AP-snack & babbeltråd

Gsson - jag tänker att du inte hat ett ovanligt barn, du har ett väldigt litet spädbarn som precis kommit ut ur din mage! Då är alla spädbarn beroende av närheten, av att INTE läggas ned osv (att skrika i vagn är väl ett tecken om något på det). Sakta men säkert förändrad ju det där, precis som det gör hela barnens liv.
Alla perioder tar slut och en ny börjar, och naturligtvis kan barn vara olika. Men jag tror också man ska försöka ta ett steg tillbaka och se det för vad det är - faser.

Spännande att läsa allas tankar! Jag tror helt enkelt att vi har lite olika inställning till vad AP är Chokladkaffe för i min värld verkar du absolut ha ett sådant förhållningssätt. Däremot håller jag med om att amning, bärande och samsovning ofta står i fokus och att balans i familjen glöms bort litegrann men det tror jag mycket beror på att de som dras till AP på liknande forum som detta gör de för att de har barn som behöver väldigt mycket närhet för att fungera och i en värld där de flesta barnen åker vagn från dag ett, sover i egen säng tidigt osv blir det ganska ensamt när man har ett barn som behöver mycket hjälp för att somna, vägrar åka vagn, ligga själv osv. Därför tror jag att just verktygen framhålls väldigt mycket. Sedan blir barnen större och då blir verktygen inte riktigt lika användbara utan AP övergår mer och mer till att vara enbart hur man förhåller sig och möter barnen i andra situationer än just de som är fysiska. Jag har inte heller upplevt så mycket ifrågasättande eller kritik, däremot har jag många gånger känt mig annorlunda med ett barn som har krävt närhet i alla lägen medan vännernas barn har suttit stilla, somnat själva, åkt nöjda i vagnen osv. Så i mitt fall har nog känslan av att känna mig annorlunda ibland lett till att jag har tolkat andra människors nyfikenhet som ifrågasättande och kritik. Frågor som "men kan hon inte ligga på golvet?" behöver inte betyda att de tycker att det är så det ska vara utan kanske snarare att det är så det oftast är, om ni förstår vad jag menar

Me like coffee-

För mig var det ett instinktivt mindset redan från början (utan att veta att det var AP).
Jag ville inte lägga honom i vagn, jag ville ha honom nära mig etc. Så därför vet jag inte hur oberoende av fysisk närhet han skulle varit utan vår inställning. Vi har inte provat!

Som 2,5-åring märker jag nu främst att han har väldigt hög integritet, han går alltid in i nya situationer på ett avvaktande sätt innan han ev blir en del av den. Han vet att hans känslor är lika mycket värda som någon annans. Han är alltid respekterad och lyssnad på.

Vad jag däremot ibland kan tänka är att JAG hållt "för" hårt i AP ibland, i övergångarna mellan att vara bebis och att bli ett småbarn.
Han vill inte tanka närhet på samma sätt (såklart) och är mer självständig. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland och omvärdera AP-tänket...

Jag hade heller aldrig hört talas om AP utan ramlade över begreppet när dottern var runt 4 månader tror jag. Förhållningssättet skedde per automatik och var i mångt och mycket en självklarhet. Däremot bärvidd användandet av "verktygen" mer än vad jag trodde. Vagn och spjälsäng var inköpta men inte använda (jo, vagnen ibland), att jag skulle amma var för mig en självklarhet men att jag skulle amma i 2,5 år som jag gjorde hade jag aldrig trott . Vi valde helt enkelt att hå den lättaste vägen och följa dottern. Det var den lättaste vägen för mig och även för dottern. Nu har jag nog bara anammat livsstilen även när det gäller en del av verktygen så vi samsover för att vi trivs bäst med det. Har aldrig provat att lägga lillebror i egen säng (har inte ens någon att lägga honom i ), jag ammar rätt mycket på nätterna även om jag tror att han skulle somna rätt bra om vi bara vaggade honom men jag vaknar knappt till vid amning så jag får mer sömn genom att nattamma. För andra är det precis tvärtom och därför är det väl viktigast att man ser till helheten och inte bara till barnet. Sedan har jag upptäckt att jag numera, sedan vi fick andra barnet, behöver mycket mer s k egentid. Jag måste komma iväg, göra saker bara för mig, vara med andra vuxna människor utan barn osv. Utan det blir jag olycklig och det tänker jag inte ha dåligt samvete för!

Jag tror inte att jag har väldigt viljestarka barn i förhållande till andra barn. Jag tror att barn helt enkelt ska och bör vara det i den åldern . Det är något sunt .

Att det blir svårare att vara AP när barnen "kräver" mer viljemässigt är ju egentligen inte särskilt konstigt. Det är ju egentligen då man måste börja sätta gränser och det är ju svårt - AP eller inte. Tänker på vad Juul säger: Att säga ja, är det vi vill göra gentemot dem vi älskar, men det är i längden inte särskilt kärleksfullt . Att sätta gränser - även om det är runt sig själv - innebär ju att man hamnar i konfrontation med någon på ett eller annat sätt och att att hantera konflikter är svårt (med konflikter menar jag självklart inte bråk).

Jag har fått jobba mycket med mitt "tänk". Med en 3- och 4-åring handlar lyhördhet och närvaro inte om att alltid ha barn som är nöjda och glada. Vi har mycket heta känslor här hemma - åt båda hållen så att säga. I början när våra började bli mer uppenbart egensinniga så kunde jag få dåligt samvete för att jag inte hade ständigt harmoniska barn, att jag gjort något fel/mött mina barn fel för att han skrek och vrålade för att han inte fick etc. Jag blev stressad av det och då mötte jag inte det hela på bästa sätt heller.

Idag känner jag att jag tar gråt och skrik och vilda protester med rätt stort lugn. Jag ser det inte som ett bevis på mina egna brister utan snarare på att jag har normala barn som utvecklas som de ska. De ska ifrågasätta, vilja och ha andra åsikter än jag. Det är ju faktiskt med det som mål som jag har fostrat dem.......så då bör jag ju välkomna det inte tvärt om .

Med det perspektivet så möter jag dem på ett annat sätt. Jag sätter - oftast - utan dåligt samvete gränser kring mig själv. Ja, det kan bli arga och ledsna ibland då, men det innebär inte att jag inte är lyhörd eller närvarande. Jag vill ju att de ska kunna sätta gränser kring sig själva och då måste jag ju lära dem det genom att själv göra det. Jag vill också vidareföra vissa värderingar och då måste jag ju stå för dessa även om de inte delar min uppfattning. De får bli hur arga de vill.

Jag har också lärt känna mig själv bättre och vet vad jag går i taket över och försöker bryta sådana situationer innan det går så långt. Stannar t.ex. dem om jag är jättetrött och känner mig lite småirriterad av andra orsaker och säger rakt upp och ner att jag är väldigt trött och att jag just nu inte orkar med gnälliga röster. Jag hjälper dem gärna med vatten eller toalettbesök eller vad det nu månde vara men att de måste prata med mig med vanlig röst utan att gnälla för då blir jag galen. Och det fungerar i 9 fall av 10. Från att "maammmaaa.......vaaaaattttteeeeen" så får jag ett "mamma kan jag få vatten". Och så tackar jag för hjälpen.

Min erfarenhet är att just vara jätterak med vad man själv står och känner och att vara/säga detta tidigt underlättar något enormt. Att man inte försöker uthärda i något slags missriktad välmening. Och känner man att man är helt ute och cyklar med sina känslor, bara lämna en stund. Jag har mer än en gång gått in i sovrummet och vrålat i en kudde. När jag tittat upp har jag haft två pojkar som storögt och nyfiket undrat vad jag håller på med . Jag har svarat att jag kände mig arg och behövde avreagera mig lite och att det ibland hjälper att få skrika. De brukar fråga om jag är arg på dem. Jag brukar svara nej, att jag är arg på mig själv och på andra saker som hänt under dagen. "Jaha, brukar det svara"......"ibland blir man arg mamma". Ja, ibland blir man arg ....och det är OK .

Ha en försonande inställning helt enkelt.....med sig själv och med andra man har runt omkring sig .

Det där är ju en del av diskussionen jag har haft många, många gånger och den irriterar mig en hel del. För min del känns det som om många som är AP resonerar som så att "jag bär, ammar, samsover och är nära, alltså är mitt barn nöjt. Det är möjligt att mitt barn hade varit missnöjt om jag inte hade gjort det. Alltså är de flesta barn sådana att de vill vara nära och de är nöjda om de får vara det". För mig känns det som cirkelargumentation.

Det där var bland det första någon sade till mig i den här tråden, "är inte alla barn så?", och där satt jag med en son som närmade sig året och som i min uppfattning inte har varit speciellt lik mina vänners och släktingars barn. Det har inte varit tal om några "faser" alls och nej, alla barn är inte sådana. Men de är nog betydligt fler än vad man kanske tror. Dock anser även jag att det är vanskligt att "låsa sig fast" vid att ett barn är på ett visst sätt när de är 3-4 månader gamla.

Häromdagen funderade jag på det här med att "tränas" att åka vagn, barn som visar sitt missnöje i vagnen. Barn som visar sitt missnöje i sjal eller sele då? Ska de "tränas" att vara nöjda när de bärs i sjal? Är det speciellt AP?

Flickan och kråkan: tack för kloka ord.

K girl: mest handlar det väl om att lista ut vad barnet trivs med o sen följa det så mkt som möjligt utan att göra alltför mkt avkall på vad man själv trivs med.
Ang faser förstår jag inte riktigt vad du menar m att ni inte haft faser? Är det själva ordet du reagerar mot, för du menar ju också att barn förändras (såklart) och det är väl det som faser innebär?
Ang sjal/vagn så har inget av våra barn varit nöjt i sjalen om de inte varit trötta eller om vi gått. Alltså sjalande inne när man bara gör hemmasysslor har inte funkat för oss utan sjalen har varit istället för, el alternativ t vagn. Eller som insomningshjälp. Hade de trivts bättre m nåt annat hoppas jag att vi hade gjort nåt annat.

Utanför teorierna så verkar våra skrik- och gungnätter vara över (för den här gången). Igår hade vi bara två pass o inatt inget. Känner mig som en helt ny människa när jag fått lite mer sammanhängande sömn igen.

Åh ni skriver så mycket vettigt att jag inte hinner med att kommentera allt bra. K-girl, jag tror det jag kanske hängt upp mig lite på här är väl att jag åker ibland bort över natten, eller summa summarum 4 nätter under detta året och verkligen gillar att vara hemifrån då det sker. Jag har också hängt upp mig lite på det här med vagnen eftersom jag hade nån intention över att inte använda vagn. Jag hade nån romantiserad bild av att stora skulle strosa kring och lilla sitta i selen Mitt misstag, barnen är inte såna. Stor har alltid varit sjövild ute och liten har blivit det han också. Verkligheten blir stor springer överallt utan att lyssna och liten satt och skrek i selen hehe. Provade sele på lilla för nån vecka sen, han fick råpanik. Klart vi lade undan den för gott då. Nu går mamma med barnen över gatan, en i vagn och en i "koppel". Säger lite om våra barn, klart det inte funkar som jag tänkt då och det har ju egentligen inget med AP att göra överhuvudtaget.

Flickan och kråkan, vi har nog gjort samma resa i det här med möta missnöje. Jag har lärt mycket från dig och det har gjort min vardag lättare. Som du sa, gnäll är tuffare att ta för det får mig att känna mig som en dålig mamma. Bara att tänka de orden gör att jag kommer vidare till att jag inte ska ta det personligt och vips kan jag bemöta barnen lugnt och fint istället för att agera i känsla av otillräcklighet.

Acelise, jag håller med om att dte var lite svårt när viljorna kom för mig också. Kramas var ju en sån universallösning tidigare, samt att sätta ord på känslorna. Vips var det inte tillräckligt längre   Men väl över den tröskeln kommer kanske även du till det Flickan coh kråkan beskriver och så får man nya verktyg. Du är så klok och insiktsfull och reflekterande kring dig själv, det tycker jag är så bra för då kan man förändra det man vill förändra      

Min son var, mer eller mindre, missnöjd hela tiden, oavsett vad vi gjorde. Han har inte haft mammigare faser, han har inte haft faser med mer eller mindre närhetsbehov. Han har haft oerhört stort närhetsbehov precis hela tiden, hans separationsfas påbörjades vid födseln och fortsatte långt in på hans andra år.

Jag blir lika provocerad av meningen "men det är väl bara att lägga ner honom", som Mama Bear skrev tidigare, som jag blir av meningen "du har ett litet barn och alla barn är sådana". Så är det ju helt uppenbarligen inte. För det första förbiser man det faktum att barn är unika individer, i lika hög grad som man i sämsta fall lyckas förstärka en förälders upplevelse av att vara ensam om en närhetstörstande unge.

K girl -

Om du syftar på det jag skrev så menade jag inte att man ENBART kan se jobbiga tider som faser.
Men lika lite kan man inte bortse från de faserna som faktiskt inträffar!!
Även om alla barn är olika och har olika behov, så är vi ju alla i någon slags grund och botten människor med liknande utvecklingspsykologi?