Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Chokladkaffe och me like coffee: skönt att höra att ni gått igenom samma, och att det går över. Jag skulle dock föredragit om ni angett att det bara tagit ett par kvällar, snarare än några månader ;). Vi är ju två som kan bytas av, men det är oftast jag som lägger eftersom jag är borta om dagarna medan K och sambon har kvantitetstid tillsammans i massor. Dock har läggningarna i allmänhet fungerar bättre för sambon, så vi alternerar mer nu. Och har minskat på dagsömnen och senarelagt läggningen, men med lika bristande framgång som ni beskrev...
Delar upp svaret i flera, för att slippa de där långa textsjoken... Alexe, hur gjorde du för att få styckesindelningar från telefonen? K har egentligen inga morgontider att passa heller, så på det sättet skulle vi kunna låta honom vara uppe, mm eftersom han tenderar att studsa upp så fort han märker att någon är uppe på morgonen och att jag är så pass trött när han går och lägger sig att jag hellre somnar för natten än stannar uppe med honom vaken så tror jag inte riktigt att det är en lösning för oss. Han går aldrig och lägger sig av egen fri vilja, utan är hellre vaken tills han stupar - och sedan blir sömnen orolig, tyvärr.
Hej igen!
Tänkte skriva av mig lite här i kväll, eftersom jag vet att den här tråden är grymt bra på att "lyssna" och att (om ni orkar och vill) komma med tankar och råd.
Svårt att sätta ord på läget, men känner att jag liksom "tappar" vissa saker i vardagen och i livet kring AP som jag tycker är så förtvivlat viktiga. Sonen (2,5 år) är grymt bra, men har självklart sina "trotsutbrott" (i brist på bättre ord). Jag försöker säga ifrån på de sätt jag tycker är respektfulla, jag ger honom frihet och utrymme när jag kan, jag avleder när det går och känns bra etc. Ändå känns det som jag avskyr när vi blir arga och irriterade på varandra, som att jag svikit honom och mig själv genom att brusa upp och sätta fler och tydligare gränser.
Samma sak med dagis... Sonen går korta dagar nu (9-14.30) och har alltid gjort. Vissa dagar har jag honom hemma helt. Nu verkar det som att jag "måste" hoppa på ett jobbtåg i ett par månader framöver, där jag kommer behöva jobba mer. Typ heltid. Jag behöver ta chansen på ett sätt, för att få jobba med mitt drömjobb framöver. Men å andra sidan är detta ju VÅRT liv! Sonen måste då ev. gå längre dagar på dagis och det känns SKIT, rent ut sagt. Vi förbereder honom när och om vi kan, pratar om att det blir annorlunda m.m., men samtidigt är det så svårt att förbereda en 2,5-åring på längre dagisdagar... Som grädde på moset börjar dagis svajja lite. De utökar barngrupperna, det är mycket tissel och tassel bland föräldrarna om rykten kring pedagoger som ska sluta etc.
Allt är skakigt!!! Och jag klarar inte riktigt av att dels separera vad som är vad (vad är sonens känslor och vad är mina?) och dels känner jag att jag blir så osäker själv. Kan inte vara den där stabila punkten som jag vill vara. Vill sträcka på mig och säga "nu ordnar sig det här, det är en begränsad tid som jag ska jobba mycket, sonen klarar detta". Men i stället tänker jag att jag sviker både mig själv och familjen, plus våra värderingar...
Puh. Skönt. Tack för att jag fått skriva av mig!! Kram till er!
K girl: i vanliga fall är jag rätt bra på att behålla tålamodet vid nypande och liknande, det är mer situationen han väljer att göra det i - för att hålla sig vaken - som är så frustrerande. Men två år är han ju bara det närmaste året - sedan får man börja förklara deras beteende med att de är tre, va? ;)
Acelise, jag tänker lite så här. Nu gör du eller ni får man ju säga, ett val, du ska jobba lite mer än tidigare. DU väljer det för du tror det ger diverse olika fördelar och det är något du vill göra. Du är en lika viktig del i familjen som alla andra och i det här beslutet får din son vara mer på dagis. Han kanske gillar det, kanske inte gillar det. Oavsett är det inte ett dåligt alternativ som han kommer att fara illa av i längden. Snarare kommer han att lära sig att se sig själv som en viktig person, en som är värd att satsa på sig själv emellanåt och göra nåt som han själv tror på. Jag tycker du ska tro på vad du gör och förmedla det till sonen, du lär honom massor om självrespekt tycker jag.
Kan också dra en parallell med min närvaro. Jag lägger cirka 8-10h i veckan på träning inom min idrott. En del av timmarna är med lillebror sovande i vagnen på gymmet, eller lillebror åkandes i joggingvagnen. En del är när barnen är vakna och en del efter de somnat. Jag har många gånger ifrågasatt mig själv, har jag verkligen rätt att satsa så på mig själv nu? Mitt svar blir till slut, ja och jag känner det är förankrat inom mig och med maken. Det är klart jag har rätt att göra något jag brinner för. Det jag vill komma fram till är att barnen verkar inte ens bry sig. JAha, nu ska vi vara själva med pappa och så är det bra där. Det är så självklart, pappa är i skolan, pappa jobbar och mamma tränar. Jag menar här till dig att du är orolig för sonen men frågan är om sonen är orolig för sig själv. JAg vet hur det är att ifrågasätta sig själv, lägga ansvar på sig själv för barnen men ibland har jag med lite hjälp insett att det inte blir bättre.
Jag läste på tal om det här med gränser. Vad lär vi våra barn om vi aldrig blir arga och brusar upp? Att det är rätt att trycka undan känslor och hålla inne sin ilska. Det fick mig att slappna av lite mer i mina utbrott. Jag lär iaf barnen att det är okej att bli arg. Sen pratar vi om det. Idag blev jag arg, storebror blev arg. Storebror försklarade att han blir arg när jag blir arg. Jag förklarade varför jag blev arg osv...det blev ett väldigt bra samtal. Jag vet inte om det blivit bättre av att bita ihop där, kanske för vi var på stan 
Nu blev det lite av varje här...bara en liten undran, sonens pappa kanske också kan bidra lite om ni som familj bestämmer er för att det inte känns bra att utöka dagistiderna? Att du ska satsa så du kan få ditt drömjobb och därmed bli en bättre mamma (det blir man om man inte är bitter över missade tåg) är för mig självklart. Men lösningarna är ju många, eller kan vara många
Chokladkaffe - du är guld. Tack. Du öppnar upp för nya infallsvinklar. Är över huvud taget väldigt självkritisk och märker att jag tvivlar på mig själv i stora "brytpunkter" i livet. Förändring är inte min bästa gren. Marken skakar verkligen lite. Alla signaler från sonen känns som tecken. Är hans hängande huvud på morgonen ett tecken på att han känner sig övergiven? Eller kollar han bara på en myra på marken...?
Att vara inkännande och empatisk är en lika stor del lycka som förbannelse... Jag övertolkar i såna här perioder och det gynnar såklart ingen. Men svårt att "stänga av"!
Vill tro att den här förändringen kommer vara något bra för oss alla. Pappan jobbar heltid, men behöver nog kliva fram på något mer praktiskt sätt nu. Kanske börja jobba tidigare på morgonen... Etc.
Jag tar på mig ett stort känslomässigt ansvar! Önskar hela tiden att jag hade facit. Om jag kan kompensera för min frånvaro på ett sätt kanske han inte "tar skada" av detta? Etc. Ja, ni hör ju... Hjärnan går på högvarv. Avskyr långa dagisdagar för små barn (för alla barn!). Han är så liten och dagen är så lång... :(
Myulk: vet inte hur det inte blir styckeindelningar, jag trycker bara på retur. Har du iPhone el annan? Antar att du är på fl via appen?
Förstår din trötthet och om du vill somna när sonen ska sova så är det väl toppen. Dock inte om det ska ta två timmar av nypande osv.
Jag tänker att en pusselbit föll på plats när du säger att det går lättare för pappan o att du är borta på dagarna. Dels vill han kanske ta igen tid med dig, testa kärleken (det tycker jag att vi har upplevt mkt av - älskar du mig fortfarande fast jag gör såhär?) och ditt tålamod för att se var han har dig. Dels är han kanske aningens tryggare m att somna m pappan om det nu är han som är liksom "förstapersonen"
Vad händer om ni läser saga i soffan? Plockar undan leksaker, kallar det mystid o ignorerar om han går upp? Kommer han till slut tillbaka o vill mysa? Eller om du går o lägger dig själv? Vill han komma o lägga sig då också? Eller vara uppe m pappa? Kan pappa isf "låtsas-gå-och-lägga-sig" med er?
Acelise: håller med chokladkaffe om att lära barnen att satsa på sig själv, men skulle också gå sönder lite vid tanken på heltidsdagis.
Finns det möjlighet så är det ju toppen om pappan kan sluta tidigare/börja senare så att ni går omlott. Kan du lägga nåt av jobbet kvällar el helger el är du bunden till tid o plats? Finns det mor-/farföräldrar el andra som kan hjälpa?
Och hur mkt av dina känslor hänger egentligen mer ihop med oron över själva förändringen o att dagiset verkar svaja lite? Vore det lika illa om allt var fantastiskt där? Kanske ta ett möte m nån av pedagogerna o få klarhet i vad som händer? Alltid bättre att veta än att fantisera o gissa känner jag. Då brukar en del ångest ge med sig.
Acelise, det kan mycket väl vara så att han känner av din oro. Och jag förstår att du känner dig orolig i nuläget! Det är en otrygghet att inte veta hur förskolesituationen påverkar honom. Jag tänker att barn kan behöva någon form av ny mini-inskolning när det kommer ett gäng nya vuxna in i bilden. Eller är jag svamlig nu? Jag är själv väldigt känslig som person och påverkas av nya människor, så jag kan sätta mig in i hur ett barn i den situationen skulle kunna känna.
Vad gäller att låta honom gå heltid tror jag absolut inte att det behöver vara ett problem i sig, så länge han trivs. Nu är han ju så pass stor att han förstår när ni pratar med honom om vad ni behöver göra och vad som ska hända. Förberedelse låter som en bra idé enligt mig. Vi har haft A:s morfar på besök i 10 dagar och när vi närmade oss avresedagen började vi prata om att morfar måste åka hem snart, han ska jobba, men han kommer tillbaka om några månader. Detta upprepade han för oss, som om han bearbetade det i sig själv. "Moffa åka hem, komma sen".
Jag tänker också, liksom chokladkaffe, att du inte har ensamt ansvar över detta barn. Ni är ju faktiskt två så nu får väl pappan gå ner i arbetstid medan du gör det du behöver göra. Inte mer än rättvist.