Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jo naturligtvis. Var väldigt odramatiskt idag, han bara konstaterade han kissade. Bad aldrig om blöjan eller så. Det är väl därför det kändes bra men som sagt, jag funderade ändå en vända. Vi ska fortsätta imorgon iaf med samma approach.
Det kändes lite lättare att se det så. Han ville dock sitta på toaletten så vi kanske får fixa en toa-ring. Tack snälla ni! 
Jag satt just och funderade efter mitt inlägg om blöjorna om det är vad det handlar om här. Alla andra barn i hans ålder är ju blöjfria eller har kommit nån bit på vägen. Känner jag nån press av det? Varför är det ett problem för mig annars?
Inte på ett argt sätt utan helt enkelt svara på samma sätt. När sonen har varit galen på skötbordet har jag gjort så några gånger och det har fått honom att "tappa bort" sin ilska. Han blev så förvånad (då jag inte är en skrikare i vanliga fall) att han började le.
Vi började sätta dottern på pottan så fort det kommit kiss även i byxan men vi gav snabbt upp det då jag tycker att det mer ledde till att hon inte ville gå på pottan. Hon fick helt enkelt kissa klart i trosan eller på gräsmattan som var hennes stora favorit . Pottan tog vi till ifall det kändes bra när vi ändå var på toa. Men då bar vi ute mer eller mindre hela sommaren. När hon väl hade kissat på pottan berömde vi aldrig utan istället sa vi nog mer "å, vad skönt att kissa på pottan" och sen inget mer med det. Nu vet inte jag hur era barn är men min dotter har otroligt stark integritet och de gånger vi försökte styra att hon skulle gå på pottan (bara genom att fråga eller erbjuda) så sparkade hon ofta rakt ut. Det var något som hon ville och behövde bestämma själv över och när vi väl slutade fråga utan överlämnade beslutet helt och hållet till henne så gick det rätt fort. Men alla är ju olika och vissa mår säkert bättre av att bli påminda och tillfrågade.
Har aldrig tidigare varit i kontakt med begreppet AP-förälder men känner igen vår familj/vårt föräldraskap i mycket av det som beskriver just AP-föräldraskap!
Men när kan man klassa sig själv som AP??
:)
Nu är maken på väg att köpa toaring med storebror, vi får väl se om det går bättre för honom Han har fortsätt där jag började igår med samma resultat
Jag hänger allt mindre här på FL. Har märkt att det gör underverk för mitt humör. 
Sonen fick köpa kalsonger igår, vi hade också tänkt börja nu under sommaren. Han råkar vara väldigt intresserad av det där med bajs just nu också.
För att göra en lång historia kort bad vi om en remiss till logoped för sonen när vi var där på tremånaderskontroll för lillasyster. BVC-sköterskan menade att de egentligen inte gör någon språkkontroll förrän vid treårskontrollen och då handlar det bara om förståelse och att det talade språket inte kontrolleras förrän vid fyra års ålder. Vid 1,5 hade han precis så många ord som krävdes.
Men, vi fick tidigarelägga treårskontrollen och sköterskan vi hade då tyckte inte att det var något att diskutera. Vi fick en tid med en gång och var där igår. Jag har blandade känslor. Å ena sidan är jag väldigt glad att veta vad vi behöver träna lite mer på och att få verktyg att jobba med, liksom att jag insisterade på att få en remiss så att vi kan ta itu med det nu. Å andra sidan förväntade jag mig inte att han skulle ha problem med språkförståelsen, vilket logopeden tyckte att han hade. Han hade lite problem med kategoriseringar och mer komplexa uppmaningar. Även begrepp som störst och minst, men det menade hon att man inte kan förvänta sig hos en 2,5-åring heller (han har inga problem med begrepp som många, stor, liten osv). Vi uppfattar det dock, liksom alla andra som träffar honom, att han förstår allt man säger. Vi ska träna med honom med teckenstöd i sommar och börja gå på behandling på logopedmottagningen i höst.
Vi har ju haft en del utmaningar med honom och jag blir i ärlighetens namn rädd för att det ska vara någonting mer än "bara" en språkförsening.
k girl: klart man blir orolig, jag kan känna igen mig, det ena kan vara det andra. Samtidigt är det ju som du säger, bra det kollas upp. Vi upplevde att teckenspråk gjorde jätteskillnad för storebrors språk. Nu var han kring två då det lossnade vilket jag antar är normalt men efter han börjat förskolan där de jobbade med tecken hela tiden kom språket snabbt. Vid 1.5års ålder sa han mamma och katt, inget annat.