AP-snack & babbeltråd

HÅller med, be inte om ursäkt. Förväntningar eller begrepp eller vad det kan vara spelar ingen roll. Du vet vilken skillnad det är mellan barn. Vi andra vet det också fast på andra områden. JAg vet hur det är att ha ett barn som inte äter och som har svårt att komma till ro på kvällarna, Me like coffe vet hur det är att ha ett barn som får utbrott osv osv. Det är först när man har barn som är lite ytterligare som man vet vad saker handlar om. Mina barn är inte high need, storebror kanske nosar på det hela och jag kan inte ens föreställa mig hur du haft det. Att du ens ska behöva försvara dig och fundera på om det var du eller ni är befängt och himla onödigt. Klart du funderat så, inte så jag menar men tja...du förstår kanske. Och sen är det så himla fel och ego att under barnets första år önska sig att få gå på toa själv, ägna nån stund åt sig själv och sina intressen. I min värld är det snarare märkligt att inte önska det men det är ju jag...egomorsan...eller vad. Usch nu blir jag upprörd men det finns inget som gör mig mer upprörd än brist på ödmjukhet inför andras situationer...eller snarare brist på empati.

Jag tror att det är svårt att förstå skillnaden innan man har upplevt den själv. Det är lite som när en person utan barn säger att hen älskar sin hund lika mycket som en förälder älskar sitt barn. Jag vet att det inte stämmer, men ord kan inte riktigt beskriva skillnaden.

Vilda barn skrev förresten ett inlägg om detta nyligen: hostlycka.blogspot.se/2012/04/onskeinlagg-high-need-babies.html comment-form.

Jag skriver från mobilen nu och lyckas inte kopiera det jag skrev som kommentar till det inlägget, så jag återkommer senare. Jag är i alla fall helt övertygad, både utifrån egna upplevelser av mitt eget barn och andra barn samt utifrån forskning, om att barn föds med olika temperament.

Nu gick det.

"Tack för att du skriver om detta! Jag känner igen så mycket, om än inte allt. Vi upplevde en enorm förändring när A lärde sig att gå vid 14 månader och ytterligare en stor förändring när han började prata mer. Sedan dess har det bara blivit lättare och idag är det alldeles underbart att vara förälder. Andra pratar om "trotsiga" barn efter ett lugnt spädbarnsår (vad är det?) och jag kan inte alls känna igen problemet. Det går ju faktiskt att kommunicera på ett helt annat sätt med en 1,5-åring än med ett spädbarn. Självklart kommunicerade vi även då, men nu kan han verbalisera sina tankar och genom att prata med varandra undviker vi de allra flesta konflikter.

När han var mindre kände jag mig så fasansfullt uppgiven och värdelös som aldrig lyckades få min son nöjd. Han grät visserligen inte mycket, men det enda jag kunde göra var att gå omkring med honom i famnen. Så fort jag stannade upp eller (ännu värre) satte mig ner började han skruva på sig och gråta.

"Han hatade helt enkelt att vara en bebis, fångad i en otymplig kropp." Just den meningen gav mig rysningar. Precis så har jag känt men inte lyckats hitta orden. Jag upplevde att han var så otroligt frustrerad över att vara liten och inte kunna göra det han ville själv. Nu kan han och är på många sätt en helt annan unge!

Han har dock alltid varit väldigt social (mycket mer än både pappan och jag kan känna igen i oss själva) och älskat att umgås med andra människor. Faktum är att han var som mest nöjd när vi hade vänner på besök och han fick ständig stimulans. Han har fortfarande inget intresse av att bara vara utan vill hela tiden sysselsättas. Han vill aldrig leka själv, oavsett aktivitet, vilket fascinerar mig som är en riktig ensamvarg. Vi är på många sätt väldigt olika, min son och jag."

Min tur att spamma tråden.

Ville bara säga något angående etiketter. Det är förstås något som kan diskuteras fram och tillbaka och som har sina fördelar såväl som nackdelar. I mitt yrke kommer jag att vara så gott som tvungen att sätta diagnos på människor och efter många funderingar har jag kommit fram till att det känns helt okej. Visst kan man argumentera att det bortser från individen och förenklar problematiken, men hellre det än att en människa blir utan hjälpen hen är i behov av. Jag tänker väl ungefär likadant vad gäller begreppet high need eller highly sensitive som numer verkar användas mest. Så länge ett begrepp används för att skapa förståelse för en människa "i nöd" så är det bra att det finns. Det ska gudarna veta att det hjälpte mig, som inte längre vet om mitt barn är high need eller inte, att inse att han inte nödvändigtvis var missnöjd för att jag var världens sämsta mamma.

Det är spännande det här med hur olika barn kan vara, och som ni andra redan varit inne på så är det svårt att verkligen förstå förrän man varit där .

Inget av mina barn har varit high-need om man ska gå efter innehållsförteckningen så att säga. Jag har dock upplevt att båda varit high-need på sina egna sätt.

Lillebror har alltid haft ett galet behov av kroppskontakt - hudkontakt - och fått panik när man avlägsnat sig ett par milimeter. Det festliga är att jag upplevde detta som rätt befriande när han var spädbarn. Eftersom vi bär och samsover och ammar fritt så var det relativt enkelt....för just mig. Fick han bara hudkontakt och få vara nära så var han nöjd. Enkel universallösning. Jag jämförde med storebror.

För storebror har det aldrig räckt...på långa vägar. Han vill kramas, men inte för länge. Han vill ha sällskap, men inte för nära etc. Han har alltid haft ett större behov av en aktiv förälder så att säga. Krävt mer än kroppsnärhet....hela tiden. Något har passat en halv minut sedan krävt nytt. Så är de fortfarande på många sätt. När de känner sig "bortglömda" när jag läser tidningen så blir lillebror nöjd om han får sitta och gosa i knä. Borrar in sitt huvud i mitt bröst och så får jag läsa vidare. Storebror vill också gärna upp i knä, men det ska hända något. Fokus ska vara på aktivitet med honom. Vi ska prata om bilder, samtala om saker, han vill bläddra etc etc. Det har alltid varit så här så handlar inte om åldersskillnaden. Storebror kräver att jag är mentalt med honom så att säga. Han vill ha ett "intellektuellt" utbyte. Lillebror är en känslomänniska och min fysiska kärlek räcker ofta i de flesta lägen.

Sedan har man ju olika "akilleshälar". Jag har inga större problem med ett barn som vill ha hudkontakt dygnet runt. Jag får däremot totalspel på "pill". Lillebror har haft perioder av helgalet "pill". Ligga timmar på nätterna och krafsa på min rygg, hals, klappa, vira in fingrarna i håret etc. Det är jag hyperkänslig mot. Vet inte varför, jag känner bara smått panik . 

           

Ingen mer som har nån input kring det här med nej och stopp? Hur man kan förklara skillnaden mellan när mamma får köra över barnets nej? Det här med måste och vill är ju bra, vissa saker måste man helt enkelt.

Gällande frågan om att köra över barnets nej: För det första så utvärderar jag alltid om det verkligen är värt det. Är det verkligen ett måste? Det kan det ju vara och ibland kommer ju dessa situationer rätt ofta och ibland mer sällan. En gång hade dottern stoppat upp en bit paprika i näsan. Den måste tas bort och vi fick hålla fast henne när hon skrek. Innan det hade vi pratat med henne och försökt hitta andra vägar men till sist hade vi bara detta kvar. Paprikan måste ut. Sedan ser jag tandborstning som ett av vardagens måsten så denna situation kommer ju dagligen. Nu har vi haft ganska lite debatt kring just detta men det är ju något som dyker upp i alla hem och kanske ändå får agera exempel. I dessa, lite mindre kritiska lägen, tycker jag ofta att man kommer långt med empati, tankar kring behov, känslor, mål och strategi. Med det sagt menar jag att jag fösöker vara förstående i situationen och ödmjuk inför dotterns känslor. Hon kanske är trött och vill inte alls. Hon kanske är helt inne i några andra tankar och inte alls inställd på att borsta tänderna. Kanske tycker hon är det är läskigt/gör ont/är obehagligt att borsta tänderna. Det kan ju vara rätt mycket men jag försöker ändå stämma av vad det är som gör att hon inte vill borsta just nu. Sedan förklarar jag varför jag ser det som väldigt viktigt att borsta tänderna, typ "jag vill att vi borstar dina tänder för att...". Men den största källan till konflikter tycker jag sällan ligger i själva målet (att borsta tänderna) utan i strategin kring hur/när/var det ska göras. Detta funderar jag rätt mycket över och ofta löser (eller undviker) vi konflikter när vi försöker ändra eller justera strategin vi har för att uppnå målet. Det kan handla om att vi ändrar val av tidpunkt, val av plats, val av tandborste eller val av person som ska utföra borstandet. På så vis når vi målet men vägen dit förhandlar vi om. Det tycker jag funkar riktigt bra. Men sen försöker jag verkligen vara kritisk och omvärdera mina "måsten". Medicin i form av hostmedicin eller annat som dämpar med inte är livsnödvändigt där uttrycker jag bara min önskan och varför jag vill det men påpekar också att jag inte kommer att tvinga henne att ta det. Jag pratar också om att jag förstår att det är äckligt och inte speciellt roligt att ta det och jag vill att hon ska veta att jag förstår om hon inte vill. Sen är det upp till henne själv. Men i de mer vardagliga dispyterna så tror jag att nyckeln ligger i att kritiskt granska de strategier man väljer för att uppnå sina behov och önskningar, något som gäller såväl vuxna som barn.