AP-snack & babbeltråd

K girl och mama bear - ni verkar ha lika krävande barn som jag ;)
Mina mammavänner lägger sina barn i vagnen, i med en napp och sen ligger dom där och funderar tills dom somnar.
Jag ammar, vaggar, bär och vyssjar...

Nu vid 4 mån har dock allt blivit mycket enklare. Jag tror att vi har visat vår son att han kan vara trygg, mamma och pappa finns alltid här och han får alltid amning/mat/tröst när han söker det. De senaste dagarna har jag faktiskt sövt honom i vagnen när jag sjungit och gungat lite. Jag saknar att ha honom sovandes i min famn men jag har massor att göra inför dopet så han får faktiskt sova i vagnen något av dagpassen. Han är även nöjd med att ligga på en filt och titta på mig när jag tex bakar eller lagar mat, förr har han börjat gnälla innan jag ens hunnit lägga ner honom.

Chokladkaffe - nu är ju jag inte alls så inne i dessa termer, men det jag läst om AP och speciellt det jag känner är mycket av det du beskriver. Du vill att dina barn ska må så bra som möjligt. Detta hävdar väl alla mammor, men de som lägger sina spädbarn i en spjälsäng i eget rum och utövar 5MM månar om sin egen sömn - inte barnets välmående.

Sen om man kör barnet i vagn eller kanske ger ersättning behöver väl inte utesluta att man tänker AP?

Jag vet inte om jag missat något eller helt enkelt inte brytt mig. Jag har inte upplevt någon direkt kritik. Vi har fint stöd från familj. Jag har snarare upplevt att människor tycker att vi är något besynnerliga. De har inte varit kritiska bara tyckt att det varit besynnerligt med sjal, bärande, samsovning etc. Skulle tro att de flesta som får höra att vi samsover med 3- och 4-åring och att vi nästan aldrig använt vagn får lite ufo-vibbar , men oftast upplever jag att de är nyfikna om än tycker att vi är ufon, än just kritiska. Mer undrande än något annars: "Varför i hela fridens namn går ni och kånkar runt på era barn när det finns vagnar?!" Vi är extremt vanliga på alla andra sätt så det tror jag sätter lite griller i huvudet på folk. Vi är fantastiskt "normala", men ändå inte .

Halloj!
Nu var det väldigt länge sen jag skrev nåt här, men är "tillbaka" och vill gärna kommentera Chokladkaffes inlägg.
En väldigt viktig del av AP är ju att hitta balans i livet som förälder och att tillåta sina egna behov att vara viktiga, för att på så sätt hela familjen ska må bra. Detta tycker jag själv är en av de viktigaste av de 7 "budorden". Därför finns det för mig inget själviskt i att sätta sina egna behov och önskningar först (i rimlig mån såklart).

http://www.askdrsears.com/topics/attachment-parenting/what-ap-7-baby-bs

Btw, ni andra med viljestarka, egensinniga barn, upplever ni oxå att det blir svårare och svårare att  "tillämpa" ett ap-tänk ju äldre barnen blir? Mina inlärda automatiska reaktioner har så lätt att ta över när 3-åringen VILL så mycket, och istället för att vara lyhörd och uppmärksam blir jag lätt helt tvärtom, irriterad och grinig tillbaka.
Om ni känner igen er hur gör ni för att hålla rätt fokus?
Behöver lite råd nu, om två månader kommer tvåan och jag bävar lite inför att vara närvarande och lyhörd med två...

Det är väl kanske de där närhetskrävande barnen som knyter oss samman snarare än att vi aktivt valt sjalar, långtidsamning o samsovning? För annars håller jag med om att AP (som jag inte använder som term) är mer förhållningssätt än redskap. Och ja, betydligt viktigare hur man bemöter barnen, speciellt när det blir mer "uppfostran" än "skötsel" (om ni fattar vad jag menar).

Jag känner lite att jag gjort motsatt resa mot dig chokladkaffe. Med stora kämpade jag som ett djur för egentid, upprätthålla jobb o såna sammanhang, ville egentligen inte sova med honom i början för jag sov så dåligt, var arg o ilsk o kände mig fruktansvärt låst o jätteavundsjuk på sambon som fick jobba varje dag. Men med lilla har allt det liksom bara runnit bort. Sov med armen om honom fr dag ett, bar honom hem fr bb, känner mig lite "naken" utan mina barn o uppskattar absolut att vara själv, men har inte samma desperata behov längre. Vet inte alls varför, kanske har det att göra m att vi varit hemma båda sen lilla kom o då känns allt mkt mer rättvist. Eller att jag landat som mamma. Eller att det är så mycket roligare nu när stora kan prata o lilla är så mkt enklare än vad stora var.

Tänker dock att jag snart måste hitta ett sätt att vara både mig själv utan barn o pretentiösa sjalhemmamamman. Annars lär jag inte kunna prata m folk alls om jag ska vara hemma i två år till.

Ladybug79: jag är som du. Den där automatiska föräldratelefonsvararen (som Jesper Juul kallar den) går igång på ett otrevligt sätt alltför ofta. Försöker höra efter när det händer, backa, be om ursäkt (om det behövs) o börja om m bättre förhållningssätt.

Men med det sagt så funkade detta inte alls i slutet av graviditeten m tvåan. Var surmamman fr helvetet flera gånger om dan o tyckte bara synd om mig själv. Tog ut massa irritation över sambon på sonen o betedde mig allmänt pissigt faktiskt.

Alexe, jag började nog som du beskriver men det funkade inte. Sen trillade jag över det här forumet och slutade kämpa, det fanns så mycket vettigt skrivit och gjort. Därefter lugnade jag mig och insgå jag inte behövde eller kunde få så mycket egentid i början. Jag reviderade mina förväntningar. Jag har varit väldigt nära min tvåa också men inte riktigt lika länge. Jag har ju anpassat mycket till hans behov, naturligtvis. Åkt hem tidigare från träningsläger exempelvis för att inte få så många nätter borta, två tyckte jag räckte nyligen när han var 13mån och var med pappa.

Visst är det så att det kanske är mer förhållningssättet som är det viktiga. Jag har kanske tänkt mer på min egen förändring till att få vardagen att flyta på ett smidigt sätt. Egentligen har jag gjort samma som med ettan fast åt andra hållet. För när saker flyter praktiskt blir ju alla i familjen gladare. Som någon sa, jag tror också på att ha nån form av egenhet i föräldraskapet. Den här kvällen ute med maken kände jag mig bara som de man läser om i många trådar här "jag vill lämna bort min 1-veckas baby för egentid, vi måste ha det". Nu är mina 14mån och 3.5år så det är väl skillnad mot en natt men jag kände ändå igen resonemanget 

Håller med Flickan och kråkan, jag kanske inte bryr mig så mycket om kommentarer. Folk reagerar ju väldigt på att barnen inte har egna sängar och sovrum. Vi varierar jättemycket sovplatser här beroende på vad som funkar. Nu är det att maken sover med barnen och jag själv, han får sen sovmorgon. Vi är nöjda med det. Ibland sover jag och maken med lilla och stora sover i lekrummet. Vi kan byta på natten också. Ibland funderar jag dock på om det är allt det här som gör att båda våra barn har svårt att somna. Just nu är det bara vagnen som funkar för lillebror och storebror är som han alltid varit, svårsövd. Hursom tänker jag whatever works för sömn får vara. En dag har vi vår vanliga dubbelsäng som vuxna människor och barnen har sina sängar.Väldigt många såna år lär det bli så varför hetsa nu.