Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Kloka ni är! Läser och begrundar...
Personligen har jag upptäckt att sommarplanerna är något JAG roddar för att jag tycker det är så kul att se sonen ha kul... Hänger ni med? Ju roligare han har desto lyckligare blir jag. Men han kan ju vara lika lycklig i regn som i sol... Bara jag som deppar när det regnar (och SOM jag deppar! Va f-n hände med juni!?)....
I övrigt har jag världens sämsta samvete ilväll. Har under kvällen irriterat mig så nedans på sonen, som varit högljudd, utvecklingsfasig och allmänt störande för mig och min dyrbara tid (OBS! Sarkasm). Skällde ordentligt på honom en gång och verkligen såg hur han ryggade tillbaka och sedan hängde med huvudet. Fy, så hemskt det var! Vill inte ramla in i "be om förlåtelse-fällan" (att jag ber honom om förlåtelse, alltså), men ville bara ta tillbaka allt. Och efter 5 minuter var jag där igen.
Hade ni pratat med barnet senare och liksom "förklarat" er? Typ "ibland är mamma arg, men nu är jag glad" etc...?
Acelise: ja, jag försöker jämt förklara o säga förlåt. Fast sonen bara är 2,3 o inte verkar bry sig så tänker jag att det är en bra rutin att komma in i. För jag är dålig på förlåt annars, t sambon tex... Och vill gärna att barnen ska bli bättre o inte behöva göra stor grej av det utan att det är nåt som kommer naturligt när man varit dum el tagit i för mycket i ilska el så.
Sommarplaner är ju kul att se när de har kul men samtidigt är det ju lite roddande med två små. Då är det roligare att göra det vardagliga utan att behöva be om ursäkt för man stressat upp sig vilket är mitt case.
Klart man blir arg ibland och säger förlåt. För mig handlar det ofta om att jag hamnar i ett mönster där jag hela tiden blir irriterad och ber om ursäkt. Då kanske det är läge att fundera lite över vad som egentligen är orsaken. för mig handlar min irritation oftast om att jag är stressad av tid eller annat som ska göras.
Jag brukar försöka föregå, dvs tala om för barnen när jag märker att jag är "så där" att jag just nu/idag är väldigt irriterad. Jag är noga med att tala om för dem att det inte beror på dem eller något de har gjort utan att jag är arg på mig själv och stressad (om ja är det). Det är man ibland.
Jag tycker att det fungerar rätt bra. Har jag sagt det så upplever jag att barnen tar min irritation på ett helt annat sätt. För någon vecka sedan blev stora arg och jag hörde att lillebror blev ledsen - han är väldigt känslig för att storebror blir arg på honom. Precis när jag var på väg för att reda ut vad de hamnat i konflikt om så hörde jag storebror säga: "Jag är arg på mig själv, inte på dig" och så hörde jag ett lite gladare "Jaha" från lillebror och så lekte de vidare. Jag blev så glad . Ska använda det ännu mycket mer känner jag. Första gången jag hört dem använda det mellan sig. De har ofta frågat mig när jag är arg om jag är på mig själv, men inte använt det på det sättet själva.
Det är ju ofta så när man är arg/grinig.......att man i grund och botten är arg på sig själv och situationen som helhet.
Jaha, nu tycker de att jag är supertrist och det händer saker.....talar om att de hatar varandra, aldrig ska leka med varandra.....nu kommer det spelkort flygande.
Appropå pedagogik och syskonkärlek. Måste avsluta och spela lite spel med dem 
.
Jag ber absolut om ursäkt om jag betett mig illa när jag har blivit arg. Däremot ber jag inte om ursäkt för att jag blir arg. Men jag förklarar alltid varför och är noga med att ta ansvar för mina egna känslor, dvs att det inte deras fel utan att jag är, som du skriver Flickan och Kråkan, arg på mig själv. Ofta när jag har betett mig illa i min ilska så har det att göra med att jag har klivit över min egna inre gräns och då slår det verkligen gnistor här hemma . Sedan tycker jag att ditt råd Flickan och Kråkan är jättebra - att förekomma. Inatt har jag inte sovit mycket, vaknade på riktigt skithumör och var snabb med att förklara för dottern att jag är riktigt irriterad och trött idag eftersom jag har sovit dåligt men att det inte hade med henne att göra. Dessutom var jag nog rätt irriterad när jag sa det så jag tror verkligen att mina ord och min kropp stämde bra överens . Det slutade med att vi faktiskt fick en jätte trevlig morgon och dottern tog min irritation med ganska stort lugn .
Tack för kloka råd och fina ord. Så himla bra det där med att förekomma och att vara "arg på sig själv" ska jag anamma direkt!! Ovärderligt att få sådana konkreta råd.
Vad gäller att be om ursäkt är jag lite försiktig med det eftersom jag tycker det är svårt när sonen är så liten som 2,5 år. Det blir lätt att jag lämpar över ansvaret att förlåta mamma på honom , vilket känns helfel. Men om jag då använder "arg på mig själv"-grejen är det ju lättare och framför allt tydligare...
Är extremt stressad just nu. Jobbar ju bara 9-15 (frilans) och har nu fått STORT uppdrag med kort deadline. Sista veckan innan semester och mitt i alltihop står dagispedagogerna och ler och säger att sonen ska ha matsäck med sig i morgon, för de ska på utflykt. Jahopp. En grej till på listan.
Så, det är inte konstigt att jag är arg och sur...
Kram alla!
Oj, vad mycket ni har hunnit skriva!
chokladkaffe, jag känner så väl igen den där panikkänslan. Ibland skriker hela min kropp "LÄMNA MIG IFRED!", vilken sällan går ihop med mitt barns önskan om att alltid vara tillsammans. Jag håller med i mycket av det som de andra skriver, men vet också att det inte är så lätt att till exempel sätta gränser i förväg så att det inte ska gå överstyr. Egentligen kan jag nog känna rätt snabbt på morgonen hur jobbig dagen kommer att vara, eftersom det till stor del beror på hur jag mår. Om jag har sovit extra dåligt och är dötrött är det förstås extra jobbigt att hantera sonens krav på mig. Ännu jobbigare blir det om han också har en dålig dag och är gnällig. Det hjälper att tänka på det och att dessa dagar sänka kraven rejält. Vad kan jag göra för att den här dagen inte ska ta över mitt humör på ett sätt som gör mig vresig och otrevlig? Vad orkar jag verkligen inte med idag? Orkar jag "bråka" om påklädning eller ska vi stanna inne?
Har inte tänkt på det som att sonen ska förlåta mig utan mer att jag säger att jag gjorde fel o var dum, att det inte var hans fel liksom utan mitt. Men bra tips om arg på sig själv.
Här är han nog ännu för liten för att förekomma med att berätta om dåligt humör. Jag har försökt det några gånger, men det får snarare motsatt effekt, lite som när jag säger att såhär får du inte göra och han såklart genast måste prova att göra just det.
Känner att det är mkt spegling av mitt humör så är jag ilsken blir han det med o lillebror smittas o i värsta fall skriker vi alla tre ikapp. Försöker förekomma med att fejka glatt humör (om det går) o om det smittar o barnen skrattar så blir jag ju också glad på riktigt. Lite som sån där skratt-terapi. Men tar en del energi att spela teater så är ju inte hellyckat alltid.
För ett barn kan det nog vara väldigt skönt att få ord på det som händer.
"Jag blir ledsen när du drar mig i håret för det gör ont. Jag vill inte att du gör illa mig."
"Älskling, förlåt att jag var så sur på dig när du bara ville visa teckningen. Det var inte meningen att göra dig ledsen."