AP-snack & babbeltråd

Har läst ytterligare lite om "känsliga barn", "orkideébarn", "high need babies". 
Ni som hängt med vet att jag har svårt för termen high need babies. Tror att jag kan börja sätta fingret på det....det handlar om att för mig så är det utgångsläget att det är så. I min värld så "ska" man vara så och jag blir förbluffad över motsatsen. 
Jag kopplar även ihop det med aknytningen men får återkomma till det... måste läsa mer....  

Fast du har ju skrivit att din dotter i perioder sovit i spjälsäng, redan där har du ju en avvikelse från vad som definieras som "high need"?

Jag menar såhär: att ett spädbarn vill vara nära är inte något konstigt eller avvikande. Det är normalt och högst naturligt att en nyfödd endast sover på eller vid mammas bröst eller att en sex veckor gammal bebis börjar gråta om hen läggs själv på en filt på golvet.

Men det är också min uppfattning att även bebisar har olika temperament och olika närhetsbehov, och jag skulle vilja påstå att de flesta inte har barn som är fyra månader-halvåret-åtta månader-ja till och med närmare två år gamla som inte kan sova en halv minut utan kroppskontakt eller som vägrar vistas på golvet (=gallskriker så fort man gör en antydan att lägga ner dem) trots att man sitter bredvid och pratar och sjunger.

Jag ser hur förstagångsföräldrarna i "min" tråd brottas med att barnen vill bli burna mycket och sova nära. De har inte räknat med att det kan vara så att vara förälder, för det är få som talar om det. För min del känns det så otroligt lätt. Min dotter vill också vara nära, hon sover halva natten i min omedelbara närhet, hon vill amma mycket, jag bär henne i sjal och i famnen när hon vill utan att tänka två gånger på det. Jag är hur som helst så van, efter storebror. Men det finns så uppenbara olikheter mellan dem att jag ändå vidhåller att det inte bara handlar om en för stor förväntan på barnet. 

Det ÄR oerhört kämpigt som förälder, oavsett om det är första, andra eller tredje barnet, om barnet mikrosover sig genom dagen, illvrålar så fort man försöker lägga ifrån sig barnet, eller sätta sig ner med barnet i famnen. Jag skulle vilja beskriva "high need"-bebisar som bebisar som behöver lite mer av allt. Däremot kan jag hålla med om att "bebisar är sådana" i så måtto att det är oerhört vanskligt att stämpla en bebis på under några månader som "high need".

Min son var ganska precis 21 månader när han kunde sova utan kroppskontakt och det därmed gick att söva honom i familjesängen och gå därifrån utan att han vaknade.         

Jag ser high need som karaktärsdrag hos barn, inte som en fas hos bebisar. Min äldre son är ett sådant barn. Och han är 4 år gammal. Han kräver mer av allt. Och jag ser det tydligt om jag jämför med andra barn och jag ser det när jag jämför med hans lillebror.

Alla bebisar behöver närhet, fysisk och psykisk. Men high need-barnen kräver mer av ALLT. Det räcker inte att bära några timmar om dagen - man ska bära ALLA timmarna på dagen. Det går inte att söva och sen lägga ner - nej det ska sovas hudkontakt HELA TIDEN. Det ammas inte varannan eller var tredje timme - nej det ammas HELA TIDEN, varje halvtimme 24/7. 

När jag jämför med lillebror är det milsvid skillnad. Jag har burit och ammat båda (lillebror ammas fortfarande, han är 17 månader), men det går inte att beskriva vilken skillnad det är. Lillebror kunde läggas ner i en babysitter som nyfödd och gunga sig själv till sömns (!!). Det var en chock för mig! (Stod i duschen och när jag öppnar ögonen efter schamponering ser jag lillebror sovandes!). 

Jag upplever min son som mer krävande än andra barn, även nu när han är 4 år. Han är känsligare, sätter högre krav på närvaro av oss föräldrar. Han har också mycket starkare integritet än andra barn som jag träffar och definitivt starkare än sin lillebror. 

High need är de hela sin barndom. Så ser jag det.

Jag vet att vi har olika erfarenheter (barn, bakgrund etc etc) och den här termen är ju omdiskuterad tidigare. 

Det handlar, för mig, inte om att det är en rad kriterier för att det ska uppfylla high need baby, och att det endast är då som ett barn är på det viset. Lika lite som jag anser att man kan checka av att man "är AP" bara för att man bär i sjal. 

Vi har ju pratat om det i en annan tråd, k girl, och jag minns att du inte var helt främmande för att det kunde ha med ens föreställning att göra. 

Jag vill inte att någon ska tro att jag vill förringa den överväldigande känslan av vara fysiskt sammankopplad med sitt barn. 

Jag vill våga glänta på den andra dörren, för jag häpnas allt oftare av barn som är, ja, låt oss kalla dem low need babies. 

 

Ja, k girl, vi hade en spjälsäng men jag anser inte att det faktum att hon ibland sov i spjälsäng som stod dikt an mot vår med en sida borttagen mellan ca 1 och 5 månaders ålder och vaknade varannan timme (ibland varje, ibland var 23:e minut) för att amma gör henne till ett barn som inte skulle def som high need av någon. Hon har sovit på mig i perioder också. 
Jag säger inte att vår dotter är high need. Jag känner inget behov av att leta fram en etikett. Du och jag har även i andra trådar pratat om detta och jag vet att du har skrivit att det i ditt fall nog kunde handla om förväntningar för att du ville göra saker; med huset, baka och skriva. 
 
Jag levde (och gör fortfarande) i en bubbla. När dotter var 2½ vecka fick jag en attack av "Herregud ska hon tutta HELA tiden jag hinner ju  inte ens värma mat" och stod naken i köket och försökte röra runt i en kastrull och tårarna rann och bröstmjölken likaså. Otaliga gänger har jag bajsat med dottern ammandes i famnen för att hon ville det och inget annat. 

Jag vill som sagt inte förringa om någon annan tyckt det varit jobbigt att ha någon sovandes på sig eller amma 24/7.
Jag anser bara själv att det inte är hela förklaringen - bebisens behov - utan också mammas, pappas föreställningar om hur det ska vara att få barn. Herregud, vi har väl alla fått samma intryck från film, mammatoiningar, etc etc hur det ska vara. Vi här inne som babblar ....jag tolkar det som att vi talar om samma färg men olika nyanser. 

Jag upplever att du har väldigt liten förståelse för hur de här barnen kan vara. Det har du inte bara visat en gång, utan upprepade gånger, i diskussioner i både den här tråden och i andra. Det handlar inte bara om en förväntanseffekt; du saknar förståelse också för att du inte har levt med ett barn som behöver mer av allting.

Jag vet också att jag har skrivit att en del av min frustration till viss del kan ha berott på mina förväntningar. Men jag är tvåbarnsförälder nu och har insett att det är en väldigt liten del av förklaringen. En majoritet av småbarnsförälder bör förvänta sig att kunna gå och skita, göra i ordning en smörgås eller sitta med armarna fria för att läsa en bok åtminstone någon kväll när barnet är över ett år gammalt.

Du beskriver hur det var när din dotter var nästan tre veckor gammal. Det är något man kan förvänta sig. Det tycker jag inte att man ska förvänta sig när barnet är över ett år gammalt.

Jag tycker att det är en sjuhelvetes massa saker man kan förvänta sig av en månadsgammal bebis, men inte en årsgammal. De flesta - och jag skulle vara ytterst förvånad om du bara ryckte på axlarna - tycker att det är jobbigt att ha någon på sig i såväl sovande som vaket tillstånd (för annars raserar hela barnets värld) 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dygn om året. Det är inte "faser" som kommer och går där barnet vill ha mer närhet - det vill ha mer närhet JÄMT.

Du skriver att du inte "vill förringa om någon annan tyckt det varit jobbigt att ha någon sovandes på sig eller amma 24/7", men det du gör är att dels förringa situationen man befinner sig i när det är så jämt, jämt, utan andhämtning. Och dessutom har du mage att säga - det har du i alla fall gjort tidigare - att det inte är barnet det handlar om, utan föräldrarna.

Jag kan tala om att det är en JÄVLA skillnad mellan ett barn som ska sova med konstant hudkontakt med varenda kvadratcentimeter av kroppen och allra helst en bröstvårta i munnen och som vaknar och skriker i panik  om man - herregud! - dristar sig till att gå och kissa i över ett års tid, utan någon "lugnare" period, och ett barn som kan sova 1-2 timmar, till och med en ynka halvtimme, i en egen säng även om den står dikt an den egna. Det vet jag, för jag har upplevt både och.

Och jag må ha haft funderingar på att det berodde på mig och oss. Kan bara konstatera att så icket är fallet.

Förlåt att jag spammar tråden, men hela diskussionen känns bisarr och lätt "goddag yxskaft". För mig känns det som om ett samtal där jag beklagar mig över att det är jobbigt att min gamla Ford inte startar kalla morgnar, och någon inflikar att de minsann inte tycker att det är jobbigt. Nej, det handlar om att jag förväntar mig att min Ford ska starta, det är därför det är jobbigt.

Men i själva verket är det så att deras gamla Ford inte startar vid -30 grader, och min gamla Ford klickar redan vid -10. Men si det går inte att det handlar om två olika bilar med två olika förutsättningar, så det beror säkert på mitt/vårt sätt att vrida om nyckeln.

Ja, jag tycker att det är provocerande.

What's all the fuss about? 

Barn föds olika och de har olika temperament från FÖDSELN. Det är ju helt oberoende av vad föräldrarna tycker om det och vilka förväntningar de har.

Det vet alla som har fler barn!