Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Det låter jätte jobbigt Chokladkaffe! Jag har ju haft min beskärda del av utbrott så jag känner verkligen det när du beskriver att paniken kommer . Säkert spelar alla delar du lyfter fram roll i hans beteende. Det är ju en hel del förändringar i hans liv och om jag har förstått dig rätt tidigare så tycker han att förändringar är lite jobbiga. Men jag tror också att han söker både egen kontroll och kontroll från er sida. Mycket av det du beskriver tycker jag att han kanske kan fixa själv. Som att lägga upp mat själv, välja ut tröja, avgöra om han tycker att det är nödvändigt med en extra tröja när ni går ut osv. När det kommer till att välja saga på kvällen, släcka lampan, borsta tänder, vem som ska gå först eller sist och annat liknande brukar vi lösa med att vi föräldrar sätter målet och presenterar kanske två valmöjligheter som dottern sen får välja mellan. "Ska du eller jag släcka lampan?" eller "ska vi borsta med den gröna eller den rosa tandborsten?" osv. Du fattar . Målet går inte att rubba, lampan ska släckas, tänderna ska borstas, vi ska ligga ner eller så men vägen dit får hon påverka. Jag tycker att det har gett vår dotter en trygghet där hon känner att vi håller i situationen och sätter ramarna men det finns ändå utrymme för henne att bestämma och hon känner att hon får vara med och kontrollera en del. När det kommer till situationerna där han försöker kontrollera dig och ditt utrymme (dottern har gjort detta en hel del - nästan uteslutande då hon har varit för trött) så väljer jag att sätta stopp. Om hon försöker bestämma hur jag ska ligga på kudden så säger jag bara lugnt att jag bestämmer hur jag ska ligga på min kudde så kan hon bestämma hur hon ska ligga på sin så länge det är inom rimliga gränser. Ibland är jag lite medgörlig och vi har ett uttryck att "vi börjar om". Då har hon kommit i en låsning och då funkar det bäst för alla att vi helt enkelt börjar om längst ner i trappen eller att vi tar bort all tandkräm och börjar om på nytt igen. Tar tid men ändå mindre tid än om vi inte gör det och jag hoppas att hon lär sig att vi är personer som visar tålamod inför människor och deras handlingar när de har det jobbigt. Och hon har det jobbigt i dessa situationer då hon är trött och det verkar vara väldigt viktigt att det blir ungefär som hon har tänkt sig.
Tillägg: att han själv ska avgöra om han behöver en extra tröja eller inte när ni går ut betyder ju inte att jag tycker att han får stå sitt kast och frysa ifall han inte tycker sig vara i behov av en extra tröja utan i vårt fall tar jag alltid med en extra utifall hon ångrar sig. Numera säger hon det ofta själv att det är bäst hon tar med sig en ifall hon ångrar sig
Tack för ditt svar Me like coffee, jag vet ju du haft din beskärda del av utbrott. Nu när jag funderat idag så är det nog nån kontrollgrej. Han vill se vart gränserna går och känna att han får kontrollera vissa saker. Mitt tålamod är i botten och det gör ju tyvärr att det inte finns så mycket slack. Nu fick han vara med i köket men välja själv om han ville äta idag. Han fick gå på berget (inte vid spårvagn) trots att jag bara ville hem. Men allt slutar i konsekvensbeskrivningar (hot?). Nu går jag nog nte ut mer idag utan han får se tv istället om det krävs. Jag är ensam, rätt låg i sinnet så då får det duga de timmar som är kvar. Går jag inte ut blir det inte samma tjafs.
Ska tänka på det här med målet och vägen, göra skillnad på det. Problemet i när han ska välja är att han inte gör det. Han skulle igår ha apelsin och päron. Han ska ha lampan tänd, ingen ska släcka den. Han kan inte bestämma sig vilken tröja han ska ha när han får välja.
Hög igenkänningsfaktor här med , med lillebror. Han är ju ett par månader yngre (3 år + 2 månader), men han kan beskriva med två ord för tillfället: obstinat och gosegris . Storebror var världens mest harmoniska 3-åring så det här är lite främmande, men de har väl helt enkelt olika sätt att så att säga frigöra sig på.
Idag har lillebror haft fyra "melt-downs". Den första kom i morse hos min syster (jag har hälsat på med barnen under två dagar). Pojkarna skulle och ville hjälpa henne att vattna blommor. De vattnade varannan kanna, men lillebror tyckta att han fick för mycket hjälp (det är liksom svårt när man är 3 år och vattna blommor som hänger i fönstret helt på egen hand 
. Gråt (à la fontän), skrik och så lite gråt och skrik till. Satt och snörvlade länge i min famn. Gick över med en kaka .
Sedan var det dags att åka hem. Cirka 2 mil hemifrån så gav han plötsligt till ett illvrål. Allt hade varit frid och fröjd de 8 milen vi åkt: "Jag är HUNGRIG, står inte ut här mer!!!!" Jag och storebror försöker avleda lite och prata om annat eftersom vi bara har 10-15 minuter kvar tills vi är hemma. Han skriker som en besatt så att tårarna sprutar: "Jag är SÅÅÅÅÅ hungrig!! Jag orkar inte det här mer. Jag är så hungrig, mamma, jag står INTE UUUUUT. Jag OOOORKAR inte väääänta!!!!". Jag pratar lugnt med dem den sista biten av motorväg. Så fort vi kommer till garaget är allt plötsligt jättebra. Vi packar ur, ringer till pappa. Två små solsken har jag vid min sida.
Och så ska vi gå från garaget och hem . Vad kan det vara, kanske 150-200 meter. "Ooooorkar inte gåååååå!" Jag förklarar att jag inte kan bära honom eftersom jag har massor med packning och dessutom har de ryggsäckar på sig. Gråt, skrik, vråååål! Vi går lite långsamt och han släpar, efter många om och men, fötterna efter sig, kvidandes vid min sida. På gården genar storebror över gräset och vi följer efter. När vi nästan är vid porten kommer lillebror på att han inte alls ville gå på gräset. Han drar skrikandes i mig "IIIIINTE GRÄÄÄÄÄSET. Börja om från BÖRJAN!!!" När jag inte följer med så springer han storgråtandes tillbaka nästan hela vägen själv (plötsligt finns det ork 
). När han märker att vi inte följer efter så vill han att jag ska komma. Jag säger att jag kan hämta honom och bära honom till packningen men sedan måste han gå. Snörvel snyft.
Vi kommer efter ytterligare många tårar och skrik till trappan och han orkar så klart inte gå upp för trappan. Vi löser det smidigt genom att jag går upp med storebror och packning och sedan går ner och hämtar upp lillebror som slagit sig ner på nedersta trappsteget. Jag antar att han just är väldigt hungrig så snor snabbt ihop något som jag vet att båda gillar. Men då är det plötsligt inte det minsta bråttom. De är inne i en lek som de ska leka färdigt förs, när de väl äter så är det inte särskilt hungriga barn utan de lämnar mycket. Ja. I det läget är jag mest glad över att båda bara är glada och nöjda med tillvaron .
Ett par timmar senare cyklar vi en kort bit för att handla. Lillebror är lyrisk över att ha lärt sig cykla utan stödhjul så SJÄLVKLART ska han cykla. Det går jättebra dit. På hemvägen så är det mesta fel. Han vinglar medvetet med styret och skrikgråter hysteriskt att han inte kan styra. Jag säger lugnt till honom att sätta ner fötterna om han vill stanna, vilket han kan jättebra, men han fortsätter att i panik skrika. Jag fångar in honom, men då blir han urarg på mig och ska iväg. Jag får inte hålla fast. Jag hjälper igång honom igen (han kan inte starta själv ännu) och så samma sak igen. Han hinner knappt trampa igång förrän det är samma visa igen. Och så håller vi på så nästan hela vägen hem. Jag frågar om han verkligen vill cykla, och jo det vill han. När vi bara har sådär 100 meter hem, så säger han glatt att vi snart är hemma och så trampar han plötsligt hur stadigt och hur nöjt som helst iväg hem....för att falla ihop i en orkeslös liten hög på trappan: "Oooooorkar inte gå!!!!" Han fick gå upp . Och "stackars" storebror har fått vänta en faslig massa idag .
Ja, så är min 3-åring .
Men har han alltid varit så Flickan och kråkan? För jag har ju alltid haft en vild och temperamentsfull storebror, dock har han varit mer regerlig och mer samarbetsvillig.
I helgen ska han få vara hos farmor och farfar så jag får lite brejk. Jag ska väl inte vara sämre än att jag kan ta emot hjälp om jag känner det är tufft. Vi får se vad det gör med alltihopa.
, men sådant jag funderat kring. Storebror har alltid varit mer självständig och då har det liksom blivit mer av en långsam och lugn process. Det känns som om lillebror mer måste kämpa sig loss på ett annat sätt. Förstärks av att storebror tryggt står fast vid sina nej gentemot honom.
Nej, jag tror inte att jag överanalyserar. Det blir en konflikt för lillebror att vilja göra sig självständigt och oberoende och i samma stund vilja vara den där lilla "apungen" som vi pratade om tidigare som åker på ryggen i bärsele ett par timmar och bara kramas och är nära och "liten". För storebror har den konflikten aldrig riktigt funnits på samma sätt.
Intressanta funderingar, jag känner ju igen det du beskriver hos storebror här. Han har varit väldigt närhetskrävande eller önskande om man jämför med lillebror.
Det är verkligen två olika barn. Idag var jag ute med lillebror bland affärer. Han kan liksom gå själv. Visst går det lite hit och dit men man kan lirka honom och sätta ner honom korta stunder i en affär.Han river inte ner allt på hyllorna och springer hej vilt. Nu förstår jag t ex vad folk menar när de säger att barnen minsann kan gå, bara det tar lite längre tid. Det har faktiskt inte gått med storebror och jag trott jag varit lat. Det är ju så här med allt, de är olika.
Nu är han nöjd och glad hos farmor och farfar och jag pustar ut med ett barn. Hoppas det blir lite av en omstart på måndag igen. Att jag fått ork att hantera hans frigörelse på ett bra sätt och inte bara gnäller på honom hela tiden.
Jag brukar trösta mig med att de inte alltid kommer vara små och oresonliga 
Jag är ingen riktigt bra småbarnsmamma, jag funkar mkt bättre med lite äldre barn. Så jag tröstar mig med att det blir bättre då.
Min man och jag pratar om en tredje unge. Vissa stunder, när barnen leker och är fina mot varandra ser jag vilken lycka det är att ha syskon och då vill jag gärna ha en till. Men andra stunder får jag hjärtklappning och panik, när jag tänker att man ännu en gång ska gå igenom föda-amma-bära-och-ta-hand-om-svartsjuka-syskon.
Inte lätt det här inte 
Vad spännande msKitten med en tredje Hur gamla är dina nu? Känns stort att kunna se att de blir större, jag är bara under vattenytan med mina nu. Fattar inte hur jag tänkte när jag skaffade en tvåa även om jag såklart inte ångrar han som det nu blev men ni förstår vad jag menar kanske. Tycker du det är någon ålder det faktiskt blir lättare?