Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. . Sedan ville han ha en smörgås. Han ville det 20 minuter tidigare och då gjorde jag en smörgås, men han ångrade sig så jag sparade den i en plastpåse. Han villa absolut inte ha den. Jag sa att han gärna fick ytterligare en smörgås men att jag ville att han åt den som redan fanns innan. Han fick totalspel. Sprangrunt och vrålade "ALDRIG!" och så tog han pastejsmörgåsen och kastade den med all kraft. Den fastnade elegent 1½ meter upp på väggen bredvid fönstret i andra ändan av rummet. Vi blev båda lite tagna av det hela och började skratta. Han fortsatte att vara lite purken, men tog tillslut den färdiga smörgåsen efter att jag delat den i 4 bitar (extremt viktigt av någon anledning ) och gick muttrande in och satte sig i soffan 
. Ja, herregud . Känns som lillebror mest tassar runt och fascinerat studerar det som händer mellan storebror och oss föräldrar. När storebror lämnat köket kom han in: "Kan jag få en smörgås, tack." . 
Slänger in en liten undran här.
Har sedan barnen föddes försökt att läsa av dom och att leva så AP som jag kunnat.
Vilket lett till en del gruff från främst sambon släkt som tycker jag daltar, skämmer bort och att mina barn kommer bli bortskämda och att jag kommer få bära dom resten av livet ungefär.
Jag tycker mina barn har utvecklats till starka och självsäkra individer. Vilket nu omgivningen tycker är att dom är bortskämda och alltid får som dom vill.
Nu behöver jag konkreta bra tips på hur man bäst löser vissa situationer utan att dom svärmor säger "en dask i röven" eller som resten säger sätt han i skamvrån typ.
Sonen är tre år och både han och jag har svårt för att hålla oss lugna och att samtala när det går överstyr.
Hur ska jag göra när han tex dragit ut ALLA skor i hela huset och jag lugnt försöker förklara att nu får vi hjälpas åt att plocka upp så vi vet var skorna är när vi ska gå ut.
När han sen säger nej och hela helvetet bryter ut med gråt och skrik och allt vad det blir hur går jag vidare?
Utan att själv gå upp i varv och bli irriterad?
Bara ett exempel.. Hoppas ni förstår helheten.
Vill ha en bra relation med min son. Men vi blir båda så irriterade så fort känns det som och jag blir frustrerad och han nog med. Vi kommer liksom in i en ond spiral och vill inte time-outa han....
Vet inte om någon förstår eller har råd men ger det ett försök...
Jag har också problem med sånt där. Det som funkat bäst är att vänta. Om det får gå en stund brukar han oftast vilja hjälpa till. Speciellt om vi gör det till en lek: "Vem plockar in skorna först och snabbast? Du eller jag?" Eller nu ska vi se om vi kan hitta alla vänsterskor!
Tja, det funkar oftast. Men bara då jag är i balans :D Annars orkar jag inte vara påhittig och leka mig igenom konflikter.
Det finns en jättebra bok som heter Playful parenting. Läs den!
Annars kan jag göra sånt som: Gör vi inte det här FÖRST så blir det inget av DET där sen. T ex så kan vi inte gå ut förrän vi har hittat skorna.
Hej och hå. Vi har varit bortresta över långhelg. Stora har tillbringat två dygn ensam hos mormor och morfar och haft det så fantastiskt bra hela tiden. Blev inte det minsta avvisande heller när vi träffades igen vilket jag hade trott, utan bara glad och kramig. Hon börjar bli stor! Provar så smått sin balanscykel, och börjar kunna läsa enkla ord som apa, vi, sol etc själv! Samtidigt som lillebror under hela helgen i för honom okända människors sällskap var en liten charmör utan dess like, humöret på topp hela tiden. Han sitter där han sitter, den lille klunsen, så den motoriska utvecklingen går lite långsamt. I stället har han börjat känna igen sitt första ord, lampa givetvis (efter några veckors tjat från min sida, hehe). *lycklig mor svämmar över en smula*
Och så några korta kommentarer från en annan treårings mamma. Just vad gäller städning/att plocka undan som i ditt exempel lillgarden... Jag vill att min treåring ska hjälpa till att plocka undan, om än bara med en enda sak. Gör hon inte det pga fix idé/låsning i situationen, visar jag att jag blir irriterad, och påpekar att jag tycker att det är orättvist att jag ska göra allt och hon inget, det är faktiskt hon som dragit ut grejerna och inte jag. Men oftast försöker jag ge henne gott om tid, att innan kvällsmaten ska kläderna vara upphängda i hallen i stället för liggande på golvet. Påminner några gånger. Ofta brukar det ge henne lite utrymme att "kinka" en stund, ha tid att göra annat en stund och under tiden "ladda" för att slutligen genomföra uppdraget. Å andra sidan är det knepigt att ge råd i en konkret situation tycker jag, eftersom barn är så himla olika. I alla fall hämtar jag rätt mycket inspiration från den här bloggen som ni förmodligen också känner till:
petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/
I den konkreta situationen glömmer man givetvis bort sådana tankegångar, men lyckas man ha med dem något lite i relationen med sitt barn så tror jag man når långt.
Jag ville dela med mig av några klipp från Dalai Lama Center i Kanada. Just de här föreläsningarna handlar om neurobiologi och hur vi som föräldrar kan påverka utvecklingen av våra barns hjärnor. Det är jätteintressant!
Titta på klippen som är under rubriken:
November 16: Parenting for the 21st Century: Building the Neural Circuits for Resilience and Kindness
dalailamacenter.org/programs/speakers-series/daniel-siegel/event
Tack alla för bra och konkreta tips.
En sak till jag kom på sen var det här med att sluta och nu räcker det.
Som när storebror och lillasyster leker och hon tycker att det blir för hårt och inte vill mer så har jag sagt till henne att säga sluta! Men det går liksom inte hem.
Han är väldigt på ibland och kan lätt gå upp i varv.
Så svårt att få kontakt med han och få han att lugna sig när han är mitt uppe i sitt roliga.
Men samtidigt måste ju lillasyster och alla andra runt om han få bestämma när dom inte vill mer...
Eller?
