Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jo, de hänger en hel del på dagtid och då funkar pappa bra! Hon är ofta också positivt inställd till läggning med pappa på dagtid men när det väl är dags så funkar det många gånger inte. Men du nämner trötthet och att det gör det hela värre och det känns igen. Ikväll (kl 18.15!!) gick hon i princip in i väggen och då var det kört. Jag tog nattningen och det löste sig. Men jag tror ändå på att köra varannan eftersom vi vill turas om att lägga barnen (eller ja, lillebror somnar ju i sjal) men det är svårt när stora nästan får panik.
.
Bra tips! Tack så mycket! Ja, stora behöver också hjälp att bryta tankarna och när jag tänker efter så lyckas vi ju faktiskt med det ibland så vi får jobba mer aktivt med det.
Jag har inte heller så mycke tips att komma med merän att jag känner väl igen det hela. Mina bägge har alltid varit mammiga, trots att pappa var hemma heltid med storebror i 9mån hjälpte det inte. Nu är storebror dryga 3 år och pappa funkar bättre och bättre. Nu kan han till och med be om pappa och sträcka sig efter pappa när han blir ledsen. Lillebror verkar istället leva i konstant ångest över att pappa kanske ska ta upp honom eller på nåt sätt separera honom från mig. Skrattade högt Flickan och kråkan över apunge, kan se din lilla som är som min stora sitta på din rygg i stan
Egentligen tycker jag den jobbigaste biten med mammigheten är att lillebror blir så gnällig när pappa är hemma. Det där med att aldrig få paus. Han blir så osäker och måste ha närkontakt för att verka trygg. Inte konstant kanske men ganska ofta. Han vaktar liksom mig konstant, så minns jag inte att storebror gjorde. Han bara föredrog mig.
Blir man som mamma närmare sitt yngsta barn? Jag undrar lite när pappa ska ta över lillebror. Vi insåg idag att de faktiskt aldrig spenderar någon längre tid själva. Tänkte att jag och storebror kanske ska åka till min bror och hans famillj själva i sommar. Tycker det skulle vara jätteroligt att göra nåt själv med storebror, åka tåg och sådär och pappa får ha lillebror i lugn och ro själv två dagar. Tja..vi får se. Ja nu blev det lite av varje men det jag ville ge var en igenkänningsgrej och lite tankar bara.
Vår lilla på 8 månader är också väldigt mammig, och som du sa chokladkaffe så beror det på att pappan o han umgås lite för lite. Vi har ändå varit hemma båda sen han föddes, men det blir att man oftast följer minsta motståndets lag o gör det som funkar bäst o lättast. Och stora är tvärtom pappig o vill nästan aldrig mysa med mig. Bytte nästan direkt när lillebror kom.
Me like coffee, jag tror att det enda som hjälper är massa egentid för pappa o barn. Finns den inte är det svårt att komma ikapp liksom. Om det inte är trött o gnälligt så kör vi ofta med att jag ska göra nåt annat, men pappa/mamma har tid. Hälften av gångerna funkar det, hälften blir gnäll o än mer beslutsamhet om att just pappa/mamma ska göra det stora vill. Så vet inte hur bra det är egentligen.
Läggningarna har vi oftast bara struntat i att göra svåra. Hade en tanke om varannan kväll, men det har inte funkat med lilla. Han vill somna i sängen näsa mot näsa med mig. Bli buren duger knappt alls på kvällen o det är enda som funkar m pappa. Ofta lägger jag mig samtidigt o sen somnar stora m pappa i soffan...
Tänker att vi så småningom ska styra in det mot att vi tar varannan kväll, men för att det ska vara vits känns det som att båda borde lägga sig samtidigt så att den förälder som inte nattar får ledigt. Så antar att det dröjer tills lilla är runt året iaf o börjar uppskatta saga mer än rumpbuff.
Känns iaf skönt att vi inte är ensamma! Jag tycker dock inte att vi har några större problem med att göra saker med pappa så egen tid har dom en hel del tillsammans. Hon vill gärna vara med där det händer något och följer mer än gärna med om pappa gör något. Då är det nog snarare så att hon och jag gör alldeles för lite bara hon och jag. Jag tänker att kanske är det så att hon ser nattningarna som en ultimatat tid då det bara är hon och jag helt ostörda av både pappa och lillebror... Då är det liksom bara hon och jag med saga, mys och underbara pratstunder, något som vi båda verkligen njuter av och uppskattar. Kanske kan mer ensamtid oss emellan leda till bättre nattningarna för pappa och hon? Med självklarhet att de fortsätter göra en hel del saker tillsammans ändå. Jag och stora drog i väg själva lite häromdagen och när jag sa till henne att jag tyckte det var jättekul att bara hon och jag gjorde något tillsammans utan pappa och lillebror säger hon "Ja mamma, för vi behöver faktiskt vara ensamma ibland!" . Störtskön kommentar!
Tillägg: Det är alltså mest i lite mer kritiska skeden som pappa verkligen inte duger och då är hon (över)tydlig med att det är så. Det räcker med att han frågar hur det gick om hon slår sig lite och då kan hon nästan gå till attack rent fysiskt samtidigt som hon argt skriker "du får inte säga så!" eller "mamma ska komma!". Men samtidigt så har det gått bättre och bättre för pappa med mycket på slutet så vi får glädja oss åt det. Det kändes bara så otroligt tråkigt för maken igår när hon sa att hon inte tycker om att gå och sova med honom...
Det är ju som du säger viktigt att stora och du får tid själva me like coffe. Sen tror jag inte det behöver vara stora grejer. Jag tog stora med mig och gick ner och slängde sopor, ordnade med tvätten eller nåt sånt. Sa att "nu ska du och mamma göra det här själva". Nu gör vi "större" grejer, har kommit sig mer naturligt då lillebror blivit större. De där kommentarerna hon kommer med som gör maken lite ledsen har vi också här. Vi gör ingen grej av det men min man är kanske lite väl bra på att bli bortstött Han tyckte det var toppen att hålla min brors lilla kille på ett år. "Så underbart att inte få en hand i bröstet som puttar bort en" våra barn gör så för det mesta tyvärr.
Han tyckte det var toppen att hålla min brors lilla kille på ett år. "Så underbart att inte få en hand i bröstet som puttar bort en" våra barn gör så för det mesta tyvärr.
Me like coffee: jag tänker att det kanske är så att du fortfarande är hennes trygghetsperson (brukar väl vara så efter spädbarnstid o amning mm) o pappan mer hittapågrejor-personen. Även om vår stora är pappig så är det oftast mamma han skriker på vid mardrömmar eller andra mittinattenbehov.
Fast när jag tänker på det så kanske det helt enkelt är så att han väljer den som ger mest. Mitt i natten är sambon inte direkt meddelsam medan jag vaknar lätt o tröstar osv. På dagar o kvällar är jag oftast med lilla, eller kan behöva gå till honom närsomhelst o då föredrar stora pappa som alltid finns där. Undras vad som händer i augusti när Erik börjar jobba igen?
Eller så är det som du säger att hon ser nattningen som din o hennes stund. Men kan den inte få vara det då? Och så kanske behovet minskar av sig självt om ni har mer ensamtid på dagarna?