Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Haha först tänkte jag göra tummen upp för Acelises inlägg om att ge mig sig ibland. Vi gör det hela tiden, igår satt pappa vid middagsbordet nedtvingad med pannan i bordet 
Han försökte resa sig men där står storebror på triptrap-stolen och "nej, du ska ner" varpå han lägger ner huvudet igen. "Du med säger han och pekar på lillebror och du med säger han till mig. Vi skrattade bara allihopa, även lillebror. Sen håller jag med Me like coffee precis lika mycket, det handlar om att söka gränser och att träffa på gränser gör barn trygga. De vet att de inte behöver bemästra världen, mamma och pappa gör det åt mig, jag kan få vara barn och liten istället.
Vi har olika barn och vi är olika. Jag har förstått att Me like coffee kämpat ganska hårt med dotterns utbrott. Vi har inte alls haft de utbrotten och därför blir mitt perspektiv ett helt annat. Ni (förutom flickan och kråkan) har inte barn som inte äter och därför blev era perspektiv helt andra när jag tog upp frågan om mathållning för ett tag sen.
?
Håller helt med! Jag tycker din tolkning också är "rätt", Me like coffee!
Även om jag just där och just då enbart ser till det där med att återta kontroll.
För mig handlar det nog mycket om vad JAG orkar också. Ibland är det lättare att helt enkelt lägga pannan i bordet (hahaha, så himla fint, chokladkaffe! Sorry om jag skrattar, men underbart ju!) eller hålla handen på rätt sätt istället för att utbrottet ska eskalera på nytt. Självbevarelsedrift kanske...
Jag markerar då hellre det som du beskriver med "viktigare" (tolka mig rätt) grejer. När han säger att han vill gå till parken i stället för till affären, så kan jag där och då ta den fajten för att markera vad som är gränser och hur världen funkar.
Ja, visst är det så Chokladkaffe! Olika barn formar olika förhållningssätt. Vi har ju brottats en hel del med väldigt kraftiga utbrott - och gör det fortfarande från och till och jag ösnkar att vi kunde släppa efter en del men det funkar tyvärr inte så... Det ena leder till det andra och ju mer vi ger efter desto kraftigare blir utbrotten. Vid ett utbrott hade jag flyttat min fot några centimeter så att jag höll den mot kylskåpet. Då tyckte hon att jag skulle flytta den till en annan plats. Med tidigare erfarenhet visste jag att det bara skulle eskalera om jag "gav med mig" så där satt jag på köksgolvet och kämpade för kung och fosterland att hålla kvar foten medan hon försökte bända loss den... När jag skriver det så låter det helt galet och om jag själv hade bevittnat det så skulle jag nog ha kommit med ett och annat råd men jag vet idag att det är just det jag behöver göra, hur galet det än må framstå . Sen finns det ju tillfällen då hon lite lugnare försöker få sin vilja fram och pillar länge för att göra så att vi håller varandra "rätt i handen" eller blir halvt galen över att täcket ligger två cm fel och då låter jag henne hållas. I slutändan handlar det ju om vart ens personliga gräns går och ibland går jag med på mycket och ibland tvärnitar jag. Men med min dotter finns sällan något mellanläge och jag har nog blivit expert på att se vilket humör hon är på och om det är läge att möta henne eller sätta stopp på en gång. Sen är det ju också så att min tolkning gör jag ju utifrån oss och våra erfarenheter.
Me like coffee: absolut, såklart tolkar man utifrån sig själv.
Jag är ju bara "expert" på just mitt barn (även om jag inte känner mig som expert, snarare apförvirrad...).
För att besvara din fråga tidigare, så är han drygt 2 år.
God natt, stjärnor här inne! Klokare får man leta efter!
Godmorgon
likt Chokladkaffe så gör jag *tummen upp* för både Acelise och Me like coffees inlägg - och tolkningar av gränsdragningen vs att "ge efter" (eller vad man nu ska kalla det i brist på bättre ord).
Jag tycker även att det handlar om olika perspektiv - inte bara utgångsläget att vi är olika - utan tidsperspektiv. Min man och jag är ense i det mesta men märker att när vi inte är det så beror det på att vi har olika tidsperspektiv och har olika "deadline" för ett viss agerande/beteende. Vad kommer det här agerande leda till om sju år kontra sju sekunder?
. Vår "stora" lilla 4-åring har sista tiden haft ett humör utan dess like. Inte att han är arg och frustrerad för jämnan utan mer att han tänt på nolltid. Jag antar att han har en period av frigörelse. Igår fick han sin första tvåhjuling, utan stödhjul.....och idag hojar han iväg. Blir stående lite som en mamma som vinkar farväl.....ser min telning bryta ny mark. Ikväll konstaterade han plötsligt att han ville sova i lekrummet. "Jaha", sa vi lite förvånat. "Jag vill att mamma nattar". "Ja, det kan jag göra", svarade jag, "men jag tänker sova i min säng i natt". "Ja, men du stannar tills jag somnat.""Ja, det är klart". Och nu sover han......själv.......i lekrummet! Vi har alltid haft en säng ståendes där som använts som soffa mestadels.....och leksaksupplag. Vi har egentligen aldrig ens pratat om att någon av dem ska sova i eget rum......har liksom inte känts viktigt för oss. Och så kom det från honom själv....bara sådär. Sambon är mest förvånad. "Märkligt", var hans enda kommentar när storebror somnat. Han kommer säkert traskande någon gång innan morgonen.....men fascinerande är det. Den egna drivkraften inom dem.....att se dem skapa sin egen individ så att säga......bryta sig loss.....göra sig självständig. Som mamma så känner jag mig förundrad, stolt.....och lite vemodig .
Flickan och Kråkan: vilken spännande resa man gör med barn! Det är verkligen en fruktsallad av känslor som ständigt förändras . Härligast av allt är när barn får följa sin egen utveckling i sin egen takt. Dottern har tidigare deklarerat att hon ville sova i sängen i lekrummet och har somnat där två kvällar men kommit över till oss under natten. Nu var det ett tag sen hon sa att hon ville men det händer säkert igen . Förvånade var vi minst sagt och kommer även att bli i fortsättningen .
. Härligast av allt är när barn får följa sin egen utveckling i sin egen takt. Dottern har tidigare deklarerat att hon ville sova i sängen i lekrummet och har somnat där två kvällar men kommit över till oss under natten. Nu var det ett tag sen hon sa att hon ville men det händer säkert igen . Förvånade var vi minst sagt och kommer även att bli i fortsättningen . . Han var självklart välkommen tillbaka . Vi får väl se var han vill sova ikväll. Oavsett känns det som ett stort steg för honom.
. . Sedan ville han ha en smörgås. Han ville det 20 minuter tidigare och då gjorde jag en smörgås, men han ångrade sig så jag sparade den i en plastpåse. Han villa absolut inte ha den. Jag sa att han gärna fick ytterligare en smörgås men att jag ville att han åt den som redan fanns innan. Han fick totalspel. Sprangrunt och vrålade "ALDRIG!" och så tog han pastejsmörgåsen och kastade den med all kraft. Den fastnade elegent 1½ meter upp på väggen bredvid fönstret i andra ändan av rummet. Vi blev båda lite tagna av det hela och började skratta. Han fortsatte att vara lite purken, men tog tillslut den färdiga smörgåsen efter att jag delat den i 4 bitar (extremt viktigt av någon anledning ) och gick muttrande in och satte sig i soffan . Ja, herregud . Känns som lillebror mest tassar runt och fascinerat studerar det som händer mellan storebror och oss föräldrar. När storebror lämnat köket kom han in: "Kan jag få en smörgås, tack." .