chokladkaffe skrev 2012-06-26 10:54:51 följande:
Tips och lite perspektiv om ni orkar önskas:
Vi har ju en sommar hela familjen hemma, eller maken jobbar lite natt men det blir inte så många nätter trots allt. Mycket tid hemma alla fyra och vi var så ense om att vi inte skulle göra så mycket utan mest vara. Jag vet inte riktigt vart det går snett men nånstans gör det. Imorse slutade det i smått kaos. Jag går upp med barnen på morgnarna, han sover för han varit kvällsmänniska och nu med nattjobbet. Likaså imorse, då kände jag mig inledningsvis rätt pigg ändå. Efter två timmar bara jag föll igenom nåt och nån form av ångest/orolighet växte på. Barnen klängde som apor på mig och jag fick panik. Väckte maken och sa jag vill vara ifred men han morgnade väl sig väl länge eller nåt. Försökte säga till storebror att nu säger mamma stopp, vill inte leka mer, mammas kropp vill vara ifred. Lillebror klänger i panik och skriker och förstår inte de resonemangen varpå det blir svårt för storebror att göra det. Till slut får jag bara nog och går in i lekrummet, dörren flyger upp och barnen efter. Då går jag till slut ut i trappen och sätter mig och tårarna bara rinner, lillebrors vrål upphör efter max 1min hör jag. Sitter där en stund och går sen in och ber i klartext att få vara ifred och får vila en stund på sängen.
Det känns som det är så mycket om och men när vi ska nåt eller itne ska nåt. Barnen är så mammiga att jag inte orkar mer när jag är hemma. Det går bra när jag inte är här men deras hierarki är solklar och rubbas aldrig. Jag får tid själv genom min träning men jag drar in mer och mer på den vilket bara stressar mig för vi ska göra saker ihop. MEn de sakerna blir jag som får planera och organisera, så typiskt hemmamamma fällan känns det som, att jag knappt vill gå ut genom dörren. Känner mig som arbetsledare hela tiden.
Hur gör ni andra som är hemma hela familjen. Min man saknar ju itne förmåga att ta tag i saker men barnen är så mammiga att jag kan itne ta ett steg tillbaka som han kan göra hemma. Sätter han sig och läser lite eller kollar tv eller datorn är det okej, jag har alltid två barn som klänger om jag gör detsamma. Så hur gör man för att få en mysig hemmatillvaro eller är det bara min dröm som inte är realistisk? Till saken hör att jag sover väldigt väldigt dåligt för tillfället, mycket mardrömmar, svårt att komma till ro och sen nätter själv där barnen vaknar nån gång och behöver tröst så är nätterna väldigt splittrade. Hjälp mig gärna med ltie perspektiv eller tips om ni orkat så här långt

Håller med k girl: Skicka ut pappa med barnen. Det är sommar och de kan vara ute länge. Skicka med dem lunch att äta ute

. De behöver ju inte göra världens utflykt. Våra kan vara i timmar bara på vår gård.
Tips nummer två. Gör saker med ETT barn. Jag upplever en enorm skillnad med ett och med två som hänger en i haserna.
Vi har ju sommarlov här sedan två veckor. Jag är själv med barnen och ska vara det ett par veckor till innan sambon går på semester. Igår störtregnade det hela dagen, bokstavligen. Vi var ute i två timmar och hade jättekul, men resten av dagen var......ja, som en dag blir inomhus med 3- och 4-åring. De var inte ovanligt jobbiga eller brpkiga på något vis alls.....de bara är och var mycket. En hängde fastklistrad runt mitt ena ben och tjöt förtjust "Jag har fångat dig mamma!" och den andre skuttade, frenetiskt tjattrande (volym för att överrösta lillebror), vid min sida hållandes min hand "Mamma, mamma, mamma...vet du vad...", sköt ibland in ett argt "Mamma! jag PRATAR med dig!" Till slut känner man ju bara.....LÅT MIG VARA! Låt mig tänka en egen tanke och snälla släpp mig och vara TYSTA.
Idag skiner solen igen och vi har varit ute större delen av dagen till mammas stora glädje

.
Du bad om perspektiv, så här kommer det. Våra har blivit så stora nu att det faktiskt går att "tråka ut" dem. Jag kan säga nej. De tjatar ett tag och tycker att jag ska vara med och är tråkig, men till slut så tröttnar de, förstår att jag faktiskt tänker sitta och läsa en stund nu och så hittar de på någon egen lek. Möjligheten att säga det "nejet" ibland gör att jag mycket oftare nu kan ge dem riktigt helhjärtade "ja:n". Det känns jätteskönt. Ni kommer dit ni med. Mina är äldre

. Vi har haft en lång resa hit med.