AP-snack & babbeltråd

Spännande att vi har så olika perspektiv. För mig känns det inte alls märkligt att "vänta tills barnet är redo" med potträning. Jag menar då inte att man måste vänta tills barnet själv säger att han/hon inte vill ha blöja men tills man märker att det känns ok för barnet. Ur miljöaspekt etc. så är givetvis engångsblöjor helt förkastligt. Det är ett argument jag köper, men annars tycker jag personligen inte att det gör någon skillnad om barnet är 2 eller 3 år gammalt när det blir blöjfritt. Ja, jag borstar tänderna för att gör man inte det kan det få rätt allvarliga konsekvenser även på längre sikt. Självklart måste de sitta fastspända i bilen eftersom det handlar om säkerhet och liv eller död. Huruvida blöjan är på tills de är 2 eller 3 år har för mig ingen sådan betydelse alls. Spelar i en helt annan liga. Jag uppmuntrar gärna och plockar blöjan, men jag backar om jag får en reaktion som känns fel i magen.

Min yngsta var tidigare än storebror av med blöjan, men de var ändå på samma ställe mer eller mindre när de var 3 år toalettmässigt. Storebror var till och med för sin lillebror när han var 3 år fast han var mer än halvåret senare att bli av med dagblöjan. Självklart skönt för lillebror att slippa ha blöjinpackad rumpa tidigare, men hade han haft det ett halvår till så hade jag inte sett det som något större problem. De har båda nattblöja fortfarande och den tar vi också när de är redo. För storebror skulle det var fruktansvärt jobbigt att ha olyckor varje natt. Jag ser ingen som helst poäng med det.

För mig är det inget känsligt ämne. All eloge till dem som EC:ar. Jag skulle aldrig klara/orka det. Jag hade blivit en kass mamma på andra sätt om jag gett mig in i det . Vet mina egna begränsningar/svagheter och har förlikat mig med dem.

Jag känner mig inte påhoppad, jag har aldrig förstått grejen personligen med EC själv men känner heller inget agg mot de som kör  Ni som kör det, inget emot det alls men för mig känns det lite konstigt att lägga så mycket energi på nåt som kissa Men vi har alla olika grejer vi lägger energi på gällande barnen och vad vi tycker känns viktigt för oss. Nu är storebror tydligen blöjfri här dagtid sen midsommarafton. Det gick ju lite väl lätt kan jag tycka Får jag ett tredje barn blir det lätt blöjor på dem också, tycker det funkar bra på det hela taget. 

Jag tänker ändå att man gör sitt val från början typ. Antingen kör man blöjgrejen och då blir det kanske sent eller så gör man inte. Men börja med blöja och sen avvänja tidigt tänker jag kan bli svårt fast jag kan ju ha fel där.  

Tänker också att man kan vänta tills barnet är redo. Det gör man ju med det mesta annat. Kanske inte tandborstning och hårtvätt men lämna bort barnet, sova i egen säng, fast föda osv. Allt sånt har jag försökt vänta ut barnen. Förskola har varit lite tidigt här, 18mån men så har det ju kanske inte heller varit optimalt.     

Hur gör ni för att stötta era barn i situationer där någon annan gör något som de uppenbarligen inte är bekväma med? Dottern har nu vid två tillfällen blivit upplyft av två olika personer och hon har sett obekväm ut i stunden men den har passerat så fort att jag inte hunnit komma fram till hur jag själv borde reagera för att hjälps henne. Vi har ju pratat om det just efteråt, om att hennes kropp är bara hennes och att ingen får göra något som hon inte vill. Men jag vill ju hjälpa henne i stunden då jag ser att hon inte är bekväm i situationen. Ena gången var det ett större barn på gatan och andra gången hennes farfar som hon inte träffar så ofta så de har ingen direkt relation. Till andra som hon har en relation till är hon mycket tydlig och trygg i att sätta sina egna gränser men här blir det svårt och jag vill verkligen hjälpa henne. Tips på hur?

Jag går in i situationen om jag är tillräckligt med mentalt . Men det är ju svårare om det är exempelvis farfar eller liknande för man vill ju inte trampa någon på tårna som vill väl. Med större barn går jag in. Jag, säger helt enkelt att X inte verkar tycka om att bli kramad eller vad det nu är som händer. Inte gjort någon större sak av det hela utan bara hjälpt båda barnen att umgås på ett bättre sätt i stunden. Svårare som sagt med vuxen, man vill liksom undvika att uppfattas som man fostrar den vuxne.Jag brukar försöka hålla ett "barn"-perspektiv. "Jag har märkt att X just nu tycker att det är jobbigt att bli upplyft och att inte själv få bestämma avstånd till andra människor" och på så sätt kommit till "undsättning".

Inte helt lätt. Vi var på kalas igår och där var deras farmors tidigare man och nya fru. Det tillhör ju en äldre generationen och är inte alltid helt inkännande om man säger så. Vi träffar dem enbart vid släktträffar sådär 2 gånger om året och inga vi känner, de är bara där. Höll lillebror i famnen när vi skulle gå och då kommer mannen jättenära och ska klappa honom på huvudet och "gulla". Lillebror kryper ihop och försöker komma undan. Han vill ju inget illa, men som sagt....alla har inte fingertoppskänsla om man säger så

Vi gör ungefär samma, försöker gå emellan när vi känner att andra inte riktigt kan läsa av.

För barn och de flesta vuxna brukar jag förklara "nu tror jag Lovisa har fått nog". Jag tycker det känns bra att säga högt att det är viktigt att respektera även en liten ettårings vilja. En del i den äldre generationen främst behöver verkligen höra det  Men ibland inser man ju att det blir fel att "trampa på tårna" och då försöker jag avleda istället. Dvs. säga "oj, nu ska vi ta en frukstund/byta blöja/leka med hunden" eller vad som passar. På så sätt tar jag ju dottern ur situationen utan att den som inte riktigt kunde läsa av tappar ansiktet. 

Jag har ett liknande problem som jag inte alls kan hantera. Exempelvis idag: sonen bryter ihop på ICA för att det inte finns en kundvagn i den storlek han har tänkt sig och varukorgen duger inte heller. En kvinna kommer fram och börjar prata om att han har klämt sig. Jag lyfter upp sonen i famnen för att trösta. Hon börjar prata om hans ögonfransar, kallar honom vid namn, osv. Jag har aldrig sett människan i hela mitt liv men någon gång i ordsvadan hasplar hon ur sig att "farmor har ju pratat så mycket om dig!". Det händer någon gång då och då. Sonen är uppenbart obekväm med att folk kommer fram och kallar honom vid namn och pratar på som om de känner honom - och jag känner mig obekväm med att främlingar kommer fram och ska prata som om de känner oss. Och jag vet inte vad problemet egentligen är, om det är främlingarna som är distanslösa eller svärmor som är lite för gränslös i sitt prat om oss.

Alexe, jag har två år och sju mån mellan mina. Stora följde mig hack i häl när lillebror föddes, så hon hängde med när det var pottdags. Men första fem månaderna hade jag tygblöja på honom på heltid, och pottade mest vid blöjbytena. Därefter har jag successivt utökat blöjfria tiden till i princip på heltid dagtid numera. Jag skulle tro att det är viss skillnad mot att bara ha 18 mån mellan barnen...

För mig är miljöaspekten den helt avgörande till varför jag tillämpar ec/rutinpottning. Varför ska jag belasta miljön och i förlängningen medmänniskor nu och i framtiden genom blöjanvändning, när det egentligen är helt onödigt!

Men om man bortser från miljöaspekten så är det återigen på ett samhälleligt plan jag tänker vad gäller barnets välbefinnande/illabefinnande gällande blöjanvändning. De flesta klarar ju ganska bra att avvecka blöjan någon gång mellan två och tre år, och då är det väl inga större bekymmer. Men andelen fyraåringar och äldre med blöjor har vad jag förstått ökat kraftigt de senaste decennierna. En fd kollega till mig t ex, födde sitt första barn ett halvår före jag fick min stora. Medan jag började potta vid 7 mån och fick torr unge vid 18 mån, gjorde hon som de flesta och väntade på att han skulle vara mogen för det. Vid tre år gjorde de ett försök som inte ledde någon vart varför de väntade ännu mer. Nu har de en fyraåring med blöja och söker hjälp på vårdcentralen för det hela. En frisk och normal fyraåring är definitivt mogen rent fysiologiskt, i ett sånt läge har det tveklöst blivit en psykisk låsning som knappast känns bra varken för barnet eller föräldrarna. Så även om man använder blöja tror jag det är en fördel att avveckla den tidigt, innan barnet blir så stort att det kommer in i "nej-åldern".

Me like coffee, jag tänkte på det här blogginlägget när jag läste ditt inlägg här om obekväma situationer för barnet: hostlycka.blogspot.se/2012/06/konfliktlosning-har-och-dar.html

"nej, säg till honom att han stinker". Helschysst inställning!!! Jag provade faktiskt detta vid ett tillfälle nyligen när en för dottern okänd person tyckte att hon skulle komma och hjälpa personen med något. Fast vid just detta tillfälle var min räddningskommentar överflödig, för dottern sa själv ifrån på ett bra sätt.

Vi har råkat ut för liknande situation när en vikarie på förskolan, som dottern inte träffat på länge, var lite väl snabb vid en lämning med att lyfta upp henne och vinka av mig. Jag tog tillbaka henne och fick henne att bli intresserad av barnens lek i stället så hon sprang dit och slapp vara nära vikarien innan hon var redo för det. Men jag håller med om att det är lätt att bli överrumplad av situationen så att man inte hinner komma till räddning när det behövs.

Ja, jag förstå helt och fullt miljöaspekten. Vad gäller väldigt sena blöjbarn så undrar jag hur vanligt det faktiskt är. På den 3-5-avdelning där mina barn går (en väldigt vanlig förskola) så finns det inget barn med blöja. När min yngsta började så fanns det en pojke som precis fyllt 3 år som hade blöja, men han var blöjfri ett par månader senare.

Fågelungarna: Jo, jag läste också det blogginlägget och fullkomligen älskade det! Men det hela bygger ju lite på 1. att personen faktiskt ber barnet om en kram eller frågar om det får lyfta barnet och 2. att personen ifråga kan ta en sådan sak med lite humor. I vårt samhälle känns det tyvärr som om många skulle ta illa vid sig... Jag håller med Flickan och Kråkan att det är relativt lätt att säga till ett barn men att det är svårare med en vuxen - framförallt någon man känner. Samtidigt vill jag ju lära henne att markera sina personliga gränser oavsett situation och då är det ju högst lämpligt att jag faktiskt visar vägen . Men det är svårt detta med att ta hänsyn till andra...