Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Flickan och Kråkan - vi har beslutat oss för att han ska stanna på avdelningen han är på. Mycket som vägde in, men framförallt att den äldre avdelningen är extremt underbemannad med väldigt många barn på väldigt få vuxna. Ärligt talat känns det inte säkert att ha honom där, hur bra de pedagogerna än är.
Ska nog försöka skriva ner konkreta frågor och kanske till och med boka in ett möte med pedagogen som ansvarar för sonen... Tror dock inte att jag kommer få fler svar än att "det kommer gå bra". Min oro ligger nog främst i hur sonen kommer dels klara ett långt sommarlov och sedan ska komma tillbaka och dels då att avdelningen kommer se helt annorlunda ut. Plus då detta med heltiden...
Hur har ni andra gjort? Skolar ni in mer eller mindre på nytt efter långa uppehåll som på sommaren?
Jag har kört kortare dagar efter julen och sommaren. 9-12 en vecka och sen har det gått bra. Har ju haft möjlighet att gå på känn. I höst ska lillebror skolas in vilket ju blir lite inskolning för stor också.
Acelise, jag är också lite kluven till vår sommar. Vi lade semester hela familjen 4v som nu (om jag får jobbet) blir 2v eftersom mitt ev nya jobb startar med en kurs som man måste gå.Heltid antar jag. Blev rätt ledsen först men sen tänkte vi att det blir fördelar. Pappa kan vara ledig 2v (haha härligt jämställt här) med bägge och skola in lillebror i lugn och ro. Vi får en lön extra vi itne räknat med och vi kan ta ledigt kring jul istället lite extra. Kanske till och med åka iväg lite. I längden vill jag ha jobbet med alla miljoner fördelar jämfört med det jag hade innan jag blev föräldraledig. Då är två veckor inte så farligt trots allt. Men visst, det svider lite i hjärtat.
Hej! Har en fråga som jag hoppas att ni AP-proffs kan svara på. Ska föda mitt andra barn i dagarna och funderar på det här med sjal. Fungerar det med trikåsjal även om mamman är lite tjock och har jättestora tuttar? Alla sjalmammor jag har sett på stan har varit rätt så smala.
Hoppas någon vet och orkar svara!
Jag tillhör själv mer de där smala du har sett... Men jag har i stället sett en hyfsat kraftig mamma som sjalade en bebis på stan. I och för sig lite större bebis, men jag kan inte tänka mig annat än att det ska gå bra. Stora bröst borde vara perfekt för en liten nyföding att gosa in sig i! Mjukt och gott, samtidigt.
Jag tillhör också de små mammorna, men jag inte tänka mig att det skulle vara bättre eller sämre att sjala som tunn eller kraftig. Jag har rätt stora bröst för min kropp (särskilt i slutet av graviditet och första månaderna efter förlossning....har legat på kupstorlek f/g) och det har fungerat jättebra att bära. Sambon är rätt stor.....på alla håll och kanter och han har ju burit .
Jag tyckte sjal funkade utmärkt och jag var allt annat än liten... BB visade oss hur man knöt så att det inte blev för tajt. Måste ju finnas gott om utrymme mellan bebis ansikte och mjölkfyllda kanoner :)
Lycka till!!
Här är läget om möjligt sämre. Jobbig lämning på dagis imorse. När jag hämtade fick jag världens märkligaste reaktion. Sonen blev ledsen... Varningsklockor i min värld. Ville inte närma sig mig på en stund utan stod längre bort och darrade på läppen. Återknöt sen... Han har dessutom bajsat löst en sisådär 5-6 gånger idag. Kan ju "hoppas" på bara virus, men är så förbaskat orolig att han mår dåligt. Pedagoger säger att han är glad och som vanligt på dagarna, men är sisådär matintresserad. Kanske hänger ihop med magen (men med mig har han ätit Alm vanligt under em/kväll). Känner väl dessutom inte världens största stöd från sambon. Berättar för honom om min oro, men att bara få andrahandsinfo verkar få honom och tro att det inte är så allvarligt.
Fan. Rent ut sagt.
Chokladkaffe skrev senast om bekymret med storasyskonet som är på lillasyskonet med hugg/slag/bett. Nu måste jag erkänna att jag fullständigt tröttnat på situationen här hemma. Stora är på lillebror med knip och tjuvnyp av olika slag. I två dagar tappade jag helt tålamodet och var på henne rätt rejält om det, men det hjälpte förstås föga. Läste sedan på petrakrantzlindgren.wordpress.com/ om fenomenet, och försökte mer ignorera det, men det hjälper inte heller. När jag i milda ordalag försöker hindra henne säger hon bara att hon är t ex en katt, och katter förstår inte att man inte får göra så. Om jag handgripligen lyfter undan henne gråter hon genast över att det gör ont på henne för att jag kommit åt något litet minimalt sår eller likande. Jag når liksom inte fram. Jobbigt! Måtte det gå över snart, det där nypandet.
När det gäller bråk eller tjuvnyp så tänker jag som så att det är nolltolerans på detta! Att ignorera att den ena nyper eller slår den andra tycker jag ger ett tokigt intryck. Jag vill att mina barn ska lära sig att stå upp för de svaga när så behövs så vad sänder jag för signaler ifall jag ignorerar detta beteende när det gäller mina egna barn? Sedan tycker jag att man missar ytterligare en viktig sak ifall man väljer att ignorera ett sådant beteende - nämligen empatin för den stora (ja, den som slår/nyper). Jag tror helt klart att hen försöker sända ett budskap och behöver bli sedd och få hjälp att identifiera vad hen behöver i stunden. Uppenbarligen har hen valt en dålig strategi för att klara detta själv och behöver alltså vår hjälp att hitta en bättre väg som inte skadar någon. Jag går alltid in och stoppar om stora gör illa lilla (och självklart åt andra hållet också!) och det gör jag rent handgripligen. Helst av allt försöker jag förekomma men det lyckas man ju sällan med hundra procent av gångerna. Sedan försöker jag beskriva hur lillebror reagerar på hennes handling, typ "titta nu gråter lillebror, han blev visst ledsen när du nöp honom." Om jag kan komma på någon liknande gång som hon har blivit utsatt för något liknade så tar jag upp det så att hon har något att relatera till. Sen får man nog inte vänta sig något tydligt resultat snabbt. Det tar tid. Men jag tycker att det viktigaste man kan göra är att dels visa nolltolerans och dels att visa empati och försöka se varför det hände. Kanske är hon trött, hungrig, vill leka utan lillebror i närheten, behöver närhet eller något annat. Ibland lyckas man hitta orsaken till beteendet och ibland inte (ibland kanske man t o m hamnar på villovägar) men det viktigaste tycker jag är att jag visar att jag bryr mig om att försöka förstå. Sen tappar vi tålamodet, skriker och blir halvt hysteriska också. Eller jag gör i alla fall det . Försöker tänka att barnen lär sig av det också 
. Försöker tänka att barnen lär sig av det också 