Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
.
. Skillnaden är väl att det är så mycket mer medvetet och kontrollerat nu. Det handlar inte bara om att han vill och sedan bara blir genuint ledsen för att han inte får, utan nu handlar det om en maktkamp. Visst vill han ha något, men får han ett nej så handlar den fortsatta konflikten inte huvudsakligen om huruvida han får det eller inte utan om vem som har rätt att faktiskt bestämma just detta/fatta beslutet. Små saker som känns begatellartade, och som varit bagatellartade tidigare, kan sluta i giganternas kamp . . Han skulle ALDRIG gå därifrån om han inte fick en glass. Jag skulle gå hem, men han skulle minsann ALDRIG röra sig ur fläcken innan han fått en glass.... . För oss fungerar det inte att bli arga, det är som att hälla olja på en eld. Att vara superrak med vad som gäller och så så att säga "stick with that" fungerar bäst. Det i kombination med tid att vänta ut. Det är inte alls samma sak med lillebror som är 3 år. Han är fortfarande mer i det spontana "vill". Mitt tips (lättare sagt än gjort kanske) är att inte spela med....om du har tålamod och ork att inte.
Jag inser att det kanske ser konstigt ut när jag skriver att han gnäller "i onödan".
Just nu skriker sonen för att maten, nystekta fiskpinnar - vilket är va han själv bad om till lunch, är för varm. Varje dag, till lunch och middag, varnar vi honom för att maten är nylagad och varm. Vi lägger upp till honom så fort det är klart och blåser och blåser och påminner och varnar. Men varje dag blir det skrik. Det är exempel på ett sådant tillfälle som gör oss galna eftersom skriket är "i onödan". Jag förstår hans frustration men det känns som om hans reaktion två gånger per dag, och hur det påverkar humöret för alla i familjen, inte står i proportion till problemet. Suck.
Har samma problem med varm mat, Kryssarinnan! Vi undviker helt enkelt den konflikten genom att just ny inte ropa till bords innan hans mat svalnat. Stället den i fönstret en stund så den svalnar snabbt.
Kryssarinnan: När kom lillasyster? jag har för mig du frågade om syskonvagn för ett tag sen och då fanns hon väl inte? Om det är så att hon är nyligen anländ förstår jag att du inte fattar hur du ska klara dig själv med bägge och att det blir konflikter med storebror. Vilken omställning två barn var, större än ett tycker jag nu i efterhand. Nu är lillebror 13mån och vi är inne i det hela vilket är otroligt skönt. Hursomhelst, delge gärna hur det går
Hej! Oj vad jag känner igen min 4-åring i era beskrivningar av era,.. Min har bara för en månad sen blivit storebror. Nu är den första fasen när allt bara var roligt m lillasyster över och jag märker hur han tampas med massa starka känslor. Detta tar sig uttryck genom att han gör allt tvärtemot och "prövar" oss. Jag vet ju att han behöver veta att vi är kvar trots detta och behöver dubbla dosen kärlek, men det är så SVÅRT när han är så överjävlig rent ut sagt. Det är svårt att hitta de där stunderna.
Dessutom har han börjat sova i vår säng igen. Även där vet jag att han behöver det, klart det väcker massa oro för att bli ensam och övergiven när nya syskonet får sova i sängen. Men jag som egentligen sover bäst själv liksom kvävs i två ungar och en snarkande sambo ibland. Ibland är det mysigt också och jag vet ju att jag vill ha det så, vill ha mina ungar nära.
När jag frågar när han kommer sova i sin säng igen säger han när han är 5 år. Och att han känner sig ensam i sitt rum. Han är så klok och jag är så stolt över min bångstyriga unge som känner sig själv och sina känslor få väl. Ett år till av samsovning kan jag väl ta :)
Det här att gå från att vara två föräldrar till att sedan själv ta hand om båda var väldigt skrämmande här också. Men precis k girl skriver så upplevde jag det många gånger som lättare också . På något vis blir jag lite mer tålmodigt och låter en hel del av potentiella konflikter gå onödiga förbi. Kanske för att jag vet att det inte finns någon som backar upp ifall det går helt åt skogen. Sen upplever jag också att jag blir lite mer närvarande i mitt sätt att vara med barnen. Det är jag som ska ha koll på barnen, det är inte uppdelat just då när jag är själv och det ger mig lite mer kontroll på situationen. Sen är det självklart jätte skönt när vi båda är hemma och man jan koppla bort kontrollen också men jag upplever nog ändå fler konflikter när vi är hemma båda två... Jag tänker på något som psykologen vi pratade med sa om att båda föräldrarna hämtar på dagis. Hon menade att barnen ofta blir lite förvirrade när ansvaret ska överlämnas från pedagogerna till föräldrarna - och när det då är två föräldrar så blir det svårt för barnet att veta vem som faktiskt har koll på läget. Vi kan omöjligt hämta tillsammans på dagis, det slutar nästan alltid i total katastrof. Lite samma kan jag ibland känna att det blir när vi båda är hemma på ett annat sätt än vad hon är van vid. Hon är van vid att det är jag som är hemma efter dagis (förutom på sista tiden då min man har tagit nästan alla hämtningar) och om min man då också skulle vara hemma blir hon lite förvirrad. Ja, det svävade iväg litegrann men det jag ville säga är att det ibland också kan bli ganska bra att vara ensam med båda också
Flickan och kråkan: Oj vad jag känner igen mycket av din fyraåring i min treåring . Hon har ju som bekant haft en hel del utbrott av rang och jag har aldrig riktigt känt igen andras beskrivningar av hur det hela sker med deras barn i samma ålder. Men i din beskrivning är igrnkänningsfaktorn hög . Favorituttrycket här hemma är just nu "Du får inte säga så" i syfte att försöka bestämma vad som ska sägas i vilka situationer. Andra är "när jag vill göra det så gör jag det" uttryckt med mycket styrka i rösten . Skitjobbigt ibland men en sak är säker, det finns inte någon som kommer att kunna sätta sig på vår dotter. Inte nu och - om vi sköter korten rätt - inte i framtiden heller.
. Hon har ju som bekant haft en hel del utbrott av rang och jag har aldrig riktigt känt igen andras beskrivningar av hur det hela sker med deras barn i samma ålder. Men i din beskrivning är igrnkänningsfaktorn hög 
. Favorituttrycket här hemma är just nu "Du får inte säga så" i syfte att försöka bestämma vad som ska sägas i vilka situationer. Andra är "när jag vill göra det så gör jag det" uttryckt med mycket styrka i rösten . Skitjobbigt ibland men en sak är säker, det finns inte någon som kommer att kunna sätta sig på vår dotter. Inte nu och - om vi sköter korten rätt - inte i framtiden heller.