alltid fel. Jag säger absolut inte att din tolkning skulle vara felaktig, du gör bara en annan tolkning än vad jag gör.