Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. Hon har ju som bekant haft en hel del utbrott av rang och jag har aldrig riktigt känt igen andras beskrivningar av hur det hela sker med deras barn i samma ålder. Men i din beskrivning är igrnkänningsfaktorn hög 
. Favorituttrycket här hemma är just nu "Du får inte säga så" i syfte att försöka bestämma vad som ska sägas i vilka situationer. Andra är "när jag vill göra det så gör jag det" uttryckt med mycket styrka i rösten . Skitjobbigt ibland men en sak är säker, det finns inte någon som kommer att kunna sätta sig på vår dotter. Inte nu och - om vi sköter korten rätt - inte i framtiden heller.
. Lillebror är precis likadan i att vilja bestämma vad som ska göras sägas etc. Igår var jag och sambon i köket och fixade i ordning efter middagen. Plätsligt hör vi ett bestämt vrål från vår 3-åring: "Pappaaa! Kom hit! GENAST!" Vi hör storebror stillsamt fråga sin lillebror vad problemet är och han får till svar ett irriterat: "Jag pratar inte med dig! Pappa kom hit GENAST, annars slår jag dig!" Vid det laget bryter jag och sambon ut i skratt. Några sekunder senare hör vi att lillebror bryter ihop i gråt. Sambon går och kikar vad det hela gäller. Lillebror gråt-skriker att han inte vill ha sitt bananskal längre .
Vi har också upplevt att allt blir så mycket stökigare och jobbigare när vi är alla. Därför har jag väl inte fullt ut förstått varför man ska vara hemma allihopa hehe. Vi gör så i de perioderna att vi helt enkelt delar på oss. Tar varsitt barn en stund.
Att gå från att vara hemma ihop till själv med två minns jag också som otroligt skrämmande. Maken valde att gå tillbaka till skolan efter 5 dagar hemma med lillebror. Han lämnade förvisso och hämtade på dagis så jag var ju inte själv så sett egentligen. Vi körde jättemycket tv. Jag ammade framför diverse barnprogram och låste alla dörrar utom vardagsrummet. STorebror var vid det laget itne särskilt tyglingsbar och rev och slet i det mesta och när jag ammade var jag ju låst. Då var tv:n super. Men allt skas igenom, är väl först nu jag känner att två barn är under kontroll men jag vill helst inte vara själv med dem över natten. Inte heller vid läggning även om det går. Maken jobbar natt i sommar och det är ju lite oro, samtidigt löste det sig fint förra året då det var samma upplägg. Fördelen med nattjobb är ju att han jobbar tre nätter i veckan så vi får massa mystid i sommar
Nej, det är helt sant, det vill inte jag heller - vara själv över natten eller vid läggning, det vill säga.
Ni har nog rätt i att det oftast är enklare att vara ensam med sonen. Han säger ibland att vi vuxna inte ska prata med varandra utan bara med honom. Han vill väl ha mer uppmärksamhet, vilket är frågan om det går, vi är redan båda med honom på heltid, haha. Men det är nog svartsjuka åt alla håll nu iom lillasyster... Mest bävar jag nog inför att lägga honom efter lunchen och hans ofta hemska humör när han vaknar, då gråter han ofta. Kommer lillasyster att få plats där och då? Vi får se.
De vanligaste fraserna från vår 2,5-åring är "F vill" och "F vill inte". Även om vi förklarar att man t.ex. inte kan gå på museet idag för att det är stängt, eller att det inte finns choklad och man ändå inte får äta det före middagen på en måndag. Man kan få höra den där frasen rätt många gånger.
Igår hade jag och maken ett långt samtal om hur "man ska" bete sig mot barn och rent konkret hur han och jag ska försöka agera i konreta situationer. Det slutade med att jag sade att "jag slår vad om att allt blir bättre om vi inte tappar humöret en enda gång på en hel vecka". Så det bestämde vi oss för att göra - att verkligen göra vårt yttersta för det.
Det tog lite på krafterna när jag skulle efterleva det när jag just hade börjat skriva de ovanstående korta raderna för en timme sedan och F ville sitta i knät och leka på skrivbordet med sina bilar. Jag sade att han gärna fick sitta i knät men att jag ville skriva. Pippi Långstrum stod på på tv:n. "F vill inte". Nähä, men detta går snabbt, sedan kan vi sitta i soffan igen. Till slut hade jag ju kunnat skriva det här fler gånger om under den tid han tjafsade. Suck... Han ylade och jag var arg men behärskade mig och satte mig i soffan en stund. Inte för att jag tycker att han alltid ska vinna alla konflikter utan för att undvika en fight denna gång. Men i framtiden vill och hoppas jag att han ska kunna vänta ett par minuter då och då.
Nu har vi hållit gott humör i 24 timmar, vi får se om vi klarar en hel vecka :) Det kanske låter helt bizarrt att behandla sitt föräldraskap som en utmaning eller tävling, men det är såhär vi orkar hålla ångan uppe just nu.
Jag tror ibland att det kan vara jättebra att bara bestämma sig för att hålla humöret uppe. Om inte annat så hinner man, under tiden man försöker stålsätta sig, fundera över om det verkligen är något att irritera sig över eller bli arg för. Jag brukar försöka visualisera att jag rör mig från en röd zon till en grön och det funkar rätt ofta väldigt bra
Oj det vill jag ha rapport om, hur det funkar med att inte tappa humöret på en hel vecka. Jag är så himla kluven i den här frågan. Jag tycker ju samtidigt att saker flyter smidigare och mer humant på nåt sätt om det inte blir så mycket utbrott. Samtidigt tänker jag att man curlar sina barn i nån mening genom att inte ha utbrott, det är ju faktiskt en del av livet och något som barn bör förberedas. Konsensus är bara nåt som finns i fantasivärldar och man gör dem ingen tjänst att undvika utbrott. Men som sagt, jag är lite kluven så berätta gärna hur det går
Jag menar inte att man ska undvika utbrott. Kanske för att i min värld och med min dotter är det en omöjlighet . Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skulle spela med - det skjuter bara fram utbrottet till senare och än kraftigare än vad det skulle ha varit om jag tog striden på en gång. Jag menar nog mer att man inte alltid (finns absolut undantag!) ska agera utan istället bara gå med och se vad som händer. Jag kan i alla fall reagera på något dottern gör, känna irritaionen komma och många gånger blir det bättre om jag bara stålsätter mig att liksom komma förbi detta. Svårt att förklara skillnaden känner jag... Som exempel. Ni vet de här gångerna de har bestämt sig för att bara reta gallfeber på en. Dra här, pilla där, skrika så, smaska så, osv... Här når jag otroligt mycket längre om jag har ork att möta detta med humor istället för irritation - kanske för att dessa beteenden oftast dyker upp när dottern vill ha uppmärksamhet och sällskap. Sedan kommer de situationer där det bara finns ett sätt för mig att reagera - med känsla! Härom dagen fick dottern för sig att sätta sig två centimeter framför lillebror för att sedan skrika honom rakt i ansiktet allt vad hon kunde. Det har jag inget utrymme för och arg som ett bi uttryckte jag mycket tydligt att så gör vi inte! Hon tog den tillrättavisningen mycket bra faktiskt. Sedan kommer mellanlägen som typ vid tandborstning på kvällen då hon gärna ska göra allt annat. Sitta här, nä förresten där, bara hämta det, göra det, sjunga den sången, dricka vatten, byta trosor, hämta gossedjur etc. Här kan jag ibland spela med och ibland bara vara tydlig, lugn och konsekvent med att tandborstningen kommer först. Men även här funkar lugnet och hålla sig i gröna zonen absolut bäst. Hennes "favorit" när hon är trött är ju att kontrollera mig och här har jag inte alls hittat något som funkar - om nu funkar innebär att undvika utbrott. Ett tag försökte jag gå med henne i hennes styrande men det kändes inte så bra för mig och dessutom blev det alltid fel i slutändan ändå. Sen har jag tolkat det som att hon försöker se vem son håller i situationen och för min egen del har det känts bättre att bara stoppa henne på en gång, meddela att det är stopp nu. Det funkar inte heller. Utbrottet kommer oavsett även om jag känner mig mer trygg i att bara hålla situationen. Bäst funkar ju att vara förutseende och se till så att hon inte hamnar där men även det har visat sig vara svårt... Hm, någon som känner igen sig i det jag skriver och som har några tankar kring situationen?
. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skulle spela med - det skjuter bara fram utbrottet till senare och än kraftigare än vad det skulle ha varit om jag tog striden på en gång. Jag menar nog mer att man inte alltid (finns absolut undantag!) ska agera utan istället bara gå med och se vad som händer. Jag kan i alla fall reagera på något dottern gör, känna irritaionen komma och många gånger blir det bättre om jag bara stålsätter mig att liksom komma förbi detta. Svårt att förklara skillnaden känner jag... Som exempel. Ni vet de här gångerna de har bestämt sig för att bara reta gallfeber på en. Dra här, pilla där, skrika så, smaska så, osv... Här når jag otroligt mycket längre om jag har ork att möta detta med humor istället för irritation - kanske för att dessa beteenden oftast dyker upp när dottern vill ha uppmärksamhet och sällskap. Sedan kommer de situationer där det bara finns ett sätt för mig att reagera - med känsla! Härom dagen fick dottern för sig att sätta sig två centimeter framför lillebror för att sedan skrika honom rakt i ansiktet allt vad hon kunde. Det har jag inget utrymme för och arg som ett bi uttryckte jag mycket tydligt att så gör vi inte! Hon tog den tillrättavisningen mycket bra faktiskt. Sedan kommer mellanlägen som typ vid tandborstning på kvällen då hon gärna ska göra allt annat. Sitta här, nä förresten där, bara hämta det, göra det, sjunga den sången, dricka vatten, byta trosor, hämta gossedjur etc. Här kan jag ibland spela med och ibland bara vara tydlig, lugn och konsekvent med att tandborstningen kommer först. Men även här funkar lugnet och hålla sig i gröna zonen absolut bäst. Hennes "favorit" när hon är trött är ju att kontrollera mig och här har jag inte alls hittat något som funkar - om nu funkar innebär att undvika utbrott. Ett tag försökte jag gå med henne i hennes styrande men det kändes inte så bra för mig och dessutom blev det alltid fel i slutändan ändå. Sen har jag tolkat det som att hon försöker se vem son håller i situationen och för min egen del har det känts bättre att bara stoppa henne på en gång, meddela att det är stopp nu. Det funkar inte heller. Utbrottet kommer oavsett även om jag känner mig mer trygg i att bara hålla situationen. Bäst funkar ju att vara förutseende och se till så att hon inte hamnar där men även det har visat sig vara svårt... Hm, någon som känner igen sig i det jag skriver och som har några tankar kring situationen? . Det har börjat bli bättre tycker jag, eller så är han just nu bara inte så trött så ofta numera. Här fungerar det bäst att göra saker innan han har blivit riktigt trött. Att göra i ordning honom för kvällen tidigare exempelvis och ha mycket tid. Busa. Och så är vi inte så principfasta när han är jättetrött. Inte så att vi bara gör honom till lags men gör ingen stor sak av sådant som vi vet skapar haveri. Han har exempelvis varit väldigt mammig när han är trött och märker jag att han är väldigt trött så gör jag i ordning honom. Pappa tar igen det andra dagar. Försöker huvudsakligen göra "pinan" för honom så kort som möjlig genom att göra det hela så snabbt och smärtfritt som möjligt. Verkar som sagt vara lite på övergående här.
Med att få utbrott menar jag at bli så arg att man går över gränsen för hur man egentligen vill bete sig som förälder. Det är ju mänskligt, men nu har det varit så mycket gråt och bråk att vi måste sänka känslotemperaturen hemma. Vi ska bli bättre på att räkna till tio och att ignorera en del beteenden efter några tillsägelser. K anske blir det lite curling men så får det vara under en kort tid. Det blir iaf lite fler eftergifter och mutor, märker jag. Fun Light (stevia) till frukost just nu... det är svårt att göra helt rätt. Uppdatering följer...