AP-snack & babbeltråd

Vad lätt det är att tipsa om saker när man inte är mitt i en konflikt själv .

Vilka tips har ni för att själva kunna hantera gnäll? Just nu har vi en väldigt trött (helt galet trött!!) dotter här hemma... Hon slutade ju sova i slutet på förra sommaren och har klarat sig bra tills för drygt en månad sedan. Hon är så fruktansvärt trött men vägrar sova på dagen. Jag vill inte ta den fajten och dagis har också slutat försöka. Hon vill inte. Just nu är det mycket runtomkring i vårt och hennes liv, vi ska flytta, vi Hr äntligen klart med boende (!), det är utskolning för henne på dagis medan många av kompisarna på dagis har lite överskolning till andra avdelningar. Så det händer rätt mycket som hon inte får grepp på, så vi antar att tröttheten och oroligheten kommer därifrån. Vi har även kollat med läkare och de har tagit prover men allt var bra. Hon är bara såååå trött. Idag slocknade hon klockan 18 när vi läste saga och sista månaden har vi nästan alltid barn som sover innan 18.30. Men jag fixar inte gnälligheten som följer! Det verkligen kryper under skinnet på mig, känns som om både väggar, golv och tak närmar sig och ska sluka mig och jag vill helst bara fly! Fan. Så fram med era bästa knep! Jag vill ju vara den där mamman som visar förståelse och stöttar i dessa lägen då hon har det otroligt jobbigt men... Jag. orkar. inte. Jag är dock fortfarande väldigt dålig på att komma iväg och göra saker utan familjen så det bidrar ju till bristande tålamod för gnället. Men hur som, tips och tankar tack!

Me like coffee: Låter jättejobbigt. Och som att du nog måste få tid ifrån gnället för att orka. Kan du inte planera in en timme varannan (el varje :)) dag som är bara din? För träning, promenad, bok, ett tv-serieavsnitt på datorn eller vad som helst som du vill. Helt utan måste utan bara för att ha skönt.

Jag är själv urdålig på att ta den tiden, men vet att jag borde o mår så mkt bättre när jag gör.

Annars är det nog bara att sätta sig ner i barnhöjd, räkna till tio massor m gånger o försöka känna sig som den vuxna i situationen. Eller förklara lugnt en el två gånger o sen "stänga ute" gnället medan man gör det som ska göras om det är nåt man måste för att bli färdig liksom. Och försöka ha roligt när det inte är gnäll, ta vara på fina stunder ihop o sikta på iaf en gapskrattsstund/dag. Dels blir det lite mindre gnäll kanske, dels tål man gnället bättre om man också skrattar ihop tycker jag.

Med det sagt så satt jag själv igår på golvet i köket med ett storgråtande barn på vart knä o skrek rakt ut till stora att vara tyst så att lilla kunde få chans att lugna sig. Vet inte hur jag ska styra upp de där situationerna, de triggar varann så att den ena gråter för att den andra gör det o båda vill vara i knäet, men då kommer de så hemskt nära varandra o så blir gråten än värre. Hur gör ni andra i det läget? Idag lät jag stora vara på golvet o tröstade färdigt lilla först, men det kändes inte heller bra, han blev liksom alldeles övergiven stackaren.

Gnäll är det absolut värsta jag vet. Gråt är också jobbigt, men gnäll alltså - satan. Synd då att sonen främst är en gnällare och inte en gråtare.

Hurdant gnäll är det? Är det gnäll på dig om att göra saker för henne eller allmänt gnäll över annat? Nu är ju mitt barn yngre än ditt, men när han gnäller fram önskemål (exempelvis "uuuuuuuulk!" = "mjölk!") brukar jag direkt säga att jag inte förstår vad han säger när han gnäller och att han behöver säga det ordentligt. Det brukar funka när det gäller mamma-gör-det-gnäll. Allmänt gnällhumör är värre. Det enda jag kan komma på är att verkligen skoja till det så att han glömmer att han är trött och sur. Vara superfånig och sjunga tramsiga egenkomponerade sånger tills han börjar le och jag då får en väg till kontakt med den lilla människan. Ibland brukar jag fråga om vi ska kramas lite och får oftast ett nej till svar, men det kan lugna honom ändå.

Måste flika in med en fråga nu när jag ser att ni diskuterar gnäll.

Vi har en dotter som bara är ett år gammal men hon har alltid varit väldigt viljestark. Egentligen tycker jag att det är positivt och uppfriskande många gånger, vi har det ganska trevligt när vi "diskuterar". Men nu har hon börjat illskrika så fort något går henne emot. Det är inte gråt utan väldigt höga och ljusa toner som är brutalt jobbiga att lyssna på... Hon gör det när hon vill ha uppmärksamhet, när hon inte får gå åt det hållet hon vill, när man bär henne, när hon vill ha något hon inte når osv. Hon är väldigt aktiv, vill springa, klättra och undersöka. Trots att vi känner oss ganska "coola" som föräldrar så finns det ändå många situationer då vi måste försöka hindra henne, avleda henne osv. Och då skriks det i protest.

Jag känner att hon självklart ska få uttrycka sitt missnöje men det här höga skrikandet känns verkligen inte okej... Det är riktigt jobbigt att lyssna på och jag känner mig så snabbt frustrerad när hon låter på detta viset. Jag försöker säga att "det gör jätteont i mammas öron när du skriker så", visa att jag blir ledsen osv. men det känns som att hon är lite för liten för detta. Att ignorera henne känns verkligen inte okej och avledning "går hon inte på" när hon väl bestämt sig för något.

Någon som har några tips?

Mama Bear: Ja, hon kan gnälla båda "gnällen" men när hon gnäller för att jag ska hämta eller hjälpas så brukar jag, som du, bara säga att jag inte hör vad hon säger. Dessa gnäll kan jag nog hantera även om de också är jobbiga. Fast de är mer irriterande medan det mer allmänna gnället ger mig en stark känsla av otillräcklighet som jag verkligen inte klara av! 

 Alexe: Att gapskratta minst en gång om dagen ska jag lägga på minnet . Just nu känns det mest som om vi går på autopilot och bara försöker få dagen att gå så lite skratt är välbehövligt

Jag funderar lite vi väntar lois, varför det "verkligen inte känns okej" att din ettåring skriker. Här skriks det också i jättestora mängder av lillebror när något går honom emot. Som du säger funkar det inte alltid med avledning men man kan behöver inte ignorera heller. Jag gör som med storebror, bekräftar honom verbalt och tröstar honom. "Ja du ville kasta ut det där från balkongen och så fick du inte...klart du blir arg" eller nåt sånt. Det är ju ettåringars sätt att uttrycka missnöje och inte så mycket att göra åt merän att finnas där.

Me like coffe: Instämmer helt i mitt hat mot gnällen De är hemska verkligen. Dock minns jag att storebror var likadan som du beskriver när han precis blev 3. Han var jämt trött och ville ingenting. Var hans standardfras, även på dagis. På nåt sätt har det försvunnit. Det är verkligen som det kommit ett stort utvecklingssprång nu strax efter tre, han är född feb 09. Det jag vill säga är att det inte är säkert anledningarna ligger utanför henne och att det är något ni ens kan påverka. Också att det lär gå över men det fattar ju du också. Men i det ingår ju på nåt sätt att klara sig själv genom fasen. Vad behöver du för att orka? Är det att maken tar ut barnen hela kvällarna så du kan pilla naveln i soffan tre timmar så är det så. Bara du vet vad som gör dig piggare. Känslan av otillräcklighet tycker jag är lättare att hantera bara genom att säga det högt, inte så barnet hör men annars. "Vad han är sjukt gnällig nu och jag känner mig så otillräcklig, men det är inget personligt så ignorera det bara eller finns där för honom". Bara där känner jag mig starkare, sen behöver man såklart sina avbrott också.

På tal om alla de där grejerna du tar upp som du tänker att hon påverkas av. Min stora fattar inte sånt riktigt, eller han fattar väl men det verkar sakna betydelse för honom. Utskolning och sånt, jag vet inte om han greppat det om vi förklarat eller om det spelat så stor roll. Vi säger ju att de och de barnen slutar på dagis till hösten, lillebror ska börja osv. Han säger han förstår men det verkar inte vara nåt han påverkas så mycket av.

Vår storebror har ju fortfarande blöja. Vi har lockat med potta sen årsskiftet typ men vad att göra när han verkligen inte vill. Nu börjar jag känna lite oro, hur ska det gå att bli av med blöjorna. Han är ändå 3år och 3mån och inget intresse. Idag skrotade jag helt enkelt blöjan hela tiden vi varit hemma. Han har kissat i tre kalsonger med en tvättlapp i. Tänkte då börjar han väl märka att han kissar iaf. Efter andra gången satte han sig på pottan men det kom ju såklart inget då. Jag vet inte om det är rätt strategi att gå, rycka blöjan helt enkelt och låta honom kissa igenom hela tiden. Fortfarande vill han ju inte testa på pottan när jag frågar utan vi väntar på "olyckorna". Känner mig rätt desperat om jag ska vara ärlig, jag orkar inte ha blöjor mer och det känns så hopplöst. Ja jag fattar han kommer att sluta nån gång men jag ser inte hur, och det är det som tär mig. Det verkar som "alla andra" barn bara följer efter föräldern in på toan när det är tal om potta eller att de en dag bara sätter sig där självmant. Men jag kan inte tvinga mitt barn att sätta sig där, blir ju bara värre. Suck...tips, tankar eller funderingar?

Ja, "verkligen inte okej" är lite hårt uttryckt, vi är bara väldigt trötta i öronen just nu 

Jag har också alltid tänkt att det är okej eftersom hon inte har lärt sig andra sätt att uttrycka sig på än, självklart ska hon få säga till när hon är missnöjd. Kanske har vi tidigare varit bortskämda med ett ovanligt tillfreds barn men nu känns det som att väldigt mycket triggar igång henne.

Jag har varit så inställd på att vara nära henne och har väl lite svårt för att hon så gärna vill iväg på diverse upptåg, vill springa runt, klättra m.m. och sedan uttrycker sitt missnöje så kraftfullt. Barnen vi umgås med har antingen inte lärt sig gå ännu (vår har varit på benen i några månader) eller så är de väldigt lugna till sin personlighet. Man kan väl säga att hon sticker ut med sina busiga upptåg  Jag är själv väldigt lugn som person och hennes pappa har nog större igenkänningsfaktor i aktivitetsnivån 

Ah då är det det som ofta stressar mig. Omgivningens förväntingar? De andra barnen är lugna, vi är lugna, hon borde vara lugn men är inte det Jag satt just och funderade efter mitt inlägg om blöjorna om det är vad det handlar om här. Alla andra barn i hans ålder är ju blöjfria eller har kommit nån bit på vägen. Känner jag nån press av det? Varför är det ett problem för mig annars?