AP-snack & babbeltråd

Stopp! Och stopphand upplever jag har fungerat rätt bra för mina. Annars har jag gjort som msKitten, helt enkelt lyft bort....många gånger när det behövts och helt enkelt satt oss emellan för att hjälpa den som så att säga inte vill längre. Viktigt när någon säger nej, eller visar att han inte vill vara med längre att....ja, då slutar man....tycker jag. Men det tar ju tid. Mina har blivit bättre på det men behöver massor med hjälp med detta dagligen. Någon av dem som bara inte kan låta bli....och det behöver inte handla om bufflighet utan sådant som att kommentera något.

Vad gäller att plocka undan så håller jag med msKitten här med. Låt det bero lite. 3-åringar brukar ha en tendens att säga nej om man frågar direkt. Låt det utslängda ligga ett tar och gör ingen större affär av det. Påminn ibland med ett "Jag vill att vi hjälps åt att plocka undan...." eller något liknande. Sedan har jag upptäckt att jag ibland är för snabb. Blit irriterad av att min yngsta slänger ut alla bukrar och byttor i köksskåpet för att leka exemeplvis när man står mitt i matlagningen (och kanske nyss röjt i köket). Om jag bara deltar i hans nöje ett tag, pratar med honom om vad han gör etc och sedan när han lämnat det hela för något annat och kommer in en sväng i köket så säger jag lite förvånat "Men oj, vad här ser ut! Alla burkar kan ju inte ligga här på golvet någon kan jag ramla på dem. Kom så stoppar vi tillbaka dem i skåpet. Ska vi se vilka vi kan stapla? Var vill du ställa dem?" etc. Brukar ofta fungera....hos oss i alla fall. 

Att hamna i direkt konfrontation med min yngsta är som en frontalkollision med en ånglok. Man behöver liksom invänta att han saktat ner lite innan för att det inte ska sluta i katastrof . Med storebror är det mer som att möta ett stridsplan - strategiskt, smidigt och rappt....och kan vända dnabbt .    

När det gäller att lyssna och hörsamma någons "nej" så är jag stenhård. Vill någon att man slutar så är det det som gäller. Jag är väldigt noga med detta själv, om hon säger "stopp" (vi kör också stopphand) eller "nej" så slutar jag omedelbart. När det gäller att hon ska sluta på vårt eller någon kompis "nej" så får jag helt enkelt hindra henne från att fortsätta om hon inte slutar. Det går ju alldeles utmärkt bra att göra detta utan att bli arg eller så. Förklara, förklara, förklara och ha insikt om att det inte räcker några gånger. Barn glömmer, lever här och nu och det tar tid innan poletten ramlar ner . Men jag tycker att det är enormt viktigt att lära barnen respektera ett nej och då är nog vi vuxna den bästa länken till att skapa förståelse för detta - genom att alltid respektera deras nej och se till att tydligt markera sina egna gränser. När det gäller att plocka undan så tycker jag att det bästa är att presentera sin tanke utifrån mig själv - "jag vill att vi plockar undan här för att... ... innan vi börjar med något nytt". Sedan lämnar jag ofta platsen så att hon inte känner att jag står som en kontrollant och hökar över henne. Istället vill jag lämna henne med ett tankeutrymme och det funkar ofta. Sedan pratar jag ofta om hur jag tycker att det är roligt att vi hjälps åt. Jag brukar också skapa lite lek kring städandet. När vi plockar bort legot kör vi ofta att vi ska försöka kasta bitarna i lådan på långt håll eller se hur många bitar vi kan hålla i handen samtidigt och sedan räkna dem när vi slänger ner dem i lådan. Ett annat tips är ju att tex en av er bara letar vänsterskor och den andra bara högerskor, eller något annat kul. Men det viktigaste tycker jag är att skapa en bra känsla, att det faktiskt kan vara kul (eller åtminstone inte tråkigt ) och att ge dem lite eget handlingsutrymme.

Problemet med vissa ovanståend lösningar är för vår del att när storebror går igång blir det på allt. Först river han allt i lekrummet och sen vidare ut i resten av lägenheten. Man hinner liksom inte ritkigt med. Det kan börja först som okej i mina ögon men sen helt plötsligt så tar det fart. Ofta har vi inte riktigt tid heller att driva saker. Visst kan jag säga om du inte gör så gör vi inte det du vill. Men, han ser oftast tv för min skul (jag behöver få nåt gjort), går för jag ska klara av bägge barnen osv. Den som förlorar på att driva nåt är helt enkelt jag.

Jag kanske bara får acceptera att jag har väldigt fysiskt vilda barn. Lillebror är dock ett helt annat kapitel har jag märkt när jag är med honom själv i liknande situationer jag var själv med storebror. Häromdagen var vi iväg, jag satt och drack kaffe medan lillebror påtade i ryggsäcken och tittade på saker. Storebror hade snabbt rivit ut allt i samma ålder för att sedan srpinga okontrollerat åt alla håll. Det är lite lättare att styra ett barn som lillebror helt enkelt. Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med sista...kanske klassikern att barn är olika och vissa områden kanske man får lägga ribban lägre än andra.

Tack och lov har vi bara förstående föräldrar med familjer som inte ska uppfostra och ha åsikter. Vi får tvärtom beröm rätt ofta för hur vi är med barnen vilket såklart gör det hela lättare  

Apropå något helt annat, vår lilla pruppa är nu 2,5 månader gammal och vi är helt förundrade över hur hon fungerar. Hon vill vara ifred när hon ska somna - hon somnar lättare om vi bäddar ner henne i vagnen än om vi bär henne i famnen eller har henne i sjal (då skriker hon för fulla muggar). Bröstet som storebror ville ha jämt och som han var jättenöjd vid, vill hon inte ha om hon inte är hungrig eller lite lagom trött. Så fort maten kommer släpper hon bröstet och yttrar sitt missnöje. Nöjdast är hon om hon får ligga på en filt och vi sitter och håller henne sällskap. Hon kan sitta i sitt babyskydd och titta sig omkring! Hon sover i spjälsängen (även om den står bredvid vår säng med ena sidan borttagen, och jag för bekvämlighets skull liggammar henne och då lyfter över henne i min säng vid första amningen på natten).

Väldigt olik sin bror, på många sätt och vis. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att vi möjligen är lite lugnare... men framför allt temperament. Någon "apatisk" bebis är hon rakt inte, där finns det inga problem att göra sin röst hörd. Vi har ju varit hemma båda två i två månader, så det har inte varit några större problem att svara på hennes signaler trots att storebror behöver uppmärksamhet.

Så, helt uppenbarligen kan barn vara på det här sättet. Jag började nästan tvivla. Spännande att se vart det bär hän!

k girl: Det där känner jag igen med vår lillebror här Jag förundrades över hans olikhet storebror just i temperament. Jag kunde lägga honom på sängen minns jag, han var väl 3 mån och helt plötsligt sov han. Gillade att ligga i babygymmet medan vi åt. Var tokig i att amma men det gick bra Nu börjar lillebror bli större, 1 år är han precis. De är fortfarande olika i temperament men samtidigt har han blivit lite mer aktiv eller vad man ska säga. En annan spännande grej är att han säger mamma och nej. Storebror yttrade inte ett knyst innan 18mån. Å andra sidan gick storebror 10mån gammal medan lillebror inte alls varit så intresserad av den biten. Det är verkligen en upplevelse att ha två. Hur går det annars för er? Växer lilltjejen till sig?