AP-snack & babbeltråd

Gsson: åh, vad jag känner igen allt det där. Vi känner tyvärr inte heller några som gör som vi, irl alltså. Därför tycker jag att det är väldigt skönt att få ta del av andra mer nära-föräldrars tankar o tyckanden här. För för mig känns det knappt lönt att diskutera barnrelaterade frågor med kompisarna som har eget rum t barnet vid 2 månader, avslutar amningen så fort man "får" o sätter på dagis fr ett år. Men jag behöver ju stöd o pepp i det härligt svåra att vara förälder så då är jag glad att internetet finns :)

Me like coffee: vilket datum är din lilla född? Vår kom 19:e.
Oj, vilka tidiga morgnar. Fyra... Jag som tycker att sex är outhärdligt tidigt.
Ja, håller med ang vagnen, men som tur är är vår lilla en helt annan sort än stora o rätt nöjd m att vara själv, sover också bra i stilla vagn så länge man hjälper honom över sömnskarven. Som riktigt liten somnade han hellre i babysittern än i famnen o många gånger bar vi o han skrek o vi undrade vad felet var o bar o bar. Sen tystnade han direkt när vi lade ner honom... Känns ibland som att jag lite "tvingar" på honom närhet o samsovning :) Har inte ens provat att låta honom somna ensam trots att han nog är ett sånt barn som kan.

Nu måste jag försöka sova innan nästa skrik- och gungpass börjar. Har precis arbetat oss igenom en timme o tio minuter... Vad är det för fel på lillkillen?

Jag har aldrig mött på den sortens patrull som ni beskriver. Folk har ju inte nåt uttalat AP-tänk men de flesta av mina vänner sätter barnets behov först och att de ska ha det bra. Vet knappt någon som låtit barnen skrika till sömns. Eller jo, två men där har jag inte tagit diskussionen eftersom de faktiskt inte ifrågasatt mig alls. Hursom helst är det alltid bra med vettiga föräldrar att diskutera med tycker jag och ju fler desto bättre Jag är ju ingen AP-förälder längre över huvudtaget merän att jag försöker göra så gott jag kan för mina barn men det gör väl alla föräldrar egentligen. Det jag ville komma fram till var att det är' trevligt med nya i tråden

  

Chokladkaffe: Du har nu ganska länge sagt att du inte längre är en AP-förälder. Jag blir bara så nyfiken på vad AP är för dig och vad det är som gör att du inte längre har det förhållningssättet? Ingen kritik utan bara nyfikenhet

Jag tänker så här. Med storebror ansåg jag mig vara lite mer AP. Vi bar i sjal, vi samsov, ammade 14mån (sen dog det verkligen fast jag tänkt längre än så), lämnade inte bort honom över natten, inte mycket över dagen heller. Vagn var inget för honom, han skulle vara nära mig. Med lillebror försökte jag behålla det men jag tyckte inte det var särskilt användbart sätt att ha två barn. Tyckte allt blev lättare då jag köpte syskonvagnen (framvänd(!)), slutade amma honom, fick sova i eget rum (maken samsover förvisso med dem fortfarande men jag klarar inte det, fyra i en säng). I fredags hade jag och maken en egen kväll ute och vi sov till och med borta från barnen. Det känns väldigt inte AP att fortfarande leva på det dygnet för det var så välbehövligt. Jag vet ju barnen hade det bra och lillebror är väldigt trygg med mormor som samsov med honom då. Jag ser ändå att han varit lite extra klängig två dagar efter vi var iväg men jag tycker ändå det var värt det, jag behövde den kvällen och den natten. Så anledningen är väl att det som funkade så bra med ettan inte funkat så bra med två st. Samt att mina behov ändrats...jag har behov av mer space på nåt sätt.

Samtidigt försöker jag ändå måna om barnen till att de ska bli trygga individer som mår bra i sig själva och har en bra självkänsla. Dock har jag ändrat mig rätt mycket där, jag tror barn blir trygga genom andra medel än de jag tidigare trodde på. Inte för att bära, amma länge och så är dåligt men jag tror inte det är så nödvändigt som jag trodde förr. Självklart har jag också kramat min skrutt merän vanligt och ansträngt mig för att finnas till hands lite extra efter vi var borta.   

Jag ska tillägga att det där med vagnen, slutet på amningen och behovet av att vara borta lite från sina barn inte känns som något jag delar med er här. Jag får ibland intrycket av att det inte är något den här tråden vill eller känner för. Det är ju helt okej. Däremot känner jag att jag delar förhållningssätt på andra plan, kanske sånt som blir mer aktuellt när barnen blir större. Jag känner ju att jag har utbyte av er i förhållningssätt, att se på barnen och hur man vill bete sig mot dem. Inte bara avfärda allt som jag känner "andra" föräldrar gör.  

Jag förstår vad du menar, chokladkaffe, men jag tänker ändå att det är förhållningssättet som gör en till AP-förälder. Om någon hävdade att jag är "mindre AP" än någon annan för att jag inte har burit i sjal skulle jag faktiskt skratta högt. Livet är sällan så svart/vitt som teorierna får det att låta som ibland. Anknytningen kan ju gå galet trots de bästa intentioner (tyvärr) och jag tror faktiskt att man kan riskera relationen till sitt barn genom att ge upp sig själv helt och hållet. Barn behöver inte bittra föräldrar. Detta säger jag trots att jag inte alls har hittat balansen i att vara Jag, inte enbart Presidentens Mamma. Lätt är det inte.

Och jag är personligen otroligt ambivalent gällande mitt behov av att få vara ifred. Jag har insett att jag är besviken på mig själv för att jag känner så - ÄR sådan - och att jag kan få panik av att ständigt behöva vara tillgänglig. Då tror jag främst att jag menar psykiskt tillgänglig, om det går att uttrycka sig på det viset.

Att bli förälder har väckt så mycket inom mig och gett mig en crash course i vem jag är, hur jag fungerar och hur det påverkar mina när relationer. Varje dag lär jag mig massor av den nya och unika lilla människan i mitt liv. Det är en underbar och spännande men samtidigt väldigt känslomässigt tung resa.

... "hur det påverkar mina närA relationer" ska det förstås stå.