AP-snack & babbeltråd

Jo, vi har sökt dagis men vi får inte plats där vi vill till hösten utan måste vänta. Hon går ju nu men eftersom vi flyttar så måste hon börja på nytt dagis. Jättebra tips om att gemensamt sätta sig ner och planera. Det ska vi verkligen göra. Tack för tipset!

Ja men så du får dina andningshål. Att ha henne hemma inte blir ditt ansvar så att säga utan även makens. Att ni ska få det att fungera så du mår bra.

Vill dela med mig här med er om morgonen. Storebror kom till dagis och ville inte gå in. Massa barn i entrén och många ville inte dit idag verkade det som. Storebror blev snabbt en av dem. Vi tog det lugnt och till slut var det bara vi kvar och jag sa hejdå och gick. Han var ledsen men jag tänkte att det går över. När jag var på väg ut ur grinden flyger dörren upp och storebror kommer springande helt rödgråten och klänger sig fast. Jag tar upp honom och jag och en av pedagogerna försöker locka. Men idag kändes det fel, jag tänkte på alla ni här som aldrig lämnar under protest och ville testa det konceptet eftersom det kändes helt fel att lämna där. Gick med in och var med en timme(!) och sen efter det skulle alla ut och leka på gården. Jag sa hejdå till storebror (som klängt på mig under hela samlingen men på slutet släppte taget lite) som glatt vinkade och sa "hejd ses snart". Ibland är det fantastiskt att ha tiden och i mitt fall orken. JAg har inte haft det senaste året, ork att se innerligt till honom utan mer försökt få allt att flyta. Satt mina gränser men idag, lillebror struttade glatt omkring så det funkade. Vet inte vad personalen tyckte men om det är så att de inte gillade det handlar det ju bara om deras lathet, att allt ska flyta.   

Vad härligt Chokladkaffe! Visst är det skönt när man får till det där extra. Jag känner så väl igen det där att inte riktigt kunna gå in i ena barnets situation utan istället fokusera på att bara få det att flyta. Det är nog det som jag har tyckt gjort ondast i mitt hjärta sedan vi fick två barn och jag njuter verkligen varje gång jag lyckas få till det så där som jag vill. Härligt att läsa!

Hej alla!

Eftersom jag inte är så inne i syskonfrågan än, så har jag inte lyckats ge så mycket "bollning" i de frågorna...

Jag är ett vrak idag.
Sonen har varit hemma ett par dagar och skulle idag tillbaka till dagis. Jag är fylld av separationsångest inför min första weekend som kommer då jag ska sova borta från honom i två nätter. Kanske detta lyste igenom... För när vi skulle säga hej då klamrade han sig fast, började gråta och vägrade bli överlämnad.
Jag backade, kramade mera, bekräftade muntligt vad han kände och att jag kommer tillbaka. Två olika pedagoger försökte locka, medan jag bara höll honom i min famn. Till slut kom hans favorit som tog honom och mig till ett lugnare rum där de skulle pärla. (Medan de andra två pedagogerna mumlade bakom min rygg, kändes som att de hade föredragit en "slita-honom-ur-armarna-lämning"....

Samma sak igen, men till slut gick jag emot mig själv och "gav" honom till pedagogen. Känns FÖR jäkligt, rent ut sagt. Så vill jag ju inte göra? Men i stundens hetta vet jag inte hur jag annars ska reagera...

 Alla tittar på en och alla väntar... 

Fick ett mms lite senare med en bild där han lugnt sitter och pärlar och besked om att han mår bra och att "det gick över snabbt".

För mig är inte det något vidare positivt. "Det gick över snabbt" - ja, men han vet ju att det inte är lönt att gråta eftersom ingen kommer kunna få mig tillbaka.

Behöver jag ens säga att jag INTE ser framemot min resa i helgen...? Brutal ångest. 

Acelise jag känner igen mig i din beskrivning. Så där kan jag också känna och reagera och naturligtvis är det mitt "fel" att jag ev smittar av mig av nån ev oro osv, det känns som barnets ledsenhet beror bara på mig. Sen glömmer jag att barn befinner sig i andra sammanhang och det kan vara nåt annat som gör hen ledsen.

Jag känner också igen mig i att måla saker mörkare än vad som kanske är nödvändigt. Han tyckte inte det var lönt att gråta därför satt han och var glad med pärlorna. Ja, så kan jag lätt tänka.

Fast egentligen...är det verkligen så? Han kanske bara hade en dag då han vant sig vid att vara hemma och inte var sugen på dagis. Klart han visade han ville vara med dig men när det var klart och lämnat så tja...dagis är ju rätt kul ändå. För så upplever jag storebror här. Han vill ofta inte bli lämnad men han vill heller inte gå hem. När jag gått blir han glad och anpassar sig. Ärligt talat tror jag inte det har med att göra att han itne tycker det är lönt att protestera. Häromdagen protesterade han ju, slet sig ur pedagogens famn och sprang ut efter mig.

Jag tänker att man kan se saker i olika synvinklar och ditt (och ofta mitt) sätt att se det är rätt svartmålat. Och även ganska egoistiskt...jag har så lätt att överföra min osäkerhet och göra barnets känslor till mina och framför allt något jag alltid i alla lägen kan påverka men så är det ju inte. Jag svamlar väl en del här och vet inte riktigt vart jag vill komma merän att jag känner igen mig i ditt resonemang men det är inget jag vill föra själv för jag tror nite det ger något för barnet eller för mig.         

Jag tycker inte alls att "Det gick över snabbt" måste vara något negativt. Nu har vi lätta lämningar, men jag lämnade min yngsta ledsen under hans första vecka i höstas....och det var skittungt rent ut sagt så jag vet känslan. När det gäller honom så är kan en känslomänniska som är väldigt mycket här och nu. Storebror är väldigt annorlunda. Resonerar med utgångspunkt i logik, vilket många gånger är lättare för mig som förälder. Lillebror har starka känslouttryck för allt. Är han ledsen så blir han verkligen förtvivlad. Är han glad så blir han tokglad. Och det är här och just nu i stunden. Om han är ledsen - oavsett orsak - och det går över snabbt så vet jag att det är väldigt just i stunden och inte på ett djupare plan. Han vill/vill inte något specifikt just nu. Det innebär inte alls att allt annat är kass. Om han däremot blir håglös och inte vill göra något, inte verkar bry sig, inget spelar någon större roll, då blir jag bekymrad för då är något på tok. Om jag lämnar honom för att göra något och han blir ledsen och det går över snabbt så känner jag mig rätt trygg. Jag tycker så klart inte att det är bra att han blir ledsen, men det handlar mer om han i stunden inte ville att jag skulle gå inte att han inte trivs jättebra och har kul och är trygg hemma med pappa och storebror exempelvis. Han har inte gett upp. Han blev ledsen för att jag gick när han inte ville att jag skulle göra det. Och sedan så gick jag trots att han inte ville det och han leker och har kul med pappa och storebror.

Jag passade min systerson en gång i vintras när han var ett och ett halvt år. Han blev också ledsen just vid lämningen, sträckte sig efter sin mamma och grät när hon stängde dörren och gick. Det gick över på femton-trettio sekunder, och sen kunde jag inte se något som helst tecken på att han fortsatte att vara ledsen inombords. Han var bara nyfiken på vad vi höll på med, och sen rullade dagen på.

Tja, kanske inte jämförbart med din situation, Acelise, men i alla fall också en erfarenhet om "det gick över snabbt".

Däremot kan jag ju konstatera hur skönt det är med både lämningar och hämtningar när man är f-ledig och inte alls behöver vara stressad till jobb eller ha en vilja att komma hem snabbt. Stora får tid både att säga hej då, och att rasa av sig lite i hallen innan hon förmår sig komma i ytterkläderna.

fågelungarna: Din berättelse får mig att tänka på hur vi har hemma. Så fort jag ska lämna hemmet vilket jag ju faktiskt gör dagligen så gott som utan barnen blir lillebror jätteledsen. Jag brukar trösta och hålla på men maken säger bara "ut så fort som möjligt, han blir alltid glad när du gått". När jag sen kommer hem igen är han jätteglad och alla tre leker ihop. Hade jag inte accepterat att han är ledsen när jag går hade jag nog ärligt talat aldrig kommit iväg.

Åh vilken ångest jag har idag!! Har båda hemma idag och jag vill bara fly!! . Ändå bad jag maken jobba hemifrån så han är hela tiden tillgänglig som back-up och han är liksom med hela tiden. Ändå råder kaos. Just nu sitter jag i bilen själv för jag behöver en paus och det kan jag omöjligt få inomhus . Jag orkar inte! Lillebror somnar endast i sjal är någon annan är hemma. Är det bara jag hemma och det är lugnt och tyst kan han somna ammandes i min famn men inte när dottern är hemma. Och i sjalen måste han somna utomhus. På morgonen funkar det bra då hundarna ändå måste ut. Problemet är när vi sen kommer in. Han är otroligt lättväckt på dagarna (på kvällarna skulle vi kunna spränga huset utan att han vaknar). Idag kom vi in och dottern skulle klä av sig men tröjan fastnade så då skrek hon rakt ut. Lilla höll på att vakna men somnade om fast mycket ytligare sömn efter detta. Dottern vill ha vattenmelon och min man ska fixa. Men tydligen går det inte tillräckligt fort i hennes värld utan hon vrålar från vardagsrummet "jag vill ha melon!!!" och då vaknar lilla. Detta är ett stort problem. Lilla kan ibland ligga själv på soffan när jag är hemma själv men det krävs tutte några gånger emellanåt för att han ska sova sig utvilad. När dottern är hemma funkar inte riktigt detta. Sedan funkar det inte riktigt att sitta med honom i sjalen heller för då vaknar han också. Det känns bara som att jag inte får det att gå ihop med lillas sömn och ha dottern hemma. Just nu är hon dessutom på humör att ständigt provocera. Prova nypa lite, sätta en fot i ansiktet, skrika lite extra högt och göra allt som inte är välkommet. Och med en energinivå på minus så fixar jag det inte! Dessutom har hundarna behov också och även om de kan klara sig på lite mindre en dag så kommer det ju att vara så här hela tiden till hösten... Ahhh, jag blir galen!!!