Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. De äter frukost långsamt, klär på sig långsamt, tvättar sig långsamt etc. Det gör att vi ganska lagom är färdiga att gå vid 8.30 drygt och har tid med en långsam promenad till förskolan och ett långsamt avklädande och långsamt hej då väl där. .
). Lillebror har ingen koll alls. Han bara hänger på oss andra "Jaha, ska vi klä på oss och åka nu....jaha, då gör vi det" . Han är goddag yxskaft vad gäller tider, dagar och även kväll och morgon och idag och igår .
Jag jobbade 80 % innan, och tyckte det var bäst att lägga schemat så det blev kortare dagar i stället för fyra långa och en ledig. För oss funkade det bra. Och det där med barnomsorg, det är ett så trist kapitel. När stora började, var hon det fjortonde barnet på tre heltider, eller möjligtvis 2,75. De landade på femton. Sedan blev de nitton på fyra heltider, eller kanske 3,75. Sen blev det nerdragningar... Men storans förskolestart var ändå acceptabel, det känns värre för lillebror när han ska börja kring 18 mån eller vad det kan bli, med nuvarande bemanning. Blä. Börjar till och med fundera på fristående valdorf-barnstuga, trots att det ligger en mil bort i helt fel riktning.
Här hade vi idag besök av grannflickan på fyra år. Första gången ett "främmande" barn var här utan förälder. Ett barn som varken jag eller dottern känner för den delen, de har precis i dagarna börjat leka lite grann ute vid brf:s lekplats. Det kändes verkligen ovant för mig som förälder. Ska man försöka bekanta sig med barnet, eller ska man hålla sig undan så de får sköta sig själva? Vår tvåa kändes så himla liten plötsligt, jag visste knappt vart jag och lillebror skulle ta vägen 
. Och så bad hon om glass, frukt, russin och lite annat som hon fick ögonen på. Tog en körsbärstomat fast att jag sagt nej. (De hade fått lite russin och varsin tomat precis när vi gick in, men hon hade innan dess just fått banan hemma och alla hade fått varsin glasspinne ute på lekplatsen. Dessutom var det strax dags för kvällsmat i bägge familjerna.) Där var jag allt en riktig novis! Men jag redde det nog rätt bra i slutändan, och barnen hade det ganska bra ihop tror jag.
Och så det klassiska som utspelade sig ute vid lekplatsen. Hennes mamma är en "vanlig" förälder, som klär och behandlar sina barn könsstereotypt, och som tvunget skulle dra på ungen en massa kläder i så att säga förebyggande syfte. "På med strumpbyxorna nu lilla älsklingen, annars får du gå in!" Följt av gnäll och konflikt. Medan min unge hade kortbyxor och var barfota. Jag erbjuder kläder, men låter henne själv avgöra om hon behöver ta på sig eller inte. Kanske inte är så populärt i andra föräldrars ögon? Liksom att jag inte tycker det är så jättekul när andra barn här i grannskapet får glasspinnar i tid och otid och även bjuder min unge på det. Tack, men nej tack till den sortens snällhet vill man säga, men det är ju himla svårt att säga nej till en suktande treåring när alla andra får. Idag var det lördag, så inga bekymmer, men en vanlig vardag strax innan kvällsmatsdags, nja...
Spännade, en ny värld börjar öppna sig för oss, storbarnsvärlden. Plötsligt börjar man känna igen exemplen från t ex Växa - inte lyda, kring olika sorters föräldraskap i förhållande till större barn.
Tanken är att jag börja jobba 6.30 eller 7.00 eftersom jag är morgonmänniska. Maken börjar skolan 9 och måste lämna dem till frukost 8.00. Så den tiden är fast. Det är mer om jag kan sluta tidigt då jag börjar tidigt och kan därmed hämta tidigt. Tänker att kortare dagar också ger en lugn morgon när maken har praktik och måste börja tidigare än 9. Då kan jag lämna till 8 och ändå hinna hämta till 15. Det blir liksom marginlaer överallt om jag har kortare dagar. Är väl mer min dröm om heldagar i Slottskogen och på badhuset som försvinner men det kanske är mer bra att ha det så när de blir äldre. Nu med en 1.5-åring på fsk är nog så korta dagar som möjligt att föredra. Mormor kommer att ha dem en del utöver de så de får ju hemmadagar ändå lite då och då. Har man korta dagar läggs det lätt på flexen hit och dit vilket gör att det lbir nån dag med mig här och var också.
Samma tider är inte viktigt utan mer att det är så få timmar som möjligt typ.
Nu har jag tänkt länge nog att jag ska presentera mig här i tråden, och ikväll - när jag funderar på om det är galen eller vansinnig man blir först - känns som ett tillfälle så gott som något ;) Ett PS först bara innan jag glömmer det - jag var ju inne i tråden en sväng tidigare angående det här med att låta alla vara med - Flickan och kråkan, det var roligt att se din uppdatering här om dagen! (eller hur länge sedan det nu var... Tidsuppfattningen är inte den bästa här.) I alla fall - jag är stockholmare och har en son på dryga två. Jag mumlar alltid lite när jag ska presentera hans ålder närmare än så för han är född tre månader för tidigt så de första 21 månaderna av hans liv fick vi alltid korrigera bort tre månader för att det skulle bli rättvisande. Sedan, över en natt ;), behöver man helt plötsligt inte hålla påsådär längre och gick från att ha en "1,5-åring" till "nästan tvååring" lika snabbt. Märklig är världen! Nu skadan ligga inom normalspannet för en 2010:a född i januari, men jag bär fortfarande med mig de där minus-tre-månaderna i vissa fall. Eventuellt slutar jag tills att han blir myndig ;) Och så var det det här med galen eller vansinnig - läggningarna gör mig det ens eller det andra nu för tiden. Det började ett par veckor efter att jag och sambon bytts av med föräldraledigheten, vilket var i januari. Då slutade min lilla K att vilja sova på dagarna på helgerna när jag är hemma. Efter att ha konstaterat att det inte fungerade superbra att låta honom vara vaken heldagar så har vi hittat en lösning i att han sover i bilen. Men nu senaste veckan fungerar inte nattningarna heller. Det började med att de tog tiiiid - så att jag ofelbart somnade jag med (den dom nattar ligger bredvid honom tills han sommar). Här om dagen eskalerade det till att han började klättra ur sängen. Jag blev arg (efter femtioelfte gången), fan blev ledsen, jag tröstade, han började om igen... Tills jag sa att "nu tänker jag sova" och la mig och blundade och låtsades inte om hans kringklättrande. Han trappade upp för att få uppmärksamhet: slängde sig på mig, och övergick sedan till att försöka nypa mig i ansiktet och dra mig i håret. Normalt sett har vi en anti-våldspolicy ;), men nu valde jag att bara värha mg och upprepa att jag sov och att jag ville att fan skulle göra det med. Han gråter till, kurar ihop sig i min famn och somnar. Det var upptakten till kvällen idag. Nu börjar jag bli så himla långrandig känner jag, så det blir en extremt kort version: han verkar först vara på väg att somna i god ordning, sedan börjar fan klättra ur sängen igen. Jag vill inte bråka om samma sak igen, utan säger till honom att vi ska sova och att han får komma och kramas. Tusen vändor senare börjar han dra i mitt hår igen - jag lyfter över honom till andra sängen (som står kant i kant men är högre) och säger att jag inte vill ha honom där när han drar i mitt hår. Ledset barn - tröst. Repeat. Repeat igen ;). Till sist drar han i mitt hår och jag vrålar "nej!", fan blir rädd, gråter, får en kram och slocknar omgående?? Vad ska jag dra för slutsats - för honom ledsen och HSB d
Äh, elände -telefonen skickade för fort ichvägrar dessutom radbryta... Om någon orkar sig igenom ovanstående så skulle det avslutas med en fråga om om någon har tankar kring hur jag kan ta mig igenom dessa nattningar på ett sättning känns mer okej. Och för att förekomma en fråga: ja, jag känner mig säker på att han är trött.
Myulk, är väl föga tröst men vi hade samma för ett år sen när storebror var drygt två. Tvåtimmarsläggning var ingen ovanlighet. Vi testade allt. Ta bort dagsömn,sagor, rutiner, lägga senare, tidigare osv osv. Vi skyllde på syskon, sommartid osv. Inget hjälpte el förklarades. Men det gick över. Är ni två? Kan dela varannan kväll? Vad som behövs för att överleva? Tänker själv så för att inte bli arg el frustrerad.
Känner att jag också vill hoppa in om det är okej? Har läst ett tag utan att skriva, men myulk - vi hade samma problem som ni med vår storebror. Han var 19 mån när lillebror kom i oktober o från dess fram tills nu för en månad sen när han äntligen kan vara utan dagsvila har vi nog inte fått honom i säng före 22 mer än en handfull gånger.
Vi provade kanske inte allt, men tillräckligt mkt för att tröttna på läggningskriget. Så vi lade ner det o lät honom vara uppe istället. Tills han själv ville lägga sig el tills v
... tills vi lade oss (jävla iPhone...). Blev ju inga tidiga kvällar för det, o inte mkt vuxentid, men inte heller några konflikter o ilskenheter. Han ville helt enkelt vara uppe när vi var uppe o speciellt när lillebror ju var med oss.
Men vi hade inga tider att passa på morgonen. Storebror går inte på förskola o vi är båda föräldralediga. Och hade som sagt dessutom en bebis utan fasta tider som ändå omöjliggjorde egentid på kvällarna.
Vet inte hur ni tänker, men har ni möjlighet kan det kanske vara värt att prova att låta honom själv bestämma. Kanske vill han somna i soffan? Kanske vill han lägga sig senare? Kanske tillsammans m er? Om inte annat så kan det vara skönt att bli kvitt pressen i att känna att han "borde" sova o konflikterna som blir när han inte.
Jag kommer ihåg de låååånga läggningarna när dottern var 2 år. De var långa men blev lite bättre när vi tog bort vilan på dagen men de var fortfarande långa läggningar. Men det gick över på någon/några månader - om det nu hjälper