AP-snack & babbeltråd

Det är många som pratar om hur olika deras barn är. Själv slås jag ofta av tanken hur otroligt lika mina barn är varandra. Visst har de olikheter men likheterna är slående även om lillebror liksom är lite "mer". Stora var väldigt med i allt som hände runtom henne vilket resulterade i att hon hade mycket svårt att komma till ro när hon var liten (eller mindre, för liten är hon ju fortfarande ). Lillebror har varit än mer vaken och med vilket resulterar i att han inte somnar i sociala sammanhang. Han har aldrig (inte en enda gång!) somnat "av sig själv" utan somnar nästan enbart i sjalen - och nästan uteslutande utomhus. Inte ens amningen är sövande för honom. Han, precis som stora, hatar verkligen att åka bil vilket resulterar att vi antingen bara är hemma eller går dit vi ska. Lite lättare nu än när jag var hemma med stora då vi bodde ute på landet. Båda har varit nöjda så länge de har blivit ammade, blivit burna och fått sova nära. Om vårt nästa barn (jo, jag vill nog ha ett till ) blir ett sådant som somnar av sig själv, kan sova själv, bara äter tutte vid hunger osv, ja då kommer jag att hamna i chock . Nu känna det mer som att det andra barnet blev som första upphöjt i kvadrat . Men jag känner ju igen mig från när stora var mindre och vet ju nu att det mesta förändras och att hon visst kommer att kunna somna utan större hjälp, kommer att sova hela natten osv. Och dessutom älskar hon att åka bil . Men som sagt, här är likheterna mycket mer slående än olikheterna.

Storebror sover förresten inne hos sig själv nu. Han valde det inte själv men vi fick inte plats i sovrummet med ytterligare en säng. Det är så odramatiskt alltihopa, vi lägger honom där vilket han gillar. Ibland vaknar han på natten och då går någon in och lägger sig där eller så kommer han själv tassande in till oss. Ibland sover han natten igenom. Det behövde tydligen inte vara så svårt med sovandet. Lillebror har sin madrass på golvet nu. Ibland räcker det att man klappar honom lugn och ibland vill han komma upp. VIlket som går bra. Ibland sover han hela natten. Tänk vad folk håller på att ordna och fixa och ha sina principer med sovande och barn. Själv har jag kanske varit lite för mycket för samsovning, att det skulle vara det till varje pris trots att vi inte sovit så bra fyra st tillsammans. Någon har alltid väckt någon.

Annars, 13mån är det något som klingar hos er. LIllebror är så missnöjd hela tiden och uttrycker det med gnäll. Jag har svårt för gnäll eftersom jag känner mig otillräcklig. Inget jag gör blir bra. Han vill inte heller sova elelr äta då vi är vana. Han blir ännu ledsnare och får mat mellan målen och äter sen inte målen vi har. Usch min lilla plutt, han verkar ha det jobbigt men nu börjar även jag bli trött. Imorgon ska jag åka iväg två dygn, det känns ju inte kul när han är så ur balans.   

Oh ja. Lillebror sov 30 minter på dagen. Ville bara att jag skulle ligga på en madrass så att han kunde klänga och rulla på mig. Hade honom i knä på toaletten. Det var sommar för vår del. Var ute hela dagarna med honom på ryggen. Det gick bra. Hade nog gått i taket om det varit kallt och regnigt.

Okej, nu behöver jag er input och funderingar. Hoppas ni vill bidra.

Storebror har blivit smått våldsam av sig. Han rivs, hoppar, skriker högt istället för att prata, sliter i oss m.m. Det som vi upplever svårt att hantera är bitandet. Han kan helt oprovocerat bitas, nu ikväll var det pappa som fick ett ordentligt bett i benet. Han skrek till av smärta och markerade att så här gör man inte. Han känner sig dock frustrerad eftersom bitandet inte upphör men att det känns som det måste det. Hur ska man göra med storebror när ingenting "hjälper". Jag tänker ju markera genom att säga nej så gör vi inte, det gjorde ont på mamma. Pappa tänker mer straff (exempelvis lägga sig utan läsa bok) vilket jag absolut inte tror på. Dels för att det blir svårt för honom att förknippa indragen saga med bett i benet tidigare. Dels för jag inte vill snurra in i nån straff och hot cirkel. Men hur sjutton gör vi?  

Ja, nej, straff lär du inte få som rekommendation från någon i den här tråden...

Jag har ingen personlig erfarenhet av bitande i den omfattningen som du beskriver. Min treåring har dock en förkärlek att dels ge lillebror små "straffnyp", om han misshagar henne på något sätt, dels hålla hans hand eller liknande i munnen och riskerar då att bita lite väl hårt. En gång fick han ett riktigt rejält bett i magen. Min bror och mina två barn busade tillsammans i sängen när det hände, men han förstod inte att hon faktiskt bet bebisen utan trodde att hon bara bet i tröjan. Efteråt frågade hon mig varför min lillebror inte hejdade henne. Jag är lite osäker, men tolkade det som att hon faktiskt hade velat ha ett stopp från hans sida, eftersom hon insåg hur dumt det var att bita på det där sättet.

Vad jag har gjort är att markera mycket tydligt att sånt vill jag inte vara med om, när det väl händer. Men framför allt, ha koll på henne och bromsa i tid när jag märker att det finns risk för bit och nyp. Ja, säkert som ni gör med, chokladkaffe... Och så försöker jag förstås prata med henne i tid och otid om att det inte är kul att bli biten/nypt, att jag aldrig gör så mot henne så varför ska hon göra så? Prata om hur det känns, fråga om hon är arg på lillebror, etc.

Min yngsta har bitits i omgångar. Han gör det inte nu längre. Det tog rätt lång tid innan det försvann. Tror att man helt enkelt få vara tålmodig och konsekvent på det sättet du beskriver. Tydligt tala om att det inte är något man accepterar. Att det gör ont och faktiskt även kan vara farligt. Vi punktmarkerade ett tag för att storebror inte skulle råka illa ut. Han bet huvudskaligen av två orsaker - uppjagad/uppspelt och som sista utväg (kände sig trängd, inte hade något bättre att sätta emot smarta storebror etc.). Han blev biten en gång på förskolan av en annan pojke. Det hade han rätt lätt att relatera till,även om han inte kunde agera utifrån det alltid.

Vår lilleman har haft en period av spottande under ett par månader. På möbler, golv och närmaste familjemedlemmar. Blev något av en grej som han fick reaktion på. Han fick hjälpa att torka upp. Svårare att hitta en logisk konsekvens till just bitande. Jag tror som sagt att man fåra vara väldigt konsekvent med att tala om hur ont det gör, att man faktiskt skadar någon annan och kan göra det rätt illa.

Finns det något samband mellan tillfällena han bits? Tycker han att det är lite festligt med era reaktioner och han testar kring något han upptäckt var väldigt intressant ur den synvinkeln? Sitta ner ofta och prata med honom, när han inte bits och när han är lugn och harmonisk på alla sätt så att säga, om det hela. Vilka konsekvenser det får om man bits.

Vi pratade om det nu efteråt och maken förklarade att han valt bort saga för det kändes fel att gå från det ena till det andra. Han hade fortfarande ont i benet. Han tyckte inte heller straff var rätt eftersom det blir just otydligt vad sagan har med bett att göra. Just den här gången kom det från ingenstans, vi stod o pratade med varsitt barn i famnen. Antar storebror ville ha uppmärksamhet. Andra fall är det då han känner sig trängd och orden inte hjälper mot lillebrors angrepp. Jag brukar berömma o poängtera när han löser en ilskesituation genom att inte slå och bita. Annars markerar jag utan att göra en grej. Tänker att makens reaktion inför tanken att han biter andra barn (vilket jag inte tror han gör) blir oro att inte vara omtyckta på dagis. Maken hade själv tuff skoltid vilket gör att han är mer orolig för beteendens konsekvenser socialt. Jag tänker mer ta det med ro, markera o prata om det så är det borta en dag.

Tack för input. Antingen får man ett bra tips här eller lite bekräftelse att jag tänkt rätt

Och det är ju en rätt normal tanke. Jag har haft två barn som haft våldsamma perioder på olika sätt, knuffats, slagit, nupits, bitits. Det har alltid försvunnit efter ett tag. Plötsligt har vi bara upptänkt att.....oj, nu var det länge sedan han bet, nöp etc. Trots det är det något som jag reagerar starkt på....när de gör illa andra. Trots attjag vet att det är vanligt och normalt för åldern. Trots att jag vet att det gått över alla andra gånger. Någonstans långt där under ligger det och gnager det där med att det är ett osocialt beteende, hur ska det bli med kompisar etc. Tänk om det inte går över. Jag vet inte hur jag ska få det att sluta, han gör det vad jag än gör etc etc. De har aldrig gjort illa någon på förskolan exempelvis, utan det har hållit sig hemma. Man får helt enkelt hjälpa varandra att påminna sig om det .

Här hemma har vi det nu riktigt bra! Känns skönt efter tunga sex månader. Vi har sålt huset, min man har fått nytt jobb och flytten sker under sommaren. Ska bli så underbart att få tillgång till ett rikare socialt liv igen . Barnen känns harmoniska just nu och de avgudar verkligen varandra! Visst märks det lite förändring och turbulens nu när lillebror börjar ta sig runt på egna knän och ständigt ställer in siktet på det som storasyrran har, men då är ju allt i sin ordning . Nu börjar det faktiskt kännas roligt att ha barn igen!