AP-snack & babbeltråd

Flickan och Kråkan: du skriver att när det gäller större barn så går du in. Innebär det att du inte går in när det gäller mindre barn? I så fall varför? Det känns ju minst lika viktigt tycker jag...

Misstänkte att jag misstolkat något .

K girl: Jag skulle också tycka att en sådan situation var obehaglig. Det har faktiskt hänt oss (fast det var en helt främmande människa som inte hade någon koppling till oss) som kom ut på sin balkong när dottern blev jätte ledsen under en promenad och damen ville ge vår dotter en present så att hon skulle sluta gråta . Haha, folk är så roliga! Men i dessa situationer är jag ganska tydlig och kort och lämnar inte något utrymme för diskussioner. I din situation skulle jag nog bara säga att det inte är rätt tidpunkt, han är ledsen och det får man vara. Vad sedan svärmors väninna tycker om saken är ju upp till henne. Men det är ju lite lättare när ni inte känner henne alls...

Tips och lite perspektiv om ni orkar önskas:
 Vi har ju en sommar hela familjen hemma, eller maken jobbar lite natt men det blir inte så många nätter trots allt. Mycket tid hemma alla fyra och vi var så ense om att vi inte skulle göra så mycket utan mest vara. Jag vet inte riktigt vart det går snett men nånstans gör det. Imorse slutade det i smått kaos. Jag går upp med barnen på morgnarna, han sover för han varit kvällsmänniska och nu med nattjobbet. Likaså imorse, då kände jag mig inledningsvis rätt pigg ändå. Efter två timmar bara jag föll igenom nåt och nån form av ångest/orolighet växte på. Barnen klängde som apor på mig och jag fick panik. Väckte maken och sa jag vill vara ifred men han morgnade väl sig väl länge eller nåt. Försökte säga till storebror att nu säger mamma stopp, vill inte leka mer, mammas kropp vill vara ifred. Lillebror klänger i panik och skriker och förstår inte de resonemangen varpå det blir svårt för storebror att göra det. Till slut får jag bara nog och går in i lekrummet, dörren flyger upp och barnen efter. Då går jag till slut ut i trappen och sätter mig och tårarna bara rinner, lillebrors vrål upphör efter max 1min hör jag. Sitter där en stund och går sen in och ber i klartext att få vara ifred och får vila en stund på sängen.

Det känns som det är så mycket om och men när vi ska nåt eller itne ska nåt. Barnen är så mammiga att jag inte orkar mer när jag är hemma. Det går bra när jag inte är här men deras hierarki är solklar och rubbas aldrig. Jag får tid själv genom min träning men jag drar in mer och mer på den vilket bara stressar mig för vi ska göra saker ihop. MEn de sakerna blir jag som får planera och organisera, så typiskt hemmamamma fällan känns det som, att jag knappt vill gå ut genom dörren. Känner mig som arbetsledare hela tiden.

Hur gör ni andra som är hemma hela familjen. Min man saknar ju itne förmåga att ta tag i saker men barnen är så mammiga att jag kan itne ta ett steg tillbaka som han kan göra hemma. Sätter han sig och läser lite eller kollar tv eller datorn är det okej, jag har alltid två barn som klänger om jag gör detsamma. Så hur gör man för att få en mysig hemmatillvaro eller är det bara min dröm som inte är realistisk? Till saken hör att jag sover väldigt väldigt dåligt för tillfället, mycket mardrömmar, svårt att komma till ro och sen nätter själv där barnen vaknar nån gång och behöver tröst så är nätterna väldigt splittrade. Hjälp mig gärna med ltie perspektiv eller tips om ni orkat så här långt

Chokladkaffe: Det låter som om du har det lite extra jobbigt just nu och skulle behöva en paus. Jag känner igen allt du skriver, att behöva få en paus men det finns inget utrymme, att se hur maken kan läsa tidning eller surfa i godan ro medan man själv har två ungar som klättrar på en, känslan av att vara arbetsledare osv, jo, jag känner igen hela paketet! Framförallt upplever jag detta när vi, precis som ni, bara ska vara hemma och göra inget. Det blir så tydligt. Jag blir alltid mer irriterad på allt när maken är hemma för det är då jag får perspektiv och ser att han har mycket lättare att få vara ifred en stund. Så mina tips till dig? Se till att få huset för dig själv emellanåt, kanske varje dag. Då kan du slösurfa, läsa en bok, dricka kaffe, ta en dusch, se på tv eller annat i lugn och ro. Jag upptäckte verkligen detta då jag blev sjuk förra veckan och fick vila, kolla på tv och göra ingenting i tre dagar. Jag blev som en ny människa . Sedan tror jag faktiskt att man får acceptera att det är som det är när barnen är hemma, det blir iaf lättare för mig. Eller acceptera och acceptera... Mot barnen får man nog acceptera situationen men ni föräldrar kan ju fundera på hur ni ska underlätta för dig. Det är väldigt lätt att ta på sig allt ansvar medan den som jobbar inte hinner identifiera allt. Därför är det ju väldigt viktigt att man pratar om det och inte bara irriterar sig på det. Fundera över i vilka situationer du känner att du har tagit på dig för mycket ansvar och berätta tydligt för din make vad du behöver. Jag har ofta en tendens att gå och irritera mig på att jag tar för mycket ansvar och får göra allt (ja, jag gör mycket insåg jag när mannen fick ta över under tiden jag var sjuk) men väntar alldeles för länge med att ta upp det och istället för att berätta vad jag behöver så blir det mer anklaga den mot att maken inte gör ditt och datt. Inte speciellt konstruktivt . Berätta vilka områden du inte längre vill ansvara för, handla?, packa med kläder?, hitta på mat för dagen?, planera aktivitet?, etc och lämna helt enkelt över ansvaret. Jag tror tyvärr att man måste vara ganska noga med att ha tydliga ramar under tiden då den ena jobbar och den andra är hemma annars blir det lätt skevt i fördelningen. Och sist men inte minst, gå ut och gör saker. Inne tycket jag lätt att det blir kaosartat

Hej, ursäkta att jag stör här i tråden men kan någon förklara på ett enkelt, men utvecklat sätt vad AP är och vad som gör att man klassas som en "AP-förälder"?

Chokladkaffe: Åh, vad jag känner igen mig. Vi har ju varit hemma tillsammans nu i 9 månader och typ 9 av 10 dagar är som du beskriver förutom att jag inte får sammanbrott. För jag är ändå så sjukt mycket gladare nu än jag var när sambon jobbade. Helt hemskt har jag kommit fram till att det beror på att han "har det sämre", att han tycker att det är så himla jobbigt med barnen och känner sig låst och utan egentid och sånt.

Vi hade stora planer på att göra nåt av den här tiden, men förutom en Thailandsresa på två veckor har det inte blivit utan vi går bara och lunkar i vardagen och de småsaker vi gör är det jag som roddar. Varannan gång blir det familjemys och varannan gång katastrof med skrikiga barn och tjuriga vuxna. Men hur man ska dra åt samma håll som ett team vet jag faktiskt inte. De gånger det händer är när vi båda vet vad som ska göras och gör det utan att nåt behöver sägas. Exempelvis om vi ska ha gäster så är Erik (sambon) skitduktig på plocka undan och göra fint medan jag förbereder m mat och sånt. Men en vanlig vardagmorgon kan han trots att han ju vet vad som ska göras inte få ändan ur sängen och hjälpa till med frukost...

Med det sagt så har vi varannan sovmorgon, oavsett om han lägger sig sent. Det räddar mig som också sover uselt för tillfället (8-månaderssonen har stor separationsångest och ammar nätterna igenom). Tänker att ni skulle kunna ha samma upplägg. Och jobbar han natt så kan han få sovmorgon dan efter såklart. Men då är nästa dag din. Att han är kvällsmänniska är ingen ursäkt, det får han ta ansvar för och ev sova ikapp senare på dan eller nåt. Barnen vaknar när de vaknar och de kan inte vara ditt ansvar varenda morgon. 

Och sen ska du nog inte prioritera bort träning för gemensamma grejor. Det är ditt andningshål och gemensam tid måste väl gå att hitta ändå (om du inte tränar på elitnivå?). Om du tränar en förmiddag så gör ni nåt tillsammans på eftermiddagen? Eller tvärtom.

Annars säger du kloka saker Me like coffe. Jag önskar att jag kunde tänka sådär konstruktivt. Blir oftast alldeles för fast i surande och det är ändå mest synd om mig-mentaliteten.

Och ja, ibland måste man bara köra ut alla hemifrån och få en timmes egentid. Eller själv gå hemifrån och låta dem klara sig. Erik är väldigt bra på att spela på att ojojoj, vad jobbigt det blir för mig, men jag har börjat försöka att sluta höra det och bara säga att ja, det är jobbigt, det är lika jobbigt för mig och nu ska jag iaf göra det här...