AP-snack & babbeltråd

Kryssarinnan: jag känner igen detta med att vakna och skrika. Vår dotter har också gjort det en hel del. Ett tag varje gång hon vaknade. Helt hysteriskt. Jag har ingen aning varför, det är helt omöjligt att bryta det när hon väl har börjat utan vi måste bara vänta ut det, det händer fortfarande ibland men klart mer sällan. Men jag känner igen frustrationen som kommer.

Här händer det saker. Våra har lekt bra tillsammans rätt länge, men de har gärna velat ha en mer och det har varit en hel del konflikter i deras lek. Nu plötsligt leker de.....länge.....mer eller mindre helt konfliktfritt. Nu på morgonen så har de lekt en timme.....och de bryr sig varken om mig eller sin pappa.......inga konflikter mellan dem. Just nu är de på en strand och samlar stenar och badar och åker (på sina bobbycars) till olika ställen, köper och säljer etc. Det har varit så här ett par dagar nu. Vi kommer hem och de sätter igång och leker. En av dem frågar "A, ska vi leka?" "Ja", svarar den andre och så är de igång.

Det är så SKÖÖÖÖNT

Andra konflikter har vi så klart fortfarande om det ena och det andra, men just nu känns det generellt väldigt lugnt. Man får passa på att njuta innan någon ny storm tornar upp sig .

Nu dök en varg upp på stranden . Jag undrar om det är sandvargen . Måste passa på att tipsa om en bok: "Sandvargen" av Åsa Lind. Det är en bok i kapitelform så många har barn som ännu är lite för små för den, men vi läser den nu för våra på kvällen och de tycker väldigt mycket om den. Det är en helt underbar barnbok.

www.bokus.com/bok/9789129665208/stora-boken-om-sandvargen/

Usch jag vet inte, är vi mammor funtade olika helt enkelt? Jag har ju känt hela tiden att jag på det hela taget trivts bra med att vara hemma länge (18mån) men nu känner jag mer och mer som en snara som dras åt. Jag får liksom inte plats själv och det är mycket gnäll. De har varit sjuka i flera veckor och först i söndags fick storebror pencillin för halsfluss och öroninflammation så gnället är helt förklarligt. Inget dagis i veckan och jag får spel hela tiden med att ha dem bägge. Jag älskar mina barn men inte att vara med dem hela tiden som det är nu. Igår var jag på jobbintervju och kände verkligen att nu är det dags, jag behöver lite balans i min tillvaro. Träffa vuxna människor och bara vara lite för mig själv utan att det är något som ska förhandlas om och hållas på. Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, är ju fel tråd att "gnälla" över lesshet att vara hemma. Misstänker att jag är ensam om att känna så här.

Vad härligt det låter Flickan och kråkan. Det är ju den dagen jag känner jag kämpar för med två täta barn Det är min dröm, att de ska ha den glädjen av varandra och jag som förälder kan ta ett litet steg tillbaka emellanåt.   

Hm, när jag funderar har jag inte följt min egen regel jag haft under den här tiden. Att varje vecka göra något socialt med någon annan. Träffa någon merän maken och dagisfröknarna. Det har gjort att jag mått bra på ett annat sätt. Kanske dags att ta upp det igen?

Nej, jag tror inte alls att du är ensam. De flesta blir väl leds efter ett tag, i alla fall under perioder när barnen är gnälliga (oavsett anledning). Jag älskar mitt barn men att komma tillbaka till studierna efter ett år hemma var nog räddningen för mitt psyke. Framför allt eftersom det var så tungt att känna ansvaret för att han var så missnöjd hela tiden. 

Jag ska vara föräldraledig i sommar tills A börjar förskolan i augusti och nu tycker jag att det ska bli jätteroligt. Nu ser jag fram emot det på ett helt annat sätt. Att vara hemma med ett spädbarn var inte alls lika kul som att vara hemma med en nästan-tvååring. Förut hade jag dåligt samvete för att jag tyckte det, men jag orkar inte ha det längre. Det ger varken mig eller mitt barn något.

Chokladkaffe: Oj, du är absolut inte ensam med dessa känslor! Jag kan ju bara tala för mig själv men jag tror ändå att dessa känslor är mer vanliga än det talas om. Att vara hemma i sig kan ju vara ganska isolerande emellanåt. Lite kontakt med vuxna, mycket konflikthantering under dagens gång, serverande av mat å mellanmål, trösta någon som ramlat, ingen möjlighet till rast eller ens gå på toa själv. Har man dessutom barn som är sjuka så blir det ju rätt kämpigt. Jag ska själv vara hemma med båda till hösten då vi har flyttat eftersom vi vill att hon ska få landa i flytten innan det blir någon inskolning. Inte för att vi skulle få någon plats på dagis om vi så ville heller... Och visst känns det lite motigt att veta att jag ska vara hemma med båda själv. Vi har pratat mycket om det här hemma och jag har sagt att om jag ska orka det så är det oerhört viktigt att jag får komma iväg och göra något själv nästan dagligen. Jag måste få möjlighet att få en paus från att ta hand om andra hela tiden annars går jag under och blir en mycket arg mamma och fru, och det vill ju ingen av oss . Att ha barn har ju många sidor. Det är roligt, jobbigt, spännande, utvecklande, frustrerande, irriterande, härligt, fantastiskt, uttröttande och alldeles alldeles underbart . Eller så är det i alla fall för mig . Egentligen vill jag bara säga att jag känner igen känslan du beskriver och jag tror att det är väldigt viktigt att du ger känslan utrymme och hittar en strategi som gör att du tillfredsställer det behov du har. Vilken strategi det är får ni väl diskutera i familjen vad som funkar bäst för er men jag tycker absolut inte att du ska känna att du skulle vara ensam i den här tråden med dessa känslor. Jag tror faktiskt att de allra flesta känner igen sig!

Flickan och Kråkan: Vad roligt att höra! Det måste vara jätte härligt att se dem trivas så bra tillsammans!

Chokladkaffe: nej, du är inte ensam. Jag tycker att det är rätt så jobbigt att ha barn, med allt som det kräver i form av uppoffringar. Men det innebär inte att jag försöker komma enkelt undan, som jag skulle ha känt att det handlat om ifall jag t.ex. satt barnen i dagis tidigare än vad jag tycker är bra för dem och tidigare än nödvändigt med tanke på livssituation. Det är inte samma sak som att jag tycker att varje dag hemma är kul. 

Jag tycker att AP representerar ett ursprungligt föräldraskap, men allt annat runt om oss har ju förändrats. Förr (och då menar jag under de miljontals år som människan utvecklats) så levde vi inte alls som isolerade små öar som vi gör nu. Barnen var nära sina föräldrar men också nära t.ex. sin mormor (som säkert ofta bar och kanske även ammade!) och de hade fler lekkamrater - utan att gå på dagis.

I den kontexten så tycker jag inte att en mamma ensam hemma med barn och som går på Öppna Förskolan ett par timmar i veckan och i övrigt mest bara träffar sin man är en speciellt bra situation, för jag tycker att mycket fattas, bl.a. social stimulans för barn och vuxna. Men jag tycker som sagt inte heller att dagis från 12 månaders ålder är bättre, även om det gett mer av just socialt umgänge för alla, utan det är sammantaget sämre. 

Det är en inte helt lätt situation.  

Jag tycker att det är oerhört skönt att, som vi, bo mitt på Södermalm i centrala Stockholm och jag är beredd att offra mycket för det. Det innebär att jag har en massa folk runt om mig, om än främlingar. Den månad som vi bodde på Ekudden i Nacka var en mental öken för mig för när man klev ut ur dörren fanns det inget annat val än att gå åt höger eller vänster längs sjön och det var långt till folkliv eller aktiviteter. Hade vi stannat där hade jag ruttnat. Nu räcker det med att gå och köpa bröd på ICA så får jag en liten social kick. Eller så hör jag grannarna gå förbi ute i trappen - lite liv. Jag måste se andra vuxna människor varje dag, måste ha en anledning att borsta håret.