Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Idag är jag inte en stolt mamma.
Blä för konflikter med en 4-åring som är mitt i en jobbig utvecklingsfas och en mamma ur balans :(
Jag vet inte vad jag vill med det här. Skriva av mig. Få lite tröst. 
Det har varit skrik och bråk HELA morgonen och HELA förmiddagen. Det känns som att vi är på storebror hela tiden; "Inte så, jag vill inte att du gör så, sluta, kom hit, nej, inte så, sluta, inte så".....osv osv
ARGHYUDGUHVSV!!!!!! Jag blir galen!!!! Och han blir det också.
Och så är han på lillebror; han får inte ta det, inte det, jag bekräftar hans känslor, plockar bort lillebror, "säger åt" lillebror. MEN INTE BLIR DET BÄTTRE!
Det känns som att vi ibland måste hamna i totalt bråk där jag skriker, han blir rädd och sen ber jag om ursäkt, han gråter i min famn att jag skrämde honom....Det är som att han på det sättet släpper på en ventil...och jag med! Alla små konflikter slutar inte förrän det blir totalt haveri.
Är det nån som känner igen det?
Jag vill verkligen inte ha det så!
msKitten: Min unge är knappt 20 månader så jag har inte upplevt det du beskriver - än (jag tror säkerligen att det kommer för de allra flesta av oss).
Jag kom att tänka på en fin text jag läste i en blogg om att bråka med sina barn. Här är inlägget ifall du är intresserad: helgasdagbok.blogspot.se/2012/04/narmas-och-fjarmas-och-narmas-igen.html
Vad tusan - halva mitt inlägg försvann!
Jag skrev att inlägget handlar om att det inte är farligt att bråka så länge det finns stunder av gemenskap också. Men jag förstår att det måste kännas skitjobbigt att ha det så. Man vaknar varje morgon och hoppas att det ska bli en lugnare dag och sedan blir det inte så ändå.
En dum fråga: Har ni pratat med honom om vilka känslor situationen väcker hos er? "Älskling, nu blev det så där fel igen. Det känns så himla tråkigt när det blir så. Jag blir ledsen och trött av att bråka för jag vill inget hellre än att vi ska ha roligt tillsammans." Typ.
Hej! I brist på bättre ställe provar jag att slänga ut en fråga här:
Ni som ammat länge när har ni fått tillbaka eran mens? Börjar undra hur lång tid den kan hålla sig borta... inte för att jag saknar den, men ändå... med sonen fick jag tillbaka mensen när han var runt året... dottern är nu drygt 20 månader... Borde man kolla om nått är galet eller är det normalt om man ammar "onormalt länge"?
Jag fick tillbaka mensen när sonen var 15 månader. Sedan dess har den dock varit oregelbunden och jag har oroat mig en del över min fertilitet.
Vet inte vad som är normalt, men ring kvinnohälsan och hör om de kan göra något ifall du känner dig orolig.
msKitten, kanske låter lite märkligt men varje gång du "ventilerar" här drar jag lite av en lättnadens suck. Jag är inte den enda som hamnar i såna omöjliga situationer med min stora här. Nu är han 3 år och inte där din son är men just kaoset, de upprörda känslorna, förlåtet och dåliga samvetet, det finns här med. Varje gång jag läser dina ord tänker jag att det där är väl normalt, det låter ju inte märkligt men hos mig själv har jag svårt att tolerera det.
Vi försöker till varje pris (kanske ni också) att undvika de här hysteriska utbrotten jag kan få. Jag har inte bestämt mig vad som är bra eller dåligt i detta men jag tänker helt amatörmässigt tillbaka på min barndom. Det jag inte vill föra vidare till mina barn är långsinthet, ältande, aggressivitet som skrämmer och total depressivitet. Jag har haft dessa grejer i min uppväxt och det vill jag inte ha med mig. Jag försöker jobba med de bitarna genom att på nåt sätt flyta igenom de dagarna som du beskriver. Att alla ribbor på nåt sätt sänks när jag är ensam och tålamodet och orken inte finns. Jag driver inte saker, jag har inga ambitioner utan jag bara är med mål att inte lämna den jämna linjen. Ibland innebär det sockeryoghurt till mellanmål för storebror pekar på det i affären, ibland innebär det att bägge barnen får fördriva en timme i barnvagn för vi går ut och går (lugnt för mig) eller liknande. Jag är inte säker på att jag gör rätt men jag vill itne ha ojämnheten. Nu var det inte alls det här du frågade efter utan mer jag som passade på att ventilera jag också
Men precis som Mama bear säger tänker jag ofta att jag är en bra mamma för det mesta, det är därför ungarna gillar mig. Ibland är jag mindre bra mamma men de klarar de också. Vi har väldigt fina stunder i vår familj...dock itne alltid men det är okej, det måste få vara okej.
Jag fick tillbaka menen när dottern var 19 månader tror jag...
MsKitten, vi hade en sån dag igår. Ibland är det som att det börjar fel redan på morgonen, och sedan kommer man liksom inte in på rätta spåret därefter.
Här går jag dessutom och har lite dåligt samvete över att jag inte räcker till för barnen. Dottern vill att vi ska läsa tusen böcker, och jag tar mig tid för en eller två. Lillebror får i långt högre utsträckning än hans syster pula ensam med grejer medan jag endera fokuserar på storasyster, eller hushållet. I ett parförhållande kan ju den ena vuxna vara med barnen medan den andra jobbar. Suck.