Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Här har skor ärvts flitigt. Nu för tiden sliter de ju ofta ut ett par mjukare skor av typen joggingskor/sommarskor på en säsong så de åker oftast i soptunnan när de inte passar längre - brukar vara rejält slitna och just ingångna i bärarens fot. De storebror hade när han var riktigt liten, dem har lillebror haft allihop. Gummistövlar, vinterkängor ärver de. Känns självklart för mig. De gummistövlar jag själv har nu är nog de första som jag inte har ärvt eller fått på annat vis 
. Ju äldre de blir desto mer "ingågna" blir det och då blir det märkligt att ärva välanvända skor, men för riktigt små barn så ser jag inget problem.
.
. Skillnaden är väl att det är så mycket mer medvetet och kontrollerat nu. Det handlar inte bara om att han vill och sedan bara blir genuint ledsen för att han inte får, utan nu handlar det om en maktkamp. Visst vill han ha något, men får han ett nej så handlar den fortsatta konflikten inte huvudsakligen om huruvida han får det eller inte utan om vem som har rätt att faktiskt bestämma just detta/fatta beslutet. Små saker som känns begatellartade, och som varit bagatellartade tidigare, kan sluta i giganternas kamp . . Han skulle ALDRIG gå därifrån om han inte fick en glass. Jag skulle gå hem, men han skulle minsann ALDRIG röra sig ur fläcken innan han fått en glass.... . För oss fungerar det inte att bli arga, det är som att hälla olja på en eld. Att vara superrak med vad som gäller och så så att säga "stick with that" fungerar bäst. Det i kombination med tid att vänta ut. Det är inte alls samma sak med lillebror som är 3 år. Han är fortfarande mer i det spontana "vill". Mitt tips (lättare sagt än gjort kanske) är att inte spela med....om du har tålamod och ork att inte.
. MEN, det har börjt bli mycket bättre här har vi upptäckt sista tiden. . Storebror får låna och vi ser till att de delar, men det är lillebrors ipad så han får göra först om han vill etc. Annars är det ju alltid lillebror som får saker efter storebror, får ärva kläder och saker etc etc. Härom kvällen skedde undret. Vi åt middag och lillebror var übergnällig. Allt var fel, ville sitta i knä, ville/ville inte än det ena och än det andra. Han var övertrött. När vi nästan ätit färdigt och jag har lillebror i knät så vrålar han att han måste ha papper - skriker och vrålar. Jag säger att jag inte når pappret då jag har honom i knät och han sitter och sparkar. Jag är trött. Då ser jag hur storebror reser sig upp, sträcker sig efter en bit hushållspapper och ger det till mig. Jag blev fulkomligt överrumplad. Han har senaste tiden inte lyft ett finger om jag bett honom, allra minst när det rört lillebror. . .
Jag känner verkligen igen domderandet och dikterandet i vår dotter. Hon har hållt på så rätt länge men det har absolut blivit bättre på sistone. Jag försöker verkligen att skilja på när jag ber om något och när jag kräver något. När jag ber henne att ex hämta hushållspapper så är det hennes fulla rätt att säga nej eller vänta. Jag har bett henne och hon vill inte. Jag önskar ju självfallet att hon vill hjälpa mig men vill hon inte så blir det ingen grej av det. Ibland kräver jag saker, till exempel att hon ska plocka upp något hon slängt eller så, då vill jag att hon gör det innan vi påbörjar nästa sak. Det kräver ofta sitt lilla tålamod från min sida . Jag tycker att det är viktigt att inte ha förväntningar på mina önskemål då jag vill att hon ska lära sig att säga nej till sådant som hon faktiskt inte vill. Även i sånt som vi kanske tycker är småsaker. Sedan försöker jag ofta vara tillmötesgående i hennes önskemål då jag gärna vill att mina barn ska vara hjälpsamma individer. Men de ska inte handla av någon annans förväntan utan av genuin vilja att hjälpa. Oj vad det var svårt att beskriva mina tankar! . Sedan tror jag också att vi alla har högst normala barn!
. MEN, det har börjt bli mycket bättre här har vi upptäckt sista tiden. . Storebror får låna och vi ser till att de delar, men det är lillebrors ipad så han får göra först om han vill etc. Annars är det ju alltid lillebror som får saker efter storebror, får ärva kläder och saker etc etc. Härom kvällen skedde undret. Vi åt middag och lillebror var übergnällig. Allt var fel, ville sitta i knä, ville/ville inte än det ena och än det andra. Han var övertrött. När vi nästan ätit färdigt och jag har lillebror i knät så vrålar han att han måste ha papper - skriker och vrålar. Jag säger att jag inte når pappret då jag har honom i knät och han sitter och sparkar. Jag är trött. Då ser jag hur storebror reser sig upp, sträcker sig efter en bit hushållspapper och ger det till mig. Jag blev fulkomligt överrumplad. Han har senaste tiden inte lyft ett finger om jag bett honom, allra minst när det rört lillebror. . . .
Jag känner igen det där med "bortskämdhet" och får två tankar:
1: Det är svårt för vår son att förstå varför han kan be om ett äpple kl 15 men inte få choklad kl 17:30. Därför testar han allt och blir också ofta förvirrad, besviken och arg - han känner sig nog lite lurad och missunnad.
2: Vi säger till vår son att han är "snäll" när han hjälper oss, och vi tackar så mycket. Än så länge älskar han att hjälpa till och det gör honom delaktig i det vi gör - han kan slänga lökskalen i soptunnan även om han inte får skära med kniven.
MEN... Det där med att vara "snäll" är jag kluven inför, för å ena sidan så kan det inkräkta på den snälle och uppoffrande personens integritet. Å andra sidan så är det trevligare att leva tillsammans och lättare att få kompisar under hela livet om man ger och tar emot tjänster och utbyter tack för det. Så vi försöker uppfostra honom till en hjälpsam och generös person.
Okej, morsor... här kommer en uppdatering om hur det gått för oss under en vecka:
Jag har fått ett utbrott, och pappa har fått ett. Jag fick ett när jag var ensam med båda och försökte amma lillan till sömns i sängen och storebror ryckte mig i kläderna och det eskalerade tills han skrek. Jag var jättestressad för lillasyster har problem med magen och hade varit vaken i flera timmar och kinkat vid det laget, och förbannad över att han är så "bortskämd" med att få vår uppmärksamhet direkt att han inte kan vänta ens två minuter.
Pappan fick utbrottet när sonen nyvaken grät och skrek utan orsak. Vi vet inte varför han gör så, men enda sedan han var under ett år så är han ofta sådan när han vaknar på morgonen och ännu oftare efter lunchvilan. Nu hade det varit mycket gnäll och räkna-till-tio och till slut så blev min man så stressad att han skrek åt honom och höll honom hårt i armen.
MEN i övrigt har vi varit ganska bra, faktiskt. Och vi märker de senaste dagarna att sonen är lite mer harmonisk. Han tjatar inte lika länge om orimliga saker (i morse ville han ha hallon!?! vi har inte hallon) och han sover mycket bättre.
Nu gäller det bara att bestämma sig för att fortsätta, nu när vi har bevisat att det går i en begränsad period så måste vi ju ha som mål att fortsätta att vara så bra vi kan. Att man får ett utbrott handlar ju om att man tillåter sig själv att ha det, och egentligen vill jag inte bete mig så. Visst kommer det att brista fler gånger, men vi har i samma veva blivit mycket bättre på att hantera våra känslor innan det går så långt. Det känns faktiskt inte alls orimligt, utan enklare att vara en mamma som är stolt över hur hon beter sig. Men vi får se hur det blir när jag har två större och mer rörliga barn, som i MsKittens exempel i badrummet.
När det gäller att undvika att själv få utbrott (som är starkare än man själv trivs med) upplever jag att det för mig kan hjälpa att vara "tydligare med mina egna gränser" a la Juul. Om jag tillåter mig att bryta en situation innan den gått för långt för mig kan jag (oftare) göra det på ett lugnt och bestämt sätt som både barnen och jag trivs bättre med. Men som höggravid (v 38), föräldraledig med fyra barn mellan 14 månader och fyra år kan jag lova att det blir små explosioner emellanåt, vare sig jag vill eller inte ;)
Det känns som många kämpar på här. Jag har inte upplevt det här med bortskämdhet som ni beskriver, eller kanske har det men jag har nog inga förväntningar på att storebror ska göra nåt för mig. Ibland gör han det och ibland går han bara iväg som msKitten beskriver. Att jag tagit bort förväntningarna är mer för att inte få utbrott. Jag har nån konstig grej hos mig själv att jag har svårt att ge mig om jag börjat. Så förväntar jag mig att han ska göra nåt och han inte gör det bubblar ilskan upp inom mig på ett mindre bra sätt. Därför försöker jag hålla låg profil och se det som positivt när han gör något. Det här med att plocka undan har funkat bra sen jag läste här att "barnet ska hjälpa till med en grej" . Har anammat det och då kan jag lägga ner striden inom mig snabbt och hela situationen blir bättre. Jag vet inte, men hänger inte allt det här ihop. Vi blir provocerade av olika beteenden...och jag blir nyfiken på vart de kommer ifrån. Det eftersom jag själv har lättare att lära in mer bra beteenden hos mig själv om jag identifierat något och fattar lite vart det kommer ifrån.
msKitten, jag kan itne låta bli att tänka att ni har ju haft era duster men nånstans har ju storebror passat in sig i familjen och lärt sig lösa saker på ett bra sätt. Jag tyckte det lät bra hur han kom tillbaka och uttryckte sig som du säger