Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Ja, när det kommer till ett nej eller en stopphand så gör vi som Kgirl, vi stannar alltid upp. Det känns självklart!
Måste bara komma med ett inlägg... Jag mår så fruktansvärt dåligt när vi ger sonen medicin, måste "tvinga" honom till penicillin etc. Får brutal ångest och blir alldeles skakig. För även om jag vet att det för hans bästa är det ju oerhört traumatiskt just där och då... En stopphand i det läget är terror eftersom vi måste "köra över den" och göra det där obehagliga ändå :((
Acelise: Jag förstår att det är jobbigt! Dock är det nog bara att förlika sig med tanken över att det är en av baksidorna med föräldraskapet. Vissa saker kan och ska inte barnen besluta om och när det kommer till detta så är det ju ett sådant fall. Men inte mindre jobbigt för det!
chokladkaffe: (Jag skriver från mobilen igen så jag blir kortfattad.) Jag tänker att man hanterar det genom att konsekvent respektera nej i alla andra fall. Vår son har börjat bli väldigt tydlig med att han inte vill att vi gör vissa saker, exempelvis pussar, kramar, sjunger för honom eller vad det nu kan handla om. Därför har det också blivit enkelt för oss att sluta direkt. Ofta säger vi också något som bekräftar det han visade, så som "okej, du vill inte pussas nu, då slutar jag". När det gäller situationer där han inte får bestämma försöker vi på samma sätt att prata oss igenom händelsen. "Jag vet att du inte vill ta medicinen/ta tempen/ta på overallen och jag förstår att du blir arg/ledsen, men vi måste göra det för att du ska kunna bli frisk/gå ut", typ.
Vet inte om det var svar på din fråga.
Förresten, hur har det gått med maten för er? Är det storebror eller lillebror som matvägrar? Vi har samma problem här hemma och trots att jag försöker tänka att de flesta barn faktiskt inte svälter sig själva kan jag undra om vi har gjort något fel. Vissa hävdar att det är på grund av amningen som han inte är intresserad av att äta annan mat, men är detta ett tillräckligt skäl för att sluta amma när både sonen och jag vill fortsätta? Gör jag fel som fortfarande ger honom bröstet när han vill, trots att han äter dåligt? Det börjar kännas jobbigt, samtidigt som vi är så vana vid att han på sin höjd äter en sked mat.
Hur tänker ni?
Acelise, förstår att det är jobbigt! 
Kan ni prata om det efteråt och på så sätt få situationen att kännas bättre?
Makadam, vad tråkigt att du har känt dig låg. Hoppas att det vänder snart!
Det är ju en balansgång det där med "stopp" och att köra över stopp. Vi försöker i möjligaste mån alltid att samtala och förhandla så att de är, om än något motvilligt, med på noterna. Jag upplever att vi ofta får med dem någorlunda om vi ger dem tid och utrymme och bestämma själv när och hur (till viss del).
Sedan beror det lite på sammanhang. Har jag ett barn som exempelvis är oerhört bajsnödig, och vi är ute, och den andre helt enkelt inte vill följa med eller avbryta det han håller på med så lyfter jag utan större betänklighet bara med honom - även om han säger stopp och nej. För mig är det skillnad på det och att påtvinga barnet själv något i form av tandborstning, hårtvätt, medicinering etc.
Och det är i sin tur oerhört stor skillnad på hårtvätt och medicinering.....och medicinering och medicinering. Vi har tvingat vår yngsta att inhalera genom att fysiskt hålla fast honom storskrikandes exempelvis. Det är helt enkelt nödvändigt och måste göras omgående. Jag försöker i dessa lägen att ändå respektera deras protester och nej så gott det går genom att vara väldigt tydlig med att visa förståelse och bekräfta känslan. Säger att jag vet att han inte vill, är rädd och tycker att det är obehagligt. Gör det hela så snabbt vi kan och försöker vara så trygga i det vi bara kan. Efteråt brukar jag be om ursäkt för att jag hållit fast och tvingat (inte för medicineringen), men att det är något som är så viktigt att det bara måste göras, hur obehagligt det än är.
Tack alla för er input. Just tandborstning går supersmidigt hos oss också, var mest exempel. Däremot är det smörja rumpan och tvätta håret som är saker han verkligen inte vill göra. När det gäller hårtvätt har vi reducerat detta till en gång i veckan. Då gör jag det bara. Jag säger alltid tydligt att nu ska vi tvätta håret varpå han gallskriker. Jag säger att jag vet han inte tycker om det, hör att han inte vill osv. Ibland går det att komma undan med att hälla muggar vatten över håret och då nöjer vi oss med det. Annars kör jag bara på.
Jag respekterar också nej i alla andra lägen där det är ngt som inte måste göras. Säger att det vore bra men vi tvingar dig inte. Jag försöker också förhandla men jag är väl inte den mest tålmodiga så i sämret stunder blir det inte så mycket förhandlande. Jag ville mest höra hur ni skiljer på de här situationerna men det känns väldigt logiskt det ni alla skriver.
Ibland undrar jag också över det här med att testa gränser. Jag, storebror och hans morfar var och handlade idag. Han skulle köra egen vagn vilket aldrig är särskilt bra ide´efter som han springer ifrån den, börjar äta på godis och annat han blir sugen på för stunden.Det går inte att kontrollera honom. Idag fick han dock köra själv eftersom vi var två vuxna på ett barn. Hela handlingen var ett skämt, han sprang hej vilt och rev och slet. Till slut fick jag nog och satte mig ner (hade gjort det flera gånger och försökt förklara) och sa nu räcker det för idag. Tog honom i famnen varpå han blev väldigt arg, bar ut honom. Han började fråga varför och var morfar är, varför kunde vi inte betala med honom varpå jag svarade att det gick inte idag, mamma orkar inte springa efter dig längre på ica. Då först lugnade han sig när jag var rak och ärlig hur jag kände och upplevde det. "Jag tycker det är jobbigt att springa efter dig och det tycker morfar också, därför får vi vänta här ute nu".Som att han letat efter det här stoppet hela handlingen...
mamabear: DEt var min treåring som inte åt så mycket. När vi vägde honom på bvc så följer han sin kurva fint så nu har jag slutat oroa mig så mycket. Han får själv ta upp mat, det har jag upplevt hjälper lite och han får äta det han vill. Jag hindrar honom inte att småäta vid diskbänken och han får springa ifrån litegrann från bordet. Ibland hjälper jag honom som nu på kvällen, han åt ingen middag merän lite ost och majs. Fika idag var en liten tårtbit (mormors födelsedag). Då stödmatade jag i honom lite gröt. Men hur gammal är din skrutt? Storebror ammade också i 9mån men typ inget intresse för mat när vi introducerade vid 6mån. Sen efter det har han alltid ätit lite men jag upplevde aldrig själv att amninen hade betydelse, det var mest andra som tyckte det.
A är inget stort barn men absolut inte mager heller, och BVC har inte sagt något om hans kurva, så egentligen oroar jag mig inte så mycket över att han inte växer som han "ska". Jag tror att jag mest är bekymrad över huruvida hans matvanor är och kommer att förbli negativa för honom och att vi inte hittar sätt att hantera det i tid. Jag vet inte, det här med mat är känsligt för mig eftersom jag är väldigt dålig på att laga mat och inte är säker på att jag erbjuder honom rätt saker. Fast det är nästan alltid hans pappa som lagar maten. Vi äter inte kött hemma (jo, pappan, men det är väldigt sällan) så det är också en sådan grej som vi får negativa kommentarer om med jämna mellanrum. Vi upplever dock inte att det handlar om hur maten smakar överhuvudtaget eftersom han inte spottar ut utan snarare låter bli att smaka. Han vägrade tidigt, från ca. 10 månader åtminstone, att bli matad så vi har typ kört någon light-variant av baby led weaning och bara låtit honom styra sitt ätande själv. Att mata honom är helt enkelt inget alternativ då han bara kniper igen munnen och vi vill ju inte tvinga. Vi försöker att inte lägga så stort fokus på honom när han äter utan samtala som vanligt och istället för att kommentera och fråga om hans ätande säga "mm, vad gott!" för att visa att VI gillar mat. Men det är svårt att låta bli att truga när han är färdig så fort vi har satt oss ner vid bordet.
Vår älskling är snart 20 månader.